Ricky Harrysson: Wikforss motsägelsefulla metod

Boken Alternativa fakta är både rationell och emotionell. Allt som oftast tycks det emotionella segra, även för Wikforss (red.).

Åsa Wikforss bok Alternativa fakta (Fri tanke, 2017) gör just nu succé i gymnasieskolorna. För att vara skriven av en professor i teoretisk filosofi är boken anmärkningsvärt ofilosofisk, för att inte säga antifilosofisk och märkligt oklar och virrig just vad gäller filosofiska frågor.

I boken presenteras en hel del fakta, vilket gör den ”trovärdig”. Men är den det?

En huvudtes som löper genom boken formuleras på sidan 242: ”känslorna hör inte hemma när det gäller det teoretiska förnuftet”, som sysslar med fakta och kunskap. Därför har Wikforss inga känslor när hon arbetar som teoretisk filosof, men ”privat” är hon ”hopplöst känslomässig” (s. 240). Denna dikotomi mellan känslor och förnuft avvisas dock kraftfullt som ”en falsk motsättning” på sidan 243. Varför, undrar man, bygga en bok utifrån en ”falsk dikotomi”?

Men låt oss ändå anta att ”teoretisk kunskap” är känslobefriad. Vi går tillbaka till sidan 23: ”Filosoferna är därför ense om att kunskap kräver att (åtminstone) tre villkor är uppfyllda”, varav det första är att man ”ska ha en övertygelse, ett psykologiskt tillstånd med ett specifikt kognitivt tankeinnehåll”. Min fråga är då om man kan vara övertygad utan att känna att man är det? Villkor nummer tre är att man baserar övertygelsen på någon form av goda skäl eller evidens. Återigen undrar jag om man kan uppfatta vad som är goda skäl utan att känna det.

Här vill jag också ta upp den i boken så centrala frågan om att hålla sig till fakta. Det finns ingenting sådant som ”filosoferna” i bestämd form. Detta är en fiktion påhittad av Wikforss för att styrka sina åsikter. Fakta i frågan är att det finns många filosofier, även inom universitetens ramar och därför också olika ståndpunkter i fundamentala frågor. Wikforss får det också att låta som om det finns en allmänt omfattad metod: ”Som filosof har det varit underligt att se hur akademiker utan filosofisk skolning varit villiga att omfatta radikala filosofiska teorier” (s. 64–65). Hur skolade är de som omfattar Wikforss teorier?

Wikforss skriver vidare att ”ju mindre människor med motsatta åsikter möts och argumenterar, desto mindre är chansen att vi når sanningen” (s. 103). Den så ”filosofiskt skolade” Wikforss har uppenbarligen aldrig studerat eller diskuterat Derrida, eller andra så kallade postmodernister. Är detta att möta de postmodernister hon avfärdar?

Hur är det då ställt med den oklarhet och virrighet jag nämnde i inledningen. Några exempel:

Forskare brukar försöka vara noga med att inte vara motsägelsefulla. Ändå tillåter Wikforss sig detta, i synnerhet rörande det som utgör själva bokens kärna. ”Kunskap” bör å ena sidan betraktas som ett ”tillstånd” en individ befinner sig i när man har sanna välgrundade övertygelser (s. 38) och å andra sidan betraktas som en relation mellan individ och värld, inte någonting som ”finns i huvudet” (s. 21). Båda dessa ståndpunkter slås fast på samma tvärsäkra sätt.

Vad gäller ”begrepp” menar hon att de ”representerar” världen som den är och ingalunda är sociala konstruktioner (s. 59), men på sidan 58 står det att ”Även om våra begrepp är i någon mening godtyckliga, även om de är våra ’konstruktioner’, betyder det inte att världen är det” (s. 58).  Begreppen är alltså både sociala konstruktioner och inte alls det.

”Socialkonstruktivismen” utgör dock en av Wikforss huvudfiender. Det finns hävdar hon ibland alternativa tolkningar av ”data” men frågan om ”huruvida en tolkning är korrekt avgörs av hur världen är” (s. 80).  Hon skriver också: ”Kunskapens sociala natur gör att en människa kan ha en hel världsbild som i grunden är felaktig” (s. 112). Men hur är detta möjligt om ”kunskap” är sanning om fakta eller en korrekt uppfattning om hur världen är? Betyder ”kunskapens sociala natur” någonting annat än att den är en social konstruktion? Och vem är det som avgör om någon har ”en hel världsbild som i grunden är felaktig”. Kanske Björn Ulvaeus, som erbjudit sig att betala för spridningen av Wikforss bok?

Kopplingen till Ulvaeus är intressant eftersom den utgör en indikation på bokens i grunden ideologiska och politiska karaktär med rötter tillbaka till Ingemar Hedenius. Banne den författare som skriver för radikalt eller ”konstigt”! Eller något som kan falsifiera Wikforss korrekta världsbild, som formulerades av Ingemar Hedenius 1949 där han framförde ”den intellektuella moralens maxim”, som ”grundade sig på kriterier som rationalism, tro på sanningen, välgrundade utsagor och sunt förnuft, kort sagt ”att inte tro på något, som det inte fanns förnuftiga skäl att anse vara sant” (citat från Heidegren, Lundberg och Gustavssons Sverige och filosoferna, 2018, s. 65). Denna princip var ett värn mot marxister, existentialister och annat löst folk under årtionden.

Och är det också idag. ”Socialkonstruktivisterna” klassas av Wikforss som ”ideologiska”. Själv är hon vetenskaplig, ”det är god vetenskaplig sed att…” eller ”filosofer har tryckt på att man ska framföra teorier och anstränga sig för att falsifiera dem ” (s 89), det vill säga Poppers uppfattning om vad som är nödvändigt i vetenskapen. Men Poppers teori handlar om ”vågade” vetenskapliga teorier, vilket är någonting annat än Wikforss konventionella teser. ”Radikalt” är ju fel. Och när försöker Wikforss falsifiera någonting hon framför?

Jag själv, som säkert skulle kallas ”kunskapsfientlig” av dem som likt Wikforss inte vill ”polarisera” debatten, anser att ”imperialismen” ligger på lur när hon skriver att kunskapen ”har alltid vunnit (…) och i slutändan tror jag ändå att det bästa vinner. Människan är, trots allt (…) det rationella djuret” (s. 10). Är hon?

Tyvärr är det lätt att i Wikforss bok hitta många lika tvärsäkra som missvisande eller diskutabla påståenden rörande filosofiska frågor, ofta framförda i plågsamt docerande ton. Maktspråk?

Slutligen: är frågan om vad fakta är en faktafråga?

Ricky Harrysson – Gymnasielärare i filosofi och svenska

Bildkälla: ElisaRiva, Pixabay