Per Kornhall: Den svåra (men gyllene?) medelvägen

Boken ”Learning To Improve: How America’s Schools Can Get Better at Getting Better” har precis kommit ut på svenska på med titeln ”Förbättra skolan för alla”. Per Kornhall manar till eftertänksam läsning och menar att parallellerna till svenska förhållanden är många och slående (red).

I boken How America’s Schools Can Get Better at Getting Better målar författarna Bryk, Gomez, Grunow och LeMahieu upp en alternativ och forskningsbaserad bild av hur skolor verkligen kan bli bättre. Utgångspunkten är USA, men vad de skriver är nog så aktuellt i Sverige. De beskriver hur intressenter inom skolans värld alltför ofta drabbas av vad de kallar för solutionitis (lösningsfeber). Man ser ett problem och man griper efter en snabb lösning. Utifrån en enskild forskningsrapport eller en ideologisk föreställning tror man sig ha en universalmedicin för hela skolsektorn, som man snabbt genomför på bred front.

Därefter blir man förvånad när det man ville skulle ske, inte händer. Man blir frustrerad och lägger inte sällan skulden på de ledare, rektorer eller lärare som man menar inte har implementerat reformerna på rätt sätt. Och ganska snart kommer det en ny våg av reformer skapade på samma sätt. Författarna menar att det inte är konstigt att lärare och rektorer över tid utvecklar skepsis mot centrala reformer.

Som exempel ger de bland annat den av makarna Gates starkt stödda förändringen från stora till små gymnasieskolor i USA. En satsning som inte alls gav det resultat som initiativtagarna hade målat upp. Ett annat är den satsning på prestationsbaserade löner och värdeökningsmodeller som använts till att bedöma och belöna lärare. Författarna visar hur bägge dessa initiativ inte tog hänsyn till skolsektorns komplexa natur och dess inbyggda förutsättningar. De innehöll helt enkelt inte någon förändringslogik som håller för en närmare granskning. Till exempel menar de att satsningen på prestationsbaserad lön för lärare bygger på ett antal felaktiga premisser. Dels att man genom att belöna duktiga lärare får dem att jobba mer och bättre, dels att skolan har råd att göra sig av med 10 % av de ”dåliga” lärarna per år. Grundtesen för hela reformtanken är ju att lärare jobbar för lite – men de undersökningar som finns tyder snarare på motsatsen.

Inte heller motiveras lärare av pengar för sitt arbete i klassrummet. Och då berör författarna ändå inte det problem som det innebär att försöka hitta mått på vad en bra lärare är. I USA har man här använt så kallade value added models. Man menar sig att genom att mäta elevers ingångsvärde och deras utgångsvärde ska man få ett mått på varje lärares effektivitet. Men problemet är att detta inte låter sig göras utan en omfattande prov- och testverksamhet som i sig påverkar verksamheten negativt. Faktum är att det är så svårt att göra detta att det amerikanska statistikerförbundet har utfärdat en direkt varning för att använda value-added modeller för att belöna/bestraffa lärare.

Vad är då Bryks och hans medförfattares lösning? De pratar faktiskt om att vi behöver ett paradigmskifte (i Thomas Kuhns ursprungliga betydelse) i synen på reformer i skolan. De menar att ofta finns inte skickligheten och kunskapen ute på lokal nivå för att göra de förändringar som reformer innehåller men ännu viktigare är att man: ”ignorerade, utan tvekan, det allra viktigaste instrumentet för att få något av detta att fungera: att engagera hjärtan och hjärnor hos landets lärare och rektorer för den reform man ville genomföra.” De pekar ut en väg där man på allvar tar hänsyn till skolsektorns komplexitet och arbetar småskaligt, undersökande och förbättrande med respekt och tillsammans med de professionella i sektorn – och skalar upp det som fungerar. Författarna jämför här med lyckade utvecklingsarbeten inom hälso- och sjukvård. De pekar på sju viktiga steg för att lyckas med utveckling av skolan som system:

Arbeta målspecifikt och användarcentrerat
Fokusera på variationen i systemet
Synliggör systemet som skapar det utfall som finns
Man kan inte förbättra i stor skala något man inte kan mäta
Använd disciplinerad undersökning för att driva utveckling
Accelerera lärandet genom nätverkande grupper
Lev förbättring

Deras lista ovan stämmer väl med vad andra forskare, som till exempel Helen Timperley, John Hattie, Paul Cobb, Ray Rist, Kara Jackson eller Laura Desimone skriver om, nämligen vikten av att professionen engageras kollegialt i ett undersökande arbete och bereds möjligheter att samtala om och arbeta med utvecklingen av sin kunskapsbas.

I korthet går modellen ut på att man på riktigt tar hänsyn till komplexiteten inom skolan, att man engagerar de professionella och deras inbyggda moral och drivkraft. De pekar på betydelsen av att man arbetar med utveckling på ett cykliskt, iterativt sätt och i kombinationer där forskare, ledare och lärare arbetar tillsammans i nätverk för att förbättra system och undervisning. Detta inte genom att slaviskt tillämpa någon annans forskning eller följa enkla recept, utan genom att kritiskt undersöka och förändra sin verksamhet för att försöka förbättra sina metoder. En viktig aspekt är att de menar att data över hur effektiv en insats är inte är särskilt intressant. De menar att vi behöver analysera variationen. När är en insats särskilt effektiv och varför, eller när är den inte det. De pratar därför om praktikbaserad evidens istället för evidensbaserad praktik. Man kanske kan uttrycka det som en gyllene medelväg mellan evidensfanatism (lärare ska göra vad forskningen bevisat) och kaosfanatism (skolans uppdrag är så komplext att vi aldrig kan veta något).

Om de professionella gör detta på ett systematiskt sätt, kan man, menar de, snabbt bygga en bank av kvalitetskontrollerad beprövad och beforskad erfarenhet. De är tydliga med att överliggande nivåer inte bara kan lasta de underliggande för det som sker. Man måste våga titta på systemen. Detta är en metodik som i en prematur utformning finns ansatser till i de statliga och i professionen populära matematik- och läslyften och olika samarbeten i Sverige och är helt i linje med det som skissas upp i utredningen om forskning i skolan som nyligen släpptes (SOU 2018:19).

OECD föreslog 2015 ett institut som hanterar lärarprofessionen och frågor kring deras utbildning och fortbildning. Kanske skulle en sådan funktion kunna vara en inspiratör och en möjliggörare för uppbyggnad av en sådan förändring i Sverige? En förändring där alla lärare och rektorer engageras i nätverk för att systematiskt, med forskarstöd kunna förändra och förbättra undervisningen.

 

Per Kornhall är fristående debattör, författare och konsult.
Han arbetar bland annat med ledarskapsutveckling och skriver rapporter om svenska skolystemet till EU-kommissionen. Är aktuell med boken ”Rektor – en Handbok” på Natur & Kultur.

 

Referenser:
American Statistical Association (2014) ASA Statement on Using Value-Added Models for Educational Assessment. http://www.amstat.org/policy/pdfs/ASA_VAM_Statement.pdf

Bryk, Anthony S. M. fl. (2018) Förbättra skolan för alla. Lund: Stuentlitteratur. Översättning: Kristina Blom Loo.

Nihlfors & Johansson (2013). Rektor – en stark länk i styrningen av skolan. Stockholm: SNS förlag. http://www.sns.se/sites/default/files/rektor.pdf

Skolverket. (2014). TALIS 2013 – En studie av undervisnings och lärmiljöer i årskurs 7–9. Rapport 408. Stockholm: Skolverket.

Statens offentliga utredningar (2018) Forska tillsammans – samverkan för lärande och förbättring. SOU 2018:19.

8 Comments on “Per Kornhall: Den svåra (men gyllene?) medelvägen

  1. Skolans komplexitet är den stora och ofta ignorerade frågan i skoldebatten. Att försöka detaljstyra en verksamhet som är extremt komplex är dömt att misslyckas, vilket vi sett gång på gång. Det är det stora skälet till att planekonomi inte fungerar. Du är väldigt nära en fri marknad i tänket här, i princip allting du efterfrågar är sådant som sker naturligt i en fri marknad. Problemet jag ser här är att om du tar bort vinstmaximeringen som finns i marknaden så tar du bort alla skäl till att bedriva denna typ av arbete. Det jag undrar över är varför personal i kommunalt/statligt skolväsende skall bry sig om detta? Vad kommer göra att de ändrar sig, vad finns det för incitament?

    • Jag håller med om att även lärare behöver ekonomiska incitament men jag håller också med Kornhall om nästan alla delar i de prestationsbaserade system som provats får helt fel effekter. Min bedömning är att läraryrket behöver ha långsiktiga belöningar.

      Lärare har så olika kemi med olika klasser, det finns en rent slumpmässig varition i lärares prestationer. Det är visat att kreativa processer hämmas av belöningar för olika delsteg. Läraryrket är ett mycket kreativt yrke och bonusar och kortsiktig belöning är helt fel för yrket. Detta betyder att lärare ska ges långsiktig löneutveckling och att lärare som år efter år presterar på mycket hög nivå ska efter många år kunna få mycket höga löner. En enskild prestation, ett enskilt år ska däremot inte spela annat än en mycket marginell roll.

  2. En fråga är också om man kan ge sig i kast med skolans komplexitet utan att först fråga sig/undersöka/analysera vad vi ska ha skolan till, och vad som menas med kunskap idag, 2018, i ett allt mer isärdraget och pluralistiskt Sverige och vad undervisningen i så fall borde handla om. Utbildning äger inte rum i ett politiskt, utbildningspolitiskt och ideologiskt vacuum.

  3. För abstrakt. Jag vill fokusera på två möjligheter att förbättra svenska skolor:
    1) Reparera uppenbara luckor i arbetsflödet. Se till att alla elever har bra läroböcker och väl genomtänkta digitala läromedel. Se till att lärarna har tillräcklig utbildning i de ämnen de faktiskt undervisar i.
    2. Utnyttja, så långt som möjligt stordriftsfördelar för att sänka de nationella kostnaderna för både kommunala skolor och friskolor. Låt lärarna slippa att uppfinna hjulet på nytt varje gång de ska lägga upp en lektionsplanering. Staten måste kompensera det som inte läromedelsförlagen mäktar med. Staten bör erbjuda lärarna resurser, inte administration.

    • Mycket intressant. Ja, jag tror starkt att konkreta åtgärder av det här slaget gör mest nytta. Jag tror inte att vi kan undvika diskussioner om kunskapsfilosofi, inkludering, individualisering och vilken tonvikt vi ska ha för undervisningsmetoder men konkreta åtgärder av detta slag är oberoende av detta och har kraftfulla effekter.

      Sedan hävdar jag att vår aktuella utmaning är den kommande lärarbristen. Hur kan vi hantera minska denna utan att tummar på undervisningskvalitet som förra gången det blev aktuellt?

  4. Den praxisnära utvecklingen är på gång. Det kommer mer och mer litteratur som bekräftar detta. Frågan är vilka brister som döljer sig i denna trend (ja, för en trend är det, till en början lika inbjudande som tidigare trender). Men just nu tycker jag den verkar positiv och produktiv ur många perspektiv.
    Det handlar också om val. Vad är det som ska utvecklas i de cykliska utvecklingsprocesserna? Är det saker som vi upptäcker inte fungerar (problembaserad skolutveckling) eller ska vi fortsätta att fördjupa vår förståelse och kompetenser kring det som fungerar bra (Appreciative Inquiry, eller styrkebaserad teamutveckling)? I texten ovan nämns det senare (“att skala upp det som fungerar”). Är det signifikativt för boken? I vilket fall så upplever jag att dagens skoldiskurs främst arbetar utifrån ett problembaserat tänk. Vad krävs för att vi ska förändra detta?
    Min sista punkt rör kårens kompetens. I boken nämns otillräcklig kompetens för att genomföra de reformer som beslutats politiskt. Lösningen heter att utgå från de lokala förutsättningarna, men då måste man fråga sig om kompetensen för att genomföra långsiktiga systematiska utvecklingsprocesser finns i våra skolor, och i de fall den inte finns, hur man kan utveckla den.

  5. Skolfrågorna är komplexa och komplicerade på många sätt. Det är många som har intresse av att påverka skolan. Se http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/juFlerKockarDesto.pdf
    Det är många beslut som måste fattas på olika nivåer inom skolan. Läs i boken http://www.perackeorstadius.se/pdfBocker/detFattasBeslut.pdf
    Alla har inte kompetens att fatta dessa beslut men gör det ändå. Då går det som det går. Se
    http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/hurTankerDomSkolhojdarna.pdf
    Att det var ett stort misstag att dela upp lärkåren i bra och mindre bra lärare håller jag helt med om. Se http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/ojamlikaLoner.pdf

  6. Mäta elevers ingångsvärde gentemot utgångsvärde och avlöna lärare efter dessa värde-adderande mått, tillhör managementvärlden. Det är inte ett paradigmskifte i skolans ideologi enligt Kuhns teori.

    Vad som förändrats ideologiskt sedan 1990-talet i Sveriges skolsystem, är att politikerna har infört NPM (New Public Management) i sina ämbetsverk, t.ex. i Skolverket.

    Politikerna har, på mindre än 20 år, lyckats tankevända lärarprofessionen, BORT FRÅN matematik-ÄMNETS beskaffenhet (som varit gällande i mer än 200 år sedan Kant 1787 beskriv tänkandet om satsen 7 + 5 = 12) TILL mätning och betygssättning av elevens LÄRFÖRMÅGOR.

    Se min blogg av den 19 april 2018 “Ny Skolpolitik inför valet 2018” på http://www.kunskapsvetenskap.se
    Kerstin I. M. Holm
    Kunskapsanalytiker
    Fil.dr. i pedagogik

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »