Ronja Koman: Lågaffektivt bemötande eller Cayenne och Tabasco?
Posted by Skola Samhälle on måndag, november 25, 2019 · Leave a Comment
Man skapar inte en fungerande arbetsmiljö i skolan genom bestraffning, skriver lärarstudent Ronja Koman, som har egna erfarenheter av att skolpersonal använde cayennepeppar och tabasco på tungan, som bestraffning mot svordomar. Istället krävs att lärare och elever bemöter varandra på ett respektfullt sätt.
Som lärarstudenter har vi många gånger under utbildningens gång diskuterat hur vi upplevt våra egna lärare genom åren. I Sverige har vi en skollag som säger att alla barn ska gå i skolan, vilket betyder att största delen av vår befolkning har spenderat ett antal år i skolan och stött på ett antal lärare.
Detta innebär att de flesta har åsikter om vad en bra, eller för den delen vad en dålig, lärare är. Vi har stött på många så kallade ”lärarstilar”, som såklart har präglats av under vilken tid vi gått i skolan. Olika sätt att undervisa har varit populärt och ansetts som det rätta under olika tider. Detta gäller även hur vi bemöter elever i olika situationer, inte minst när elever är stökiga eller har olika problem i skolan. Tidigare användes linjaler, dumstrutar och skamvrån som bestraffning, eller som på det fritids jag gick på, cayennepeppar och tabasco på tungan om svordomar användes. Idag pratas det en hel del lågaffektivt bemötande.
Häromdagen fastnade jag vid en rubrik i DN som löd såhär ”Lågaffektivt bemötande börjar likna en sekt”. Skribenten Erik Helmersson menar att metoden numera ses som den allmängiltiga, men att verktyg saknas och därför ger eleverna alldeles för mycket utrymme i konflikter i skolan. Att det uppstår något slags kaos där eleverna till slut styr skolan. Jag tänker mig att det handlar om ett överdrivet katastrof-tänk. Eventuellt att det har spårat ut på någon skola, men jag tänker att det inte är något nytt under solen, och frågar mig om det verkligen kan kopplas direkt till lågaffektivt bemötande som metod?
Så vad innebär då lågaffektivt bemötande? När jag läser artikeln tolkar jag det som att lågaffektivt bemötande, enligt Erik Helmersson, är detsamma som att vara helt handlingsförlamad och stumt stå och glo när saker och ting händer i skolan. Riktigt så är det ju inte. Bo Hejlskov, som har forskat om lågaffektivt bemötande, beskriver metoden som något som ständigt måste arbetas aktivt med. Det innebär alltså inte att som lärare agera helt passivt i knepiga situationer. Han beskriver lågaffektivt bemötande som ett ramverk, inom vilken läraren eller pedagogen ska arbeta aktivt för att hantera en situation, utvärdera och sedan åtgärda så att samma sak inte händer igen.
Däremot tycker jag att det finns en poäng, det är ingen idé att vurma för och implementera en metod som man inte har verktyg för att använda. Men jag tror ändå att det lågaffektiva bemötandet är effektivt om man kan använda det på ett bra sätt. Jag tänker att om man betonar ordet ”bemötande”, så kanske vi kan förstå begreppet bättre. Det är just det som det handlar om: att skapa en miljö där vi bemöter varandra på ett respektfullt sätt.
Jag kanske är naiv, men jag hoppas både för min skull som blivande lärare, och för elevernas skull, att det faktiskt kan fungera genom ömsesidig respekt. Överlag tycker jag att många debattartiklar och krönikor som handlar om hur skolungdomar idag får på tok för mycket utrymme att styra och ställa i skolmiljön, så genomsyras det av en slags ”det var bättre förr”-tanke. Att det behövs mer disciplin i skolan. Jag tänker tillbaka på hur jag upplevt det under min skolgång. De lärare, som enligt mig lyckades skapa den bästa miljön för lärande, var de lärare som respekterade oss elever och gav oss ett förtroende som vi inte ville missbruka. Jag kan i alla fall säga att det definitivt inte är de lärare som genom ett slags skräckherravälde med cayennepeppar och tabasco lyckades få pli på oss elever.
Ronja Koman är lärarstudent och läser sista året till Bild och Design-lärare mot gymnasiet på Konstfack, Stockholm
Referenser:
https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-lagaffektivt-bemotande-borjar-likna-en-sekt/
Category: Skola · Tags: barns rättigheter, Ordning och reda
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
SENASTE INLÄGG
- Åsa Delblanc: Vem ser det osynliga barnet? – Förskolans norm om det sociala barnet exkluderar de tysta
- Gunnlaugur Magnússon: Replik på Tystnaden från lärarutbildningen behöver brytas
- Erik Cardelús: Tystnaden från lärarutbildningen behöver brytas
- Krister Lillas