Per Kornhall: Hur kan skolor bli bättre på att bli bättre?

“Solutionitis”, lösningsfeber, präglar hanteringen av den svenska skolan, menar Per Kornhall. Snabba centrala lösningar som gäller alla. Kort tid för eftertanke. Lärare deltar inte i förberedelserna och tankearbetet. Begreppet hämtar Kornhall från en nyutkommen bok om förbättring av skolor, en bok som föreslår en helt annan strategi. (red)

I en ny bok ”Learning To Improve: How America’s Schools Can Get Better at Getting Better” målar författarna Bryk, Gomez, Grunow och LeMahieu upp en alternativ och forskningsbaserad bild av hur skolor verkligen kan bli bättre. Deras utgångspunkt är USA men det är ingen tvekan om att det de skriver är väldigt aktuellt i Sverige.

De beskriver hur intressenter inom skolans värld alltför ofta drabbas av vad de kallar för solutionitis (lösningsfeber). Man ser ett problem och man griper efter en snabb lösning. Utifrån en enskild forskningsrapport eller en ideologisk föreställning tror man sig ha en universalmedicin för hela skolsektorn, som man snabbt genomför på bred front. Därefter blir man förvånad när det man ville skulle ske, inte sker. Man blir frustrerad och lägger då skulden på de ledare, rektorer eller lärare som man menar inte har implementerat reformerna på rätt sätt. Och ganska snart kommer det en ny våg av reformer skapade på samma sätt. Författarna menar att det inte är konstigt att lärare och rektorer har utvecklat en skepsis mot centrala reformer.

Som exempel ger de bland annat den av makarna Gates starkt stödda förändringen från stora till små skolor i USA. En satsning som inte alls gav det resultat som initiativtagarna hade målat upp.

Ett annat är den satsning på prestationsbaserade löner och värdeökningsmodeller som använts till att bedöma och belöna lärare. Författarna visar hur bägge dessa initiativ inte tog hänsyn till skolsektorns komplexa natur och dess inbyggda förutsättningar. De innehöll helt enkelt inte någon förändringslogik som håller för en närmare granskning. Till exempel menar de att satsningen på prestationsbaserad lön för lärare bygger på ett antal felaktiga premisser. Dels att man genom att belöna duktiga lärare får dem att jobba mer och bättre, dels att skolan har råd att göra sig av med 10 % av de ”dåliga” lärarna per år. Grundtesen blir ju att lärare jobbar för lite – men de undersökningar som finns tyder på motsatsen. Inte heller motiveras lärare av pengar för sitt arbete i klassrummet. Och då berör författarna ändå inte det problem som det innebär att försöka hitta mått på vad en bra lärare är. I USA har man här använt så kallade value added models. Man menar sig att genom att mäta elevers ingångsvärde och deras utgångsvärde ska man få ett mått på varje lärares effektivitet. Men problemet är att detta inte låter sig göras utan en omfattande prov- och testverksamhet som i sig påverkar verksamheten negativt. Faktum är att det är så svårt att göra detta att det amerikanska statistikerförbundet har utfärdat en direkt varning för att använda value-added modeller för att belöna/bestraffa lärare.

Ett tredje exempel hämtar författarna från Teach for America. Tanken är här att högpresterande studenter från universitet och högskolor ska tillbringa några år på utsatta skolor. Logiken är att problemet med lärarkåren är att de är rekryterade från fel nivå. Det är för det första tveksamt om så är fallet, men ett än större problem med modellen är att alla lärare, oavsett intagningspoäng, inte är duktiga de första åren. Läraryrket är så pass komplext att det tar några år att bemästra det och när detta har hänt har dessa studenter på besök gått vidare till andra yrken.

En annan väg

Vad är då Bryks och hans medförfattares lösning? De pratar faktiskt om att vi behöver ett paradigmskifte (i Thomas Kuhns ursprungliga betydelse) i synen på reformer i skolan. De menar att ofta finns inte skickligheten och kunskapen ute på lokal nivå för att göra de förändringar som reformer innehåller, men ännu viktigare är att man ”ignorerade , utan tvekan, det allra viktigaste instrumentet för att få något av detta att fungera: att engagera hjärtan och hjärnor hos landets lärare och rektorer för den reform man ville genomföra.” De pekar istället ut en helt annan väg där man tar hänsyn till skolsektorns komplexitet och arbetar småskaligt, undersökande och förbättrande – med respekt för och tillsammans med de professionella i sektorn. Författarna jämför här med lyckade utvecklingsarbeten inom hälso- och sjukvård. De pekar på sju viktiga steg för att lyckas med utveckling av skolan som system:

  1. Arbeta målspecifikt och användarcentrerat
  2. Fokusera på variationen i systemet
  3. Synliggör systemet som skapar det utfall som finns
  4. Man kan inte förbättra i stor skala något man inte kan mäta
  5. Använd disciplinerat undersökande för att driva utveckling
  6. Accelerera lärandet genom nätverkande grupper
  7. Lev förbättring

Deras lista stämmer bra med vad andra forskare som till exempel Helen Timperley, John Hattie, Paul Cobb, Ray Rist, Kara Jackson eller Laura Desimone skriver om, nämligen vikten av att professionella engageras kollegialt i ett undersökande arbete och bereds möjligheter att samtala om och arbeta med sin utveckling.

I korthet går modellen ut på att man på allvar tar hänsyn till komplexiteten inom skolan, att man engagerar de professionella och deras inbyggda moral och drivkraft. Författarna pekar på betydelsen av att man arbetar med utveckling på ett upprepat sätt och i kombinationer där forskare, ledare och lärare arbetar tillsammans i nätverk för att förbättra system och undervisning. Detta inte genom att slaviskt tillämpa någon annans forskning eller följa enkla recept, utan genom att kritiskt undersöka och förändra sin verksamhet för att försöka förbättra sina metoder. Om de professionella gör detta på ett systematiskt sätt kan man, menar författarna, snabbt bygga en bank av kvalitetskontrollerad beprövad och beforskad erfarenhet.

Författarna är också tydliga med att överliggande nivåer inte bara kan lasta de underliggande för det som sker. Man måste våga titta på systemen. När det gäller Sverige är det ju uppenbart till exempel i OECDs analys eller i Nihlfors och Johansson undersökning om rektorsrollen att det finns ett glapp mellan rektorer och överliggande nivåer.

Och i OECDs TALIS-undersökning kan vi se att vi har en väldigt eftersatt situation vad gäller lärares fortbildning och kollegialt erfarenhetsutbyte. Vi kanske skulle passa på att använda skolkrisen till att på ett kreativt och forskningsbaserat sätt skapa system där professionella tillsammans med forskare får en reell möjlighet att påverka och utveckla sin verksamhet? Detta är en metodik som i en prematur utformning också redan finns i de statliga och i professionen populära matematik- och läslyften.

OECD föreslår ett institut som hanterar lärarprofessionen och frågor kring deras utbildning och fortbildning. Kanske skulle ett sådant institut, som får ta över Skolforskningsinstitutets, Skolverkets och Skolinspektionens roller visavi lärarna, kunna var en inspiratör och en möjliggörare för uppbyggnad av en sådan förändring i Sverige? En förändring där alla lärare och rektorer engageras i nätverk för att systematiskt, med forskarstöd, kunna förändra och förbättra undervisningen.

(Per Kornhall är skoldebattör och författare)

 

Referenser:

American Statistical Association (2014) ASA Statement on
Using Value-Added Models for Educational Assessment. http://www.amstat.org/policy/pdfs/ASA_VAM_Statement.pdf

Bryk, Anthony S. M. fl. (2015) Lerning to improve. How America’s Schools Can Get Better at Getting Better. Cambridge, Massachusetts: Harvard Education Press.

Nihlfors & Johansson (2013). Rektor – en stark länk i styrningen av skolan. Stockholm: SNS förlag. http://www.sns.se/sites/default/files/rektor.pdf

Skolverket. (2014). TALIS 2013 – En studie av undervisnings och lärmiljöer i årskurs 7–9. Rapport 408. Stockholm: Skolverket.

7 Comments on “Per Kornhall: Hur kan skolor bli bättre på att bli bättre?

  1. Artikel ger en beskrivning på vad systematiskt kvalitetsarbete är. Alla borde inse att styrkedjorna på övergripande nivå bara har till uppgift att skapa infrastruktur (skollag, förordningar, läroplaner) som inte stör det faktiska genomförandet. Dagens skollag är skriven på ett sätt som skiljer på utbildning och undervisning. Utbildning enligt skollagen är lika med verksamheten som är huvudmäns och rektors mandat. Undervisningen är något som är lärarnas uppdrag direkt i relation till staten genom läroplanerna.

    För att det Per Kornhall beskriver behövs en modell för hur det här arbetet ska fungera. En välbeprövad modell är ett kvalitetshus. Huset som metafor beskriver vilka beståndsdelar en komplex verksamhet innehåller. Samtidigt är det viktig att inse att det inte finns några färdiga modeller att stoppa in i verksamheter. Enda sanningen är att man kan titta på vad andra gjort och gå hem och göra det på sitt eget vis i små tuggor. Att kopiera det andra gjort har aldrig lyckats.

    Mera funderingar hittas i mitt blogginlägg: http://pluraword.blogspot.se/2015/09/professionen-ar-stark-men-systemet.html

  2. Skolforskningen i världen ligger på absolut bottenläge. Inför den tredje världskongressen i INCHEON, Korea i maj i år arbetade all världens forskare i ca 3 år för att få fram förslag hur skolan kunde förbättras. Inga förslag kom fram och man antar att man kan fortsätta som vanligt och hoppas på det bästa.

    Skolforskningen gå så till att man sitter runt om i världen och filosoferar hur bra det kunde bli och sedan citerar man varandra.
    Ta listan på sju förbättringsmetoder som beskrivs här och inför dem i Sverige. Vad tror du händer? Ingenting!
    Inför ett nytt institut som OECD föreslår. Garanterat meningslöst.

    Skolforskningen de senaste 25 åren har inte kunnat vända den nedåtgående trenden i världen och har inte ett enda reellt förslag till åtgärder för att göra detta. Rätta mig gärna om jag har fel.
    Eftersom PISA är en jämförande test så visar den aldrig på att hela trenden är nedåt riktad, så kom inte med deras meningslösa siffror.

    Den enda lösningen på skolproblemet är att ersätta lärarnas undervisningsarbete med teknologi

    Se http://www.sweducation.eu

    Lennart Swahn

    • Jag kan lugna dig med att inget av det som beskrivs i artikeln är uppfunnet av skolforskare, allt är kopierat från bilindustrin. Upphovsmännen finns på Toyota.

  3. Det finns faktiskt modeller för skolutveckling som stämmer väl in på det som författarna efterlyser och som dessutom praktiseras i ett antal kommuner i Sverige som är djärva och insiktsfulla nog att tänka själva. Jag syftar på det som vi kallar LÄRANDEBASERAD SKOLUTVECKLING och som har växt fram i ett samarbete mellan skolor och forskare under 10 år. Tyvärr har politiken varit förblindad av NPM som drivits hårt av vår förre skolminister som enda lösning och skadorna som det har förorsakat kommer säkert att ta tid att läka. Men det finns hopp. Vi ser ett ökande intresse för professionsbaserad skolutveckling och kollegialt lärande som vi envist har hävdat under många år i ett nätverk som omfattat 900 skolor.
    (Lärandebaserd skolutveckling innebär att lärares kunskapsbildning om lärande och undervisning, som gemensamt skapats på skolan, ligger till grund för kvalitetsutveckling.)

    • Det kan jag hålla med om. Men då behövs det att den politiska nämnden (huvudmannen) inser att de ska tillhandahålla förutsättningar och infrastruktur. Inte att placera ut cykelställen.

      Som jag skriver i mitt inlägg ovan går det inte att skapa kopior av vad någon har gjort. Kolla vad andra gjort, men vara medveten om att man alltid måste göra det efter vad våra behov är och hitta specifika egna lösningar. Vägen för att nå de fastställda nationella målen ser olika ut. Sedan kan jag alltid fundera över om hur pass mogna lärare är att skapa systematik och struktur i pedagogiken. Utöver detta har vi en semiprofession i lärarkåren bottnad på vilket utbildningsstadium i grundskolan man befinner sig i. Har man den gamla folkskolelärartraditionen (Lärarförbundet) eller läroverkslärartraditionen (LR)? Dessa två har sällan samma syn på hur kunskapsbildningen ska gå till väga.

  4. Jag håller med om mycket. Det finns ingen quick fix.

    Vad gäller användandet av “value added” så är jag inte helt enig. Det känns som att fokus i Sverige alltför ofta ligger på att alla skall bli godkända – det enda (?) mätinstrumentet. Fokus hamnar då på “gränsfall”-E-elever. Man riskerar att elever, och föräldrar till elever, väljer skolor där man upplever att även C/D/B-elever får relevant stöd. Det är väl det som händer idag, när många väljer bort kommunala skolor som de upplever inte kommer kunna ge stöd på rätt nivå (oavsett om det stämmer eller inte).

    (Mer här: https://asamelander.wordpress.com/2015/04/12/att-mata-skolframgang/)

    Håller även med om problematiken kring att ha prov för att uppskatta ingångsvärde, men det går att använda lärarbedömningar istället för många prov.

    Vad gäller Teach for America och liknande initiativ (Teach First i England) så tycker jag att en viktig poäng är att den får ut presumtiva lärare i skolorna. Självklart är man inte bäst de första åren – men det är ganska många som provar detta som stannar kvar som lärare, och alla som inte hade gjort det annars är en vinst för systemet.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS