Per Måhl: Vi behöver betyget godkänt!

Utan betyget godkänt kan lärare inte hjälpa mindre kunniga elever, och utan behörighetskrav ökar antalet gymnasieelever som hoppar av eller få gå om, skriver betygsexperten Per Måhl.

I Sverige råder delade meningar om betyg, om behörighetskrav och om värdet av att gå om. En del vill ha relativa betyg, andra vill ta bort betyget F (icke godkänt) och en del vill ta bort alla betyg. En del tycker också att ingen ska gå om och att alla ska få börja på gymnasiets nationella program oavsett vilka slutbetyg de fick i åk 9.

Jag håller inte med! Om inte attityderna till godkäntgränser, behörighetskrav och till att gå om förändras så kommer mindre kunniga elever klara sig lika illa och må lika dåligt i skolan som de har gjort alltsedan 1986 då arbetsmarknaden för 16-åringar stängdes.

En bakgrund: Under åren 1986-1997 började nästan alla 16-åringar (98 %) på gymnasiet. Men alla slutförde inte gymnasiet. Var tredje hoppade av, förlängde tiden eller fick ett gymnasiebetyg som inte gav behörighet till yrken eller vidare studier. Det vill säga, att alla fick börja medförde att elever med låga medelbetyg i åk 9 misslyckades på gymnasiet och tappade självförtroendet.

År 1994, efter 25 år med relativa betyg, återinfördes godkäntgränser och 1998 infördes behörighetskrav till gymnasiet. Man ville identifiera de 16-åringar som behövde stöd och elever som saknade godkända betyg i svenska, matematik och engelska erbjöds förlängd skoltid på ett individuellt program. Men behörighetskraven och det individuella programmet kritiserades och år 2000 tillsattes en utredning som skulle undersöka effekterna av antagning utan behörighetskrav. År 2002 skrev utredarna:

 

“Behörighetskraven behålls men obehöriga elevers rätt till utbildning stärks på så sätt att de ges en rätt att söka och bli preliminärt antagna till en sektor. De skall erbjudas en individuell studiegång med undervisning i det eller de behörighetsgivande ämnen där de saknar godkända betyg från grundskolan, och i övrigt följa undervisningen i de kurser som framgår av den individuella studieplanen.” (SOU 2002:120, ”Åtta vägar till kunskap”)

 

Att behörighetskraven inte togs bort berodde bland annat på att Västerås kommun år 2000 startade en försöksverksamhet där obehöriga fick börja på nationella program. Efter ett och ett halvt år avbröts försöket. Resultaten, som aldrig redovisades offentligt, medförde att utredarna drog slutsatsen att antalet elever som misslyckades på gymnasiet skulle öka ytterligare om behörighetskraven och det individuella programmet togs bort.

År 2011 utökades istället behörighetskraven. Idag krävs 8 E-betyg till yrkesinriktade program och 12 E-betyg till studieförberedande program. Hur har det då gått för elever som efter 2011 nätt och jämt har motsvarat de högre behörighetskraven? Av statistiken framgår att flertalet av dem, ca 75 %, misslyckades, tappade självförtroendet och förlängde skoltiden fast ett, två eller tre år senare.

Att lågt ställda antagningskrav ökar risken för studieavbrott framgår också av UKÄ:s granskningar av lärarutbildningen. I rapporten ”Lärarstudenternas gymnasiebetyg, avhopp och studieprestation” (UKÄ 2017-01-23,) konstateras att var tredje student avbryter ämneslärarutbildningen. Så här beskriver UKÄ konsekvenserna:

 

“Stora avhopp och låg examinationsgrad på utbildningar är generellt problematiskt, eftersom det innebär att lärosäten satsar stora resurser under de första terminerna på grupper som inte kommer att ta examen. Studenternas prestationsgrad påverkar också hur resurser används, eftersom lärosätena måste erbjuda extra stöd och examinationstillfällen till studenter som underkänns upprepade gånger.”

 

I sin årsrapport, Universitet och högskolor, 2017:8 skriver UKÄ också:

 

”En utbyggnad av lärarutbildningen skulle antagligen leda till mindre konkurrens och därmed till att ännu fler med lägre betyg antas och börjar studera på lärarutbildningen. Mot bakgrund av att rapporten visar att avhopp är vanligare i grupper med låga gymnasiebetyg och att deras prestationsgrad är lägre än andra gruppers aktualiseras frågan om det borde ställas högre krav på studenternas förkunskaper.”

