Rigmor Lindelöf: Rapport från en konferensstol-att sätta betyg i åk 6
Det är konferens på Carlstad Conference center, CCC. Det ska sättas betyg i åk 6 och Skolverket kallar. Fyra tjänstemän står på scen, strålkastarbelysta mot en mörk bakgrund. Det hela är snyggt och en aning dramatiskt.
De börjar med att tala om vilka de är, vanliga arbetare i skolans vardag, som vi i publiken. Det är budskapet. De berättar om sina erfarenheter av betygssättning och en av dem blir extra allvarlig när han berättar om hur jobbigt det var när han en gång tvingades sätta ett lågt betyg på en elev som verkligen ansträngt sig och gjort sitt yttersta. Hans empatiska känslor för eleven stiger som en glänsande såpbubbla mot taket i den knäpptysta salen där den ljudlöst förintas. Den har tjänat sitt syfte. Den har visat att även Skolverket har ett hjärta.
Det vi har bevittnat är en till intet förpliktigande, kladdig känslosamhet. Ett hårt konkurrenssamhälles tappra försök att maskera sin likgiltighet för förlorarna. Och dagen fortsätter i denna anda. Vi sätter stämplar på elever men det behöver inte betyda att vi inte kan fortsätta att vara de vänliga och kamratliga lärare som varit svensk skolas ideal sedan årtionden tillbaka. Elever på filmduken plirar med glada ögon och säger att det är pirrigt med betyg men det är ju bra att man får veta vad man skall lära sig och hur man ligger till. En bild av Stig Järrel i filmen Hets skall få oss alla att rysa. Men vi kan vara lugna. Allt ska förbli vid det gamla. Inget har förändrats. Vi har bara lagt till en liten betygsbit.
Vi ska sätta betyg men vi vill förstås inte återgå till en gammal, torr och tråkig provskola! Även lekfulla grupparbetens duger som bedömningsunderlag. Ja, fast vissa skriftliga summativa utvärderingar måste man förstås ha mellan alla givande formativa samtal som varje elev behöver för att kunna utvecklas. Och inte får vi glömma att ha eleverna med i planeringen. De ska naturligtvis få välja hur de vill visa vad de kan. Vi är ju alla olika och det som passar en kanske inte passar en annan. Jo, fast det får ju inte bli så att en elev ständigt väljer samma sätt att redovisa. Det är viktigt att man får visa vad man går för även på sådant som man inte är så bra på.
Där sitter vi lärare i åk 6. Power Point-presentationernas abstrakta begrepp, förbundna med små pilar, avlöser varandra. Många av oss ska sätta betyg i tolv ämnen till jul och råden från scenen får endast ett ord att eka i våra huvuden. Tid!! En sms-fråga lyckas ta sig förbi den tydliga men osynliga mur som skiljer föreläsare och publik. ”Var skall vi ta tiden till allt detta?” Den lugne skolverksbyråkraten blir inte svaret skyldig. Det är ju trots allt Skolverket som har kontrollen och som bestämmer vilka frågor som tas upp. ”Vårt uppdrag är inte att ta fram tid och resurser till detta. Vårt uppdrag är att tala om för er hur man bäst sätter betyg”.
Ett svagt sus går genom salen. Själv känner jag en primitiv lust att kasta en rutten tomat på byråkraten men jag är en väluppfostrad person och får nöja mig med att väsa något ilsket till kollegan intill mig. Kan det verkligen få gå till så här? Är det inte tjänstemännens uppgift att ta fram realistiska förslag? Är det en idealmodell man presenterar har jag svårt att se varför man valt att sätta punkt just här. Varför inte skriftlig feedback med utvecklingssamtal varje månad?
Det som presenteras från scenen är blekt. Inlagda reflektionspauser och filmer på lärare som småpratar visar att man har svårt att fylla ut tiden. Skolverkets rötter i en myndighetsutövande byråkrati blir också allt tydligare. I stället för att som i en vetenskaplig kultur resonera och ställa olika faktorer emot varandra predikar man. Detta går lätt eftersom man i samma stund som man slutat ta ansvar för tiden också lämnat verkligheten. Med ett abstrakt språk som inte verkar vara förankrat hos den som talar staplas moralkakorna på varandra.
Självklart är Skolverkets uppgift på en sådan här konferens inte att ifrågasätta den uppgift de fått av politikerna, nämligen att betyg ska sättas i åk 6. Nej, skolverkets uppgift är att ge en klargörande genomgång av sina intetsägande kriterier samt att belysa de problem som man har anledning att tro att lärare kommer att möta. Jag hade välkomnat didaktiska experter som gett exempel på och talat om mellanstadieelevers utveckling i de olika ämnena. Vad menar man egentligen när man i ämne efter ämne betonar barns förmåga att argumentera och resonera? Detta är en fråga som tusentals lärare ställer just nu ställer sig. Vad kan man förvänta sig av en tolvåring på tröskeln till ett abstrakt mera vuxet sätt att tänka? En utvecklingspsykolog hade varit intressant att lyssna till. En sådan hade kanske också kunnat belysa hur barn i denna ålder reagerar på betygssättning och hur vi kan hjälpa dem att hantera detta. Det hade varit ett professionellt förhållningssätt som också tar barns känslor på allvar.
Så går även denna konferensdag mot sitt slut. På filmduken dyker betygspratande barn upp. En liten kille i Kista utanför Stockholm får en av de sista replikerna: ”Jag vill ju inte bli städare!” Nej, vem vill det? Vem vill hamna längst ner i konsumtionssamhällets pyramid? Utan status, roligt jobb och konsumtionsmöjligheter. (Medelklasspersonerna på scenen verkar totalt omedvetna om det förakt för en hel yrkesgrupp som de ger uttryck för när de väljer ut den här filmsnutten.)
Och det är väl det här som blivit skolans uppgift. Att sortera och bedöma och visa en tydlig snitslad bana för dem som vill ge järnet i tävlingssamhället. Borta är intresset för omvärlden. Detta svårdefinierbara som binder oss vid livet och skapar glädje och mening. Förr fick lärare i uppgift att skapa intresse för ämnesinnehållet hos eleverna. Vägen mot bildning var en spännande resa genom okända territorier. Nu ska vi motivera genom att förväg definiera kunskapskrav och betygssteg för att underlätta den individuella karriärjakten. Så ser skolan redan ut på högstadiet och gymnasiet. Nu är det mellanstadiets tur.
(Rigmor Lindelöf är lärare i åk 6 i Karlstad)
Jag har egentligen ingen lust att försvara Skolverket men ibland blir jag lite förundrad. Själv är jag anställd i en kommunal skola och för mig gäller följande:
”Var skall vi ta tiden till allt detta?” Det är min kommunala arbetsgivare som är ansvarig för att jag har den tid som krävs för att mitt uppdrag.
”En utvecklingspsykolog hade varit intressant att lyssna till. En sådan hade kanske också kunnat belysa hur barn i denna ålder reagerar på betygssättning och hur vi kan hjälpa dem att hantera detta.” Det är min kommunala arbetsgivare som är ansvarig för att jag får den fortbildning som krävs för att mitt uppdrag.
Jag kan hålla med om mycket av det som sägs och skrivs om Skolverket, men varför slipper kommunerna alltid undan? Kommunerna har bestämt över skolan i ungefär 20 år men de blir nästan aldrig avkrävda ansvaret för skolan, varför är det så?
Jag ställer gärna upp på att kasta ruttna tomater men då börjar vi med kommunhuset, det är där huvuddelen av ansvaret för svensk skola finns.
Pingback: Rigmor Lindelöf: Rapport från en konferensstol-att sätta betyg i åk 6 | Skola och Samhälle | Digitala verktyg för lärandet. | Scoop.it
Heja Rigmor!
Läser ditt inlägg med mycken behållning. Du skapar en känsla i din text som inte bara är ett ’skolpolitiskt’ inlägg. Dessutom sätter du fingret på mycket av det arbete som Skolverket utför som oftast är genomtänkt efter de förutsättningar de har, alltså de har oftast kort om tid, kort om resurser och regeringsuppdrag som haglar.
Avslutningsvis så ligger ansvaret hos kommunen ja, men med uppdrag från regeringen via Skolverket och Skolinspektionen.
Eller så kanske huvudansvaret ligger hos regering och riksdag? Vars direktiv Skolverket utför?
Det är sådana här små essäer som anställda brukar skriva om chefen eller ledningsgruppen. Det har jag sett ett otal gånger när jag har varit ute i arbetslivet och föreläst och haft seminarier. Den här essän var ovanligt välskriven och verbalt skickligt uppbyggd. Men är det det här som lärare ska ägna tid åt? Det är en känslig och provocerande fråga, det medges. Men ska lärare någonsin få ett inflytande i samhället och ny högre status måste man nog börja att samarbeta mer med skolverket och andra myndigheter. Jag menar då inte att
slaviskt följa deras regler och förordningar utan att interagera med dem på ett moget sett. Nuförtiden ser vi i stort två typer av inlägg från bloggande lärare: 1) Gnäll på skolverket eller SKL, där skulden till nästan allt läggs, eller b)ett hejdlöst hyllande av den egna insatsen, av typen ”våra fantastiska lärare” och ”stordåd uträttas varje dag av lärare”. Med sådant munhuggeri kommer man nog ingenstans. Och har inte gjort det heller.
Träffsäkert, välskrivet – och jag känner igen känslan från både en och annan skolkonferens … Jag blir glad att du, Rigmor, ägnat din tid åt att skriva denna text. Den skänkte mig en stunds glädje och hopp. 🙂
Bra rutet Rigmor!
Ditt initiativ är mer än välkommet. I synnerhet i tider av pedagogisk likriktning och sann demokratisk anda. Lojalitetspiskan viner i takt med att ämbetsmän i sann byråkratisk anda förkunnar vilka förordningar och regler som gäller utan att ens kunna ifrågasättas. Det är inte längre pedagogernas uppgift att inkomma med synpunkter och förslag på hur deras arbete kan utföras. Detta förkunnas uppifrån av alla dem som begriper bättre och som har siktet inställt på framtiden.
I tider som dessa är det inte längre självklart att en lärare kan ha synpunkter på vad som fungerar eller vad som inte fungerar i en undervisningssituation. Inte så länge som regelverket ligger fast och normerna anses givna en gång för alla. Som ett vältaligt exempel kan nämnas frågan om betygens vara eller inte vara. Det faktum att betygen inte gynnar alla utan tvärtom missgynnar en viss kategori elever uppfattas uppenbarligen allmänt sett som ointressant eller i varje fall som ett klart underordnat problem som man inte anser sig behöva bekymra sig om. Huvudsaken är ju ändå att nuvarande betygssystem tjänar sitt syfte, nämligen att slussa de rätta eleverna vidare till yrkesliv och högre studier. Övriga får klara sig bäst de kan eftersom de inte klarar samhällets minimikrav för att kunna studera vidare eller ta ett jobb. Det är ju eliten som räknas. Inget annat.
Om jag förstått Rigmor rätt så är det detta hon vänder sig emot vilket inte borde förvåna någon egentligen. Det som förvånar däremot är att inte fler har modet att säga ifrån. Om inte för egen del så för alla dem som missgynnas av det nuvarande betygssystemet. Från pedagogiskt håll finns dessutom anledning att reagera mot den tävlingsanda som ett betygssystem skapar. I stället för att utveckla ett gynnsamt samarbetsklimat tvingas eleverna in i ett prestationstänkande och belöningssystem där de egna prestationerna prioriteras på bekostnad av det gemensammas bästa. Själv har jag i många år arbetat för ett kollaborativt lärande där eleverna tillsammans lär med och för varandra. Vad detta är värt i dagens undervisning är inte svårt att räkna ut. Jakten på betyg är och förblir elevernas huvudsakliga inriktning och mål med undantag för de tidigt utslagna förlorarna som för länge sedan gett upp. Så har framtidens skola med ens förvandlats till elitens skola. Men vart tar egentligen alla andra vägen – de som inte fick plats?