Per Dahlbeck och Tobias Fredriksson: Malmö har en unik chans att skapa framgångsrika skolor

Varför används inte de skiftande erfarenheter och intressen som eleverna för med sig till skolan i undervisningen? I en globaliserad mångspråklig och mångkulturell värld behövs människor som kan olika saker, vet olika saker och som kan överskrida gränser. Trots att samhället präglas av heterogenitet satsar skolan på homogenitet, på att alla elever ska kunna ett avgränsat fastlagt pensum. Författarna till denna artikel menar att Malmö har förutsättningar visa vägen till en skola som bejakar elevernas kulturella och språkliga resurser. (red)

Skolan ska i sitt uppdrag verka för att varje elev får en utbildning som är anpassad till dess unika förutsättningar. Inte nog med att det är en demokratisk rättighet som alla samhällsmedborgare i Sverige ska kräva, det är dessutom ett effektivt sätt att skapa bra lärandesituationer.

För att verkligen förstå hur viktigt detta är brukar vi som lärare, lärarutbildare och vuxna tvinga oss till följande tankeövning: om jag dagligen var tvungen att gå till en bestämd plats och vistas där så länge som någon annan bestämde, skulle jag då själv vilja välja vad innehållet under dagarna skulle bestå av? På den frågan svarar vi unisont ja. Låt oss fortsätta med frågan: kommer vi bättre eller sämre ihåg vad som sades och gjordes under skoltiden om vi fick välja ett innehåll själv? Eller i vart fall fick intressera oss för de delarna som vi fastnade för eller själva fick fundera fram varför och hur saker och ting förhöll sig?

Man skulle kunna anmärka och uttrycka oro för att om skolan skulle leva efter ovanstående målsättning, att de som vistas där får syssla med något för dem intressant och berörande, så skulle det kunna innebära en innehållsmässigt splittrad skola. Då kan det finnas fog för att stanna upp och fråga sig vad som är viktigt och nödvändigt att lära sig i dag.

Om man i skolan utgår från att historia och andra vetenskaper kan förstås som absoluta sanningar står den inte bara för en vetenskapssyn som resten av kunskapsvärlden lämnat för decennier sedan, då säger den också att individanpassad undervisning innebär att alla ska ha samma förståelse och uttryckssätt. Skolan påstår i så fall att om vi vill skapa demokratiska medborgare genom skolsystemet så ska inte ett individuellt, kritiskt och självförtroendeskapande undervisningssätt råda. Att låta elevers kunskaper i det rumänska språket komma fram som en styrka i ett geometritema är inget oöverstigligt problem. Att låta elevernas minnen från Bagdad genomsyra deras uppfattning av strävbåge är inget hinder för kunskap, snarare tvärtom.

I vår vardag möter vi en svensk skola som i sin praktik snarare bryter ner ovärderliga kulturella kunskaper och färdigheter för att platsa i en trång mall som kan betygsättas, än tar dem tillvara och utgår från dem. Det tycks som om kursplaner utgår från, och ser, den genomsnittliga svenska eleven från början av 1990-talets svenska skola som idealet. Intressen, kunskaper och färdigheter som inte platsar i denna mall är ett hinder då de för bort tankar och motivation från det som skolan idag handlar om. Vi har lyckats få en enorm tillgång till att bli ett problem!

Framtidens arbetsmarknad vet vi inget om men ett rimligt antagande är att den kommer att handla ännu mer om att kommunicera än idag. Det innebär i sin tur att en elev som kan kommunicera genom att förstå, uttrycka sig och uppleva med sina sinnen på så många sätt som möjligt är något eftersträvansvärt. Hur kan vi då se en elev som är bekant med flera världsspråk redan i tioårsåldern som ett problem snarare än en tillgång? Samtidigt vet vi att en majoritet av Sveriges befolkning inte kan nämna tre stora kinesiska företag eller Indiens president vid namn.

Om förskolorna och skolorna i Malmö vågade bejaka kulturella och språkliga kapital skulle kanske även resten av Sverige följa efter. Det finns i Malmö en potential att förbereda morgondagens samhällsmedborgare genom aktiva demokratiska och pluralistiska inlärningssituationer. Vi kan följa upp den omvandling som skett inom idrottsrörelsen med MFF som ett lysande exempel och den som skett på industriell nivå i Malmö med en skolreform. De internationella små entreprenörsföretag som nu blommar upp i Malmö ska fyllas av internationella människor som är fulla av självförtroende och stolta över att kunna vara aktiva på den globala arbetsmarknaden. Vi kan inte påstå att det finns ett sätt att se på världen, en bok att läsa och tre språk att kunna (med en dialekt) om Malmö ska gå i spetsen för framtidens arbetsmarknad. Tvärtom.

Vi föreslår att ledande företagsrepresentanter och ledare inom Malmös förskolor, skolor och högskola samtalar om framtidens behov och hur vi kan förse morgondagens demokratiska globala medborgare med pedagogiska institutioner som bejakar, inte nedvärderar en heterogen förståelse av världen. Vi föreslår en reviderad syn på innehållet i läroplanerna och en helt ny syn på elevernas erfarenhetsvärldar i förhållande till målen som ska styra inom skolan.

(Per Dahlbeck är universitetsadjunkt på Malmö högskola. Tobias Fredriksson är lärare och pedagogista på Nya Stenkulaskolan i Malmö)