 

Det vill säga, att låta elever med låga gymnasiebetyg börja på ämneslärarutbildningen löser inga problem och enligt UKÄ beror det på att:

  1. Lågt ställda antagningskrav inte får positiva effekter för elever med låga gymnasiebetyg.
  2. Lågt ställda antagningskrav inte medför att tillgången på färdigutbildade, kunniga och kompetenta ämneslärare ökar.
  3. Lågt ställda antagningskrav är negativt för utbildningen och utbildarna. De administrativa problemen ökar, kvaliteten på undervisningen sjunker och det blir dyrt.

Det vore intressant att veta vad de lärarutbildare som tar avstånd från behörighetskrav tänker om UKÄ:s rapporter. Vill de att alla ska få börja på ämneslärarutbildningen oberoende av förkunskaper och gymnasiebetyg?

Hur är det då med godkäntgränser? Skulle mindre kunniga elever klara sig bättre om betygsnivåerna E och F togs bort?

I ”Betygens geografi” (Lundahl, Hultén, Klapp & Mickwitz, 2015) redovisas två studier där yngre och lågpresterande elever påverkas negativt av betyg. Båda studierna gäller svenska betyg satta i årskurs 6 under åren 1969-1981. Det vill säga, betygen var relativa, det fanns inga godkäntgränser och den feedback som en mindre kunnig elev fick kunde lyda: ”Du ligger under medel”. Studierna ger inget stöd för slutsatsen att godkäntgränser får negativa effekter och man redovisar inga studier som ger stöd för det.

Att man 1994 återinförde betygsnivån godkänt berodde bland annat på att relativa betyg inte speglar kunskaper. Betyget 3 gavs visserligen till elever som hjälpligt kunde det som krävdes för att följa undervisningen. Men betyget 1 gavs till elever som skolkade eller misskötte skolan och skötsamma elever fick 2:or oavsett vad de kunde. Vem som var i behov av stöd och vad eleven i så fall inte kunde framgick inte av betygen. Eventuella effekter av stöd avspeglades inte heller i betygen. Med andra ord: Om elever med 1:or hade fått stöd och lärt sig det som krävdes för 3:or så skulle andra elever få 1:or istället. Ett visst antal skulle alltid ha 1:or.

Samtidigt med godkäntgränser förändrades därför reglerna för stöd och idag ska elever som riskerar att inte nå de krav som ställs för ett godkänt betyg identifieras, utredas och erbjudas stöd. Men av Skolinspektionens tillsyn 2009-2012 framgick att flertalet skolor inte bedömde elevernas kunskaper i förhållande till mål att uppnå i årskurs 3 och 5. I betygsfria årskurser anpassades verksamheten istället till ”mål att sträva mot”. Det medförde något som kallades för 8-chocken. Elever och vårdnadshavare blev upprörda när de i årskurs 8 fick veta att en elev inte kunde det som krävdes för G i svenska, matematik eller engelska. Då frågade de: ”Varför har ni inte sagt det tidigare och erbjudit stöd? Nu är det bara tre terminer kvar.”

I januari 2017 publicerade Skolverket en utvärdering av betygen i årskurs 6. Man skriver:

 

“Betygen i årskurs 6 verkar generellt sett ha lett till ett ökat fokus på elevernas kunskapsutveckling och då främst på de elever vars kunskaper inte når upp till kunskapskraven för betyget E. Framförallt uppger lärare som inte tidigare satt betyg att det nu är något lättare att förstå elevernas kunskapsnivå och att identifiera vilka elever som riskerar att inte nå upp till betyget E. /…/ En tidigare uppföljning av elevernas kunskaper innebär att förutsättningarna för att hitta elever som riskerar att inte nå upp till betyget E till viss del har förbättrats. För att elever ska få stöd krävs dock något mer än vetskapen om vilka elever som har behov av stöd. (Skolverkets rapport 451:2017).

 

Det vill säga, betygsnivåerna E och F fick positiva effekter i åk 6. Det blev lättare att identifiera mindre kunniga elever och lättare att beskriva vad de inte kan. Att eleverna trots det inte får det stöd som skollagen kräver är inte betygens fel. Mindre kunniga elever fick inte mer stöd då betygen var relativa och då låg- och mellanstadiet var betygsfritt. Det finns inga empiriska belägg för att mindre kunniga elever får det stöd de behöver och klarar sig bättre i ett skolsystem utan godkäntgränser och behörighetskrav.

Hur är det då med förlängning av skoltiden? Har de rätt som menar att forskning ger stöd för att elever inte borde gå om? Som jag ser det är frågan fel ställd. I den bästa av världar behövs inga godkäntgränser och behörighetskrav och ingen behöver gå om. Där når alla målen på samma tid och alla lämnar grundskolan och gymnasiet med tillräckliga kunskaper för att klara vidare studier eller ett yrke. I den världen lever vi inte. År 2010 föddes cirka 115.000 barn som börjar skolan hösten 2017. Att döma av vad som har hänt under de senaste 30 åren kommer cirka 30.000 av dem att gå om minst ett år. Deras val står inte mellan att gå om eller inte gå om. Det står mellan att gå om nu eller gå om nästa läsår och det är rektorer, lärare och vårdnadshavare som måste fatta beslut åt dem.

Av statistik framgår att elever som går om tidigare klarar sig bättre än elever som går om senare. Vad det beror på är självklart för en lärare. Undervisning anpassas alltid till förkunskaper och till det som elever har lärt sig i tidigare årskurser. Att till exempel låta hemmasittare som knappt har deltagit i undervisning i årskurs 6, 7 eller 8 börja nästa årskurs medför inte att fler elever går ut årskurs 9 med godkända betyg. Det som händer är istället att fler elever lämnar årskurs 9 med sämre kunskaper än nödvändigt, misslyckas, tappar självförtroendet, inte blir behöriga till gymnasiet och går om — fast ett, två eller tre år senare. I ett skolsystem där fler än var fjärde elev faktiskt går om måste önskedrömmen att alla elever kan nå målen på samma tid överges.

Vad kan man då göra? Som jag ser det bör man i första hand se till att:

  • Lärare som undervisar i förskoleklassen skriftligt uttalar sig om lämpligt skolstartsår. En 7-åring som inte visar något intresse för bokstäver och siffror och som inte kan sitta still kan då erbjudas att gå ett år extra i förskoleklassen.
  • Lärare talar om för elever vad de ska kunna, beskriver hur de ska visa att de kan det och ger återkoppling som klargör vad en elev inte kan.
  • Elever i årskurs 6-9 som saknar de förkunskaper som krävs för att följa undervisning under ett kommande läsår får betyget F i ett ämne oavsett vad det beror på.
  • Rektorer utreder elever i behov av stöd, erbjuder stöd och utvärderar effekterna av stödet.
  • Rektorer utnyttjar sin lagstadgade rätt att besluta om elevernas fortsatta skolgång och slutar flytta elever som saknar förkunskaper till nästa årskurs.

 

Som sagt, så länge attityderna till godkäntgränser, behörighetskrav och till att gå om inte förändras hos svenska rektorer, lärare och vårdnadshavare kommer samma höga antal elever år efter år att misslyckas i skolan och få sänkt självförtroende.

 

Per Måhl är lärare i svenska, filosofi och religionskunskap samt expert, konsult, föreläsare, fortbildare och fackboksförfattare inom betyg, betygssättning, bedömningar och elevinformation.

 

Denna text har tidigare publicerats på Skolporten.se [2017-09-13] och i Skolportens forskningsmagasin nr 4/2017

16 Comments on “Per Måhl: Vi behöver betyget godkänt!

    • Per Acke,
      Vad menar du med att betygsivraren Måhl inte förnekar sig? Betyg är ett politiskt beslut som vi ska genomföra som tjänstemän oavsett. Per Måhl försöker förklara systemen. Du visar med all tydlighet vilken betygsmotståndare du är.

  1. Som argument för betygen i grundskolan framhåller Måhl det faktum att en tredjedel av gymnasieeleverna inte får behörighet till högre studier? Hur allvarligt är det? Vilka krav på högre utbildning möter de på arbetsmarknaden? Det lär väl kanske röra sig om en tiondel av eleverna som hamnar i yrken där det krävs någon högskolutbildning. Detta om man utgår från statistiken nedan över antalet verksamma i olika yrken.
    I stället för att lämna omkring 18 000 elever i ett riskabelt utanförskap efter grundskolan utan skola eller jobb att gå till borde man som på sjuttitalet anordna kortare gymnasiekurser utan betygskrav där bara yrkesämnena var obligatoriska.
    http://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/arbetsmarknad/sysselsattning-forvarvsarbete-och-arbetstider/yrkesregistret-med-yrkesstatistik/pong/tabell-och-diagram/20-vanligaste-yrkena-for-man/

    • Per Acke,

      Hur går det att klara av gymnasiestudier utan tillräcklig kunskap? Tänk grundskola. Inget vidare eller hur? Att släppa kravet på en minsta godtagbar kunskap (G eller E) vore katastrof eller att införa relativa betyg. Är det så du vill ha det? Bättre att läsa Per Måhl text som den är och inte med dina ideologiska glasögon.

  2. Per Måhl för en övertygande argumentation för Godkäntbetyg.

    Om jag tolkar Måhl rätt underlättar ett godkänt betyg progressionen, på såväl individ- som skolklassundervisningsnivå, från förskoleklass till universitetsstudier.

    Förutsättningen för detta är att vi har ett slutet utbildningssystem där kunskaper och godkändnivåer ligger fast under en 15-års-period. Finns denna förutsättning idag med den ekonomiska syn på kunskaper och studier som succesivt har träng in i varenda vrå i utbildningssystemet, inte minst på universitetsnivå?

  3. Johan! Det är sant att politiska beslut ligger bakom betygen. Måhl har som expert varit med om att utforma och försvara betygen i flera decennier. De betyg som nu bidrar till stress och psykisk ohälsa hos många elever. Och till att skolsvaga elever misslyckas i skolan och förlorar självförtroende och lust att lära.
    Ja, jag är motståndare till betygen. Ellen Key skrev en gång att graderade betyg inte är förenliga med den goda skolan. Jag instämmer. I nedanstående artikel har jag framfört ett antal sakargument mot betygen. Vilka sakargument för betygen kan du bidra med? Kan vi förresten inte stanna vid sakargumenten och lämna tramset om ideologiska ögon?
    http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/betygenTudelar.pdf

    Nej. Utan kunskaper klarar man sig inte långt. Men väl utan betyg.. Se vidare artikeln ” Den betygsfria skolan” på sidan 122 i boken http://www.perackeorstadius.se/pdfBocker/tankestallareOmSkolan.pdf

    Per,
    Att elever har tillräcklig språkförståelse och att de behöver kunna de fyra räknesätten innan de kan lära sig ekvationer är självklart. Men vilka förkunskaper krävs för att eleverna ska lära sig inslagen i de andra tio ämnena? I matematik och språk kan man se en tydlig progression. Men därför behöver man inte betyg för att kunna säkra förkunskaperna. Det finns diagnostiska prov.

    • Hej Per Acke,

      OK, jag slutar gärna med tramset om du också gör det.

      Jag har jobbat i 18 år i skolan med kunskapsstandardbetyg och det fungerar alldeles utmärkt. Jag satte betyg under 9 år som lärare i ett miljonprogramområde, Jordbro, i upp till 5 olika grupper och upp till 5 olika ämnen. Att tydligt informera vad eleverna ska kunna inför ett arbetsområde och utvärdera deras resultat och ge feedback skapar kunniga elever och hjälper “svagisarna”.

      Anledningen till stress kring betyg är inte betygssystemet i sig utan Lgr 11:s usla kursplan, något som flitigt debatterats under våren. Det har också avslöjats att tjänstemän på Skolverket medvetet har obstruerat mot politikernas intentioner att göra konkreta och tydliga kursplaner. Skolverkets fel att det blivit som det blivit. Per Måhl har INTE varit inblandad i Lgr 11:s kursplan.

      Du satte relativa betyg – eller hur? Ett orättvist system och värt att förakta. Däremot VET jag att rätt användande av kunskapsstandardbetyg är vägen för att alla de elever som inte har rätt förutsättningar, oavsett anledning, kan få växa. Kunskapsstandadbetyg är ett mycket bra pedagogiskt verktyg.

      Dessutom har politikerna bestämt att vi ska ha betyg och majoriteten av svenska folket vill ha betyg.

  4. Per Acke Orstadius skickar oss alltid till sin hemsida för ytterligare läsning, och jag har där tagit del av artikeln “Betygen tudelar”. Där finns mycket riktigt ett antal argument emot betyg, t.ex. att betyg trivialiserar, gör att elever lär sig sämre, bidrar till en ständigt ökad suicidproblematik och till gängvåld. Må så vara.

    Men om nu betygen är skadliga, finns det någon plats i världen där de har avskaffats, och där effekterna kan studeras? Det vore definitivt intressant att veta mer om det. Mitt intryck är istället att andra länder har tidigare betyg, fler grader och större sluttester, ibland flera gånger om, vid slutet av alla stadier. Alltså: känner någon till mer om en sådan betygsfri skola någonstans, dess resultat och dess effekter? Jag vill gärna veta mer!

    För egen del tror jag att samhället behöver något slags undre gräns, om inte annat för att fånga upp elever i behov av stöd. Graderingen kan nog behövas också, om inte annat som ett sätt att kommunicera resultatnivåer på ett tydligt sätt. Om man sedan gör detta årskursvis, kursvis eller vid en större slutexamen, är en politisk fråga, även om Per Acke Orstadius tycks mena att ideologi (utom hans egen) är trams.

    • För cirka 10 år sedan testade Västerås att låta samtliga elever komma in på de gymnasieval de ville, oavsett betyg. Det var ett femårigt projekt som fick avbrytas efter tre år på grund av att eleverna struntade i att plugga på högstadiet – de kom ju ändå in på önskad linje. Klart betyg inte ska vara en press och stress för eleverna, vilket dagens kursplan ser till att frambringa hos en del elevgrupper. Dock är betyg ett pedagogiskt redskap som är mycket bra för att motivera och kommunicera kunskaper.

      Per Acke med flera betygsmotståndare är nog egentligen motståndare till relativa betyg – med all rätt skulle jag vilja påstå. Däremot är det min absoluta uppfattning att kunskapsstandardbetyg med bra kunskapskrav är mycket bra. De påståendena som du ovan hänvisar till att Per Acke har påstått att betyg leder till är bara trams. Relativa betyg kanske trivialiserade men absolut inte kunskapsstandardbetyg. Självmordsbeteende och gängvåld har inget med betyg att göra utan handlar om samhällsstrukturer och segregerat samhälle. Jävligt enkelt att skylla på betyg.

  5. Johan. Dina betyg fungerade utmärkt för dig. Men frågan är hur de fungerade för de elever som alltid fick underkänt. Du säger dig veta att kunskapsbetygen är vägen för skolsvaga elever att växa. Jag säger mig veta att det är tvärtom. Hur vet jag det? Jag har otaliga gånger sett elever få tillbaka betygsprov under de ca 5 000 lektioner som jag bevistat som metodiklektor. Sett tårarna. De darrande läpparna. Hört suckarna. Jag är värdelös. Hört den tillkämpade tuffheten. Jag bryr mig inte. Jag skiter i skolan. Nej, Johan. Det är av framgång eleverna växer. Inte genom misslyckanden.

    Jag grundar mina åsikter om betygen på mina studier av deras funktioner och effekter. I en rapport från en expertgrupp 1989 kom man enhälligt fram till att man skulle slopa de graderade betygen. Det hindrade inte Bildtregeringen att förbjuda betygsutredningen att undersöka alternativet betygsfri skola. Detta av ideologiska skäl. Högerregeringen ville behålla läroverket för de välutbildade och välsituerades barn. Och folkskola för alla andra. Nu fungerar betygen som en lika god garant för att de privilegierades barn ska komma först i kön till ”fina” utbildningar och jobb. Därför försvaras de av de borgerliga massmedia som dominerar opinionsbildningen.

    Andreas. Jag vet inte om alla länder har samma betyg som vi. Men om så vore. Skulle vi inte ha avskaffat dödsstraffet heller när alla andra hade det kvar?

    .

    • Per Acke,
      Åter igen – dina erfarenheter är från det relativa betygssystemet och du har inte satt kunskapsstandardbetyg där kunskapskraven redovisats i förväg och där både resultat och återkoppling har givits utifrån i förväg redovisade krav. En väldigt stor skillnad!

      Jag kan förstå att ni betygsmotståndare är emot betyg för de relativa betygen var skit och det spelar ingen roll hur många tusen betyg och lektionstillfällen du haft ifall systemet varit dåligt. Sätt dig in i det nya betygssystemet – t.ex. genom att läsa Per Måhls bok Betyg men på vad. Där reder han ut skillnaden mellan de olika systemen. Klarar du det utan att bli förbannad på Måhl?

      Jo, elever växer med framgång helt rätt. När de får återkoppling på det de har presterat, även om de har fått F så blir de triggade. Med positiv återkoppling från läraren och med att visa på vad exakt eleverna ska utveckla så kommer framgångarna och därmed känslan av att lyckas. Så har det varit för mina elever. Jag kan rada upp hur många elever som helst som verkligen kan gå i god för att både betyg och faktiskt skriftliga prov var bra. Varför? Jo därför att de kände att de blev kunniga och att deras kunskap växte. Varför? Därför att jag var tydlig med vad de skulle kunna (arbetsplan eller IUP) och de fick feedback och feedforward. Chans att lyckas nästa gång och ännu ett nytt försök.

      Alla mina elever klarade betyg utom de som hade fruktansvärda sociala problem (hade några), men där låg fokus på annat än skolan. Då satte jag inga snällebetyg utan eleverna fick kämpa. Jag har beskrivit detta i min bok Yrke: Lärare.

      Relativa betyg däremot, där var det hemligt vad eleverna skulle kunna och så normalfördelade man resultatet. Vad eleverna kunde spelade ingen roll. Fokus låg på utlärt och eleverna fick ingen återkoppling kring exakt vad de skulle göra för att få ett högre betyg mer än att plugga hårdare än den som låg före dem i betygsrangen – alltså så att de kunde knipa de fyror eller femmor som för dem hade tagit slut. Men inför provet efter så skulle de kunna plugga extra. Sjukt system!

      Nej du Per Acke – gör upp med det gamla och läs in dig på det nya betygssystemet och sättet att tänka som infördes med Lpo 94. Sedan ska jag ärligt säga att Lgr 11:s kunskapskrav är katastrof och som gör att elever är stressade och en del misslyckas, inte minst högpresterande flickor från medelklasshem. Men att skylla detta på betyg är en felanalys. Betyg är bra och rätt använt hjälper det de elever som har sämst förutsättningar, de som kommer från hem som saknar studietradition. Dessa elever jobbade jag med i Jordbro och det gick alldeles utmärkt för mig och mina kollegor på Jordbromalmsskolan.

  6. Förresten, ska vi ha ett system efter eleverna reaktion? Du skriver: “Sett tårarna. De darrande läpparna. Hört suckarna. Jag är värdelös. Hört den tillkämpade tuffheten. Jag bryr mig inte. Jag skiter i skolan.” Nej, att misslyckas är också att växa om man har en bra lärare som hjälper till och visar vägen. Vi kan inte avskaffa betyg för att vi är blödiga och inte vill se någon elev i tårar – hur skulle vi då göra med all sport när våra ungdomar gråter för ett de har förlorat en handbollsmatch eller fotbollsmatch? Ska vi lägga ner sporten då?

    Nej att misslyckas är en drivkraften till att kämpa hårdare och vilja bevisa att man lyckas. Sedan ska vi givetvis se till att de lyckas och växer utifrån det, för alla mår bättre av framgång. Tror ändå att du ska leta fel i det relativa betygssystemet som jag upplever att du ansåg vara mycket orättvist. Eller har jag fel?

  7. Johan. Jag har en annan syn på elever och betyg än du. Jag anser att vi inte kan vara för ”blödiga”, dvs bry oss för mycket om elevernas känslor och tankar. Se
    http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/skolanMasteSlutaKnacka.pdf

    Under mina 40 år i skolan har jag aldrig mött en elev som blivit triggad av att ideligen få underkänt. Ingen höjdhoppare skulle väl vilja fortsätta hoppa om hen alltid rev den lägsta ribban. Även om en lärare hejade på.

    De relativa betygen var skonsammare mot de skolsvaga eleverna. Lärarna satte sällan någon etta, dvs underkänt. Inget hindrade lärarna att tillsammans med kolleger och elever sätta konkreta mål och utvärdera måluppfyllelse. Alla elever fick fortsätta till gymnasiet där det fanns flera tvååriga, yrkesinriktade linjer utan krav på högskolebehörighet.

    Det lär framför allt vara de elever som inte fått förutsättningar att lyckas i skolan som sugs in i de kriminella gängen. Det är godkändgränsen som gör att 18 000 elever i år hamnat i ett riskabelt utanförskap. Detta kunde ha undvikits om dessa elever fått den kompensation de behövt för att lyckas i skolan. Om man förnekar att betygen har en del i detta försvagar man pressen på myndigheterna att ge denna kompensation och att slopa kraven på godkända betyg
    .
    Du försvarar Björklund och hans betygsfixerade skola. Läs gärna om en kritik mot denna skola http://www.perackeorstadius.se/pdf/kritiskaTankar24Apr%202017.pdf

    • Hej Per Acke,

      Jag inser att vi har lagt fram våra argument och kommer inte vidare. Jag vill bara påtala än en gång att din kritik är mot relativa betyg.

      Jag försvarar inte Björklunds skola – är själv sosse men kan inte kategoriskt såga Björklund för att man tillskrivit honom en massa saker och förlöjligat honom. Heller inte att det skulle vara betygsfixering.

  8. Per-Acke har rätt i att godkäntbetyget är ett stort problem. Precis som han skriver har skett en osund fixering på att ”alla elever ska klara målen”, men man inser inte att målen är olika och beror på vad man tänkt sig efter grundskola och gymnasium. Ska man t.ex. bli lärare borde grundkravet vara betyget C i svenska, engelska och matematik. Vid antagning till högre utbildning måste måste ha krav som är anpassade till utbildningen och som ställer högre krav än ett slätstruket E. Det hade man i det relativa systemet! Dessutom borde det, precis som Per-Acke skriver och som Jan Björklund vill se, finnas 2–åriga yrkesutbildningar vid gymnasiet där eleverna kan förbättra sin matematik i yrkesräkning. Tyvärr tror vänsterpolitiker att alla kan bli akademiker.

    Johan, du vänder dig till Per-Acke och skriver ”Jag vill påtala än en gång att din kritik är mot relativa betyg”. Per-Acke är, precis som jag, tillräckligt gammal för att ha undervisat i det relativa systemet. Han är säkert medveten om vad han kritiserar, men du avslöjar ständigt att du varken förstår principen för ett normrelaterat system eller har kunskap om hur det tidigare relativa systemet fungerade i praktiken.

  9. Per Måhls grundläggande misstag är hans oförmåga att se/förstå att människans kunnande inte går att reducera till enbart en fråga om ’att kunna’ eller ’att inte kunna’. Varje människa har ju, som vi andra vet, en möjlighet att förbättra sig inom ett visst område utan att man kan beskriva eller behandla resultatet som ett nytt kunnande.

    Måhls misstag gör att han ställer kontraproduktiva, rent av skadliga krav på lärarkåren. T.ex. när han tror att det skulle vara möjligt för lärare att tala om för elever ”vad de ska kunna” samt att lärare i detta sammanhang också ”beskriver hur de ska visa att de kan det och ger återkoppling som klargör vad en elev inte kan”. Inte ett ord i denna Måhls formulering räknar med kunnandes gradvisa aspekt, dvs. HUR bra eleven måste kunna de olika sakerna för att bli godkänd i ämnet/kursen.

    Lika fel blir det när Måhl vill att rektorerna ska utnyttja ”sin lagstadgade rätt att besluta om elevernas fortsatta skolgång och slutar flytta elever som saknar förkunskaper till nästa årskurs”. Visst kan ett sådant beslut behöva fattas i vissa fall, men då endast kollektivt tillsammans med elevens lärare efter ett tolkande resonemang om elevens kunskaps- och mognadsnivå.

    Mellan raderna uttrycker Måhl en förhoppning att det med hjälp av nationella kunskapskrav ska kunna avgöras vad som krävs i ”nästa årskurs”. Men i detta avseende reducerar han skolan till en del i det varuproducerande näringslivet, där så klart undermåliga halvfabrikat inte ska skickas vidare (nästa årskurs) i produktionsprocessen för att inte riskera att dessa (eleverna) med tiden blir krånglande delar i den färdiga produkten (samhället).

    Det tydligaste tecknet på att Måhl ser skolan på detta ”mekanisk-industriella” sätt är att han aldrig, så vitt jag vet, tagit avstånd från det tankesätt som han i början av 1990-talet omfamnade och gjorde till sitt eget: ”att eleven för betyget Godkänd skall ha för vardagligt samhällsliv/yrkesliv nödvändiga kunskaper om och/eller i ämnet och visa detta i ord och handling” (SOU 1992:86, s. 11-12).

Lämna ett svar till Per Acke Orstadius Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »