Per Måhl: Låt inte manualiseringen försämra betygen!

Relativa, centralt rättade betyg leder inte till rättvisare betyg men till lägre motivation hos eleverna och minskat förtroende för lärarkåren. Så argumenterar Per Måhl i sitt svar till artikeln ”Dagens system är byggt för att skapa orättvisa betyg.  (red.).

Jonna Bornemark, Agneta Lagercrantz, Louise Bringselius, Johan Alvehus, Gustaf Kastberg, Leif Lewin, Hanne Kjöller m fl har beskrivit vad som händer i offentlig sektor när professionella bedömningar ifrågasätts och ersätts av manualer. Tiden för de ”riktiga” arbetsuppgifterna minskar, arbetsmiljön försämras, det blir svårare att behålla och rekrytera personal, kostnaderna ökar, förtroendet för verksamheten sjunker och produktiviteten minskar. Skattebetalarna får mindre för pengarna.

I artikeln ”Dagens system är byggt för att skapa orättvisa betyg” (DN Debatt 230525) finns ett exempel från skolans värld. Här tar tre nationalekonomer avstånd från lärarnas bedömningar och från Skolverkets styrdokument. Lärarna är subjektiva och kursplanerna vaga. Att åtgärda brister, t ex via Skolinspektionen, går inte. Att återinföra relativa betyg är det enda rätta och den ”manual” som ska göra betygen likvärdiga ser ut så här.

1. Lärare ska rangordna sina elever.
2. Eleverna ska göra slutprov ”helst i alla ämnen” som rättas digitalt och med poäng.
3. Betygen ska anpassas till skolans snitt på provsnitten.

Att manualen får negativa effekter för eleverna och undervisningen är uppenbart. Med slutprov i flertalet ämnen kommer de sista veckorna ägnas åt nationella prov och månaderna innan kommer eleverna öva ungefär som man gör inför ett teoriprov för körkort med den skillnaden att här finns ingen uppkörning. Huruvida man kan köra skogsmaskin, laga mat, reparera bilar eller ta hand om barn/gamla framgår inte av digitalt rättade prov. Sådana prov ger inte heller underlag för att dra slutsatser om förmåga att prata, skriva, diskutera, laborera, sjunga, simma etc. Att så begränsade, bristfälliga och ovidkommande underlag avgör betygen gagnar inte eleverna.

Enligt manualen ska eleverna rangordnas och sen ska skolans snitt anpassas till provsnitten. Det vill säga, även elever som enligt lärarnas betygsunderlag har likvärdiga kunskaper ska rangordnas och ibland ges olika betyg. Annars går det inte att anpassa snitten. Men om elever med likvärdiga kunskaper får olika betyg kommer likvärdigheten i enskilda klasser försämras, fler elever kommer att uppfatta betygen som orättvisa och fler föräldrar kommer att tappa tilltron till lärarna. Eftersom manualen dessutom medför att kraven varierar år från år blir även tillträdet och urvalet till högskolan mindre likvärdigt.

Enligt nu gällande föreskrifter ska lärare motivera sina betyg. Hur påverkar manualen det? Skälet är ju statistiskt. ”Om fler får A så blir skolans snitt för högt”. Att statistiska motiv får negativa effekter vet vi för så var det i Sverige på 1970-talet. Det medförde att elever bojkottade de nationella proven vilket i sin tur medförde att lärarna struntade i föreskrifterna. De gick inte att följa. Tilliten till betygen sjönk och alltsedan dess har det första budet i lärarutbildarnas kyrka lydit: ”Usch och fy för prov och betyg”. Det unikt svenska motståndet mot betyg grundlades.

Men det värsta med manualen är att eleverna lär sig mindre. För betygen har också pedagogiska effekter. De påverkar lärarnas underlag vilket i sin tur påverkar elevernas sätt att plugga och vad de lär sig. Av Helena Korps forskningsöversikt — Kunskapsbedömning, hur vad och varför? — som gjordes 2003 och som reviderades och publicerades av Skolverket 2011 — framgår att rangordnande bedömningar, t ex prov med många uppgifter som rättas med poäng, får negativa effekter. Elevernas kunskaper blir ”ytligare” och de återkopplingar eleverna får på sina prestationer förbättrar varken deras inlärning eller motivation. Några exempel kan illustrera vad som hände i Sverige när de relativa betygen infördes.

Före 1970, då betygen var kunskapsrelaterade, genomförde lärarna muntliga läxförhörför. Efter 1970 ersattes läxförhören med prov med många frågor som rättades med poäng och delpoäng. Totalsumman var hög och lärarna räknade ut klassens ”medel”. Så här kunde provuppgifterna se ut:

1. Vad kallades de två förnämsta ämbetsmännen i Rom?
2. Vilka åtta länder passerar Donau?
3. Ange om de markerade orden är attribut eller adverbial. Äntligen fick John sitt mjölkglas.
4. Vilket år valdes Gustav Vasa till kung?
5. Vilka är de indoeuropeiska språken?
6. Ange tre kännetecken hos hackspettens tunga.

(Svingby: ”Sätt kunskapen i centrum”, 1985).

Av exemplen framgår att kravet på rangordning påverkade underlagen. De frågor som ställdes i muntliga förhör kunde inte användas. De gick inte att rätta med poäng. Underlagen blev ytligare och elever som lärde sig utantill och inte hade förstått Ohms lag och inte visste hur periodiska systemet var uppbyggt kunde få 5:or i fysik och kemi. Kravet på rangordning medförde också att proven blev mer ”hemliga”.

Alltsedan 1980-talets slut har fackpedagoger — Ruth Butler, Catherine Taylor, Roy Sadler, Dylan Wiliam, Paul Black, Lorrie Shephard, Hattie m fl dragit slutsatsen att rangordningar och jämförelser med andra elever inte får positiva effekter. Den typen av bedömningar klargör inte vad eleverna kan och borde lära sig. Att eleverna lär sig mer och blir mer motiverade av lärarnas ”omdömen” har också stöd i forskning (se t ex Anastasiya A. Lipnevich & Jeffrey K. Smith 2009). Nationella prov som rättas digitalt har alltså inga positiva effekter varken för betygen, undervisningen eller för elevernas inlärning. Till det kommer att relativa betyg inte kan användas för att ange behörighetskrav till vidare studier. De kan inte heller vara likvärdiga i betydelsen att elever som kan ungefär lika mycket får samma ämnesbetyg.

Alltså, i artikeln ”Dagens system är byggt för att skapa orättvisa betyg” finns alla rekvisit på den manualisering som har pågått och pågår i skolan. Här finns misstron mot lärarna och deras omdömen. Här finns en manual som inte fungerar och som medför att undervisningstiden krymper, betygens likvärdighet sjunker, arbetsmiljön försämras och eleverna lär sig mindre. Att konstruktörerna inte heller vet hur betygssättning går till och inte är sakkunniga på området är också uppenbart. Om manualen införs skulle förtroendet för skolan och lärarna försämras ytterligare. Det skulle bli svårare att behålla och rekrytera personal, produktiviteten skulle sjunka och skattebetalarna få mindre för pengarna. Och det i en tid då skolan bör lyckas bättre så att fler lämnar gymnasiet med godkända betyg och fler klarar av högskolestudier. I ett nationalekonomiskt perspektiv är skolans manualisering ett större problem än urvalet till Handelshögskolan.

Per Måhl, gymnasielärare och sakkunnig på betyg och bedömning”, har också undervisat på högstadiet.

• Svingby, G. (1985). Sätt kunskapen i centrum!. Liber Utbildningsförlaget. (t ex s 46-57, ”Romartiden”).
• Korp Helena, (2011) Kunskapsbedömning: hur, vad och varför, Skolverket.
• Butler, R. (1987). Task-involving and ego-involving properties of evaluation: Effects of different feedback conditions on motivational perceptions, interest, and performance.Journal of Educational Psychology 79 (4), s. 474-482.
• Taylor, C. (1994). Assessment for Measurement or Standards.American Educational Research Journal. Summer 1994, vol. 31, No 2 pp. 231-262.
• Lipnevich, A.A., Smith, J.K. (2009) “I really need feedback to learn:” students’ perspectives on the effectiveness of the differential feedback messages. Educ Asse Eval Acc 21, 347–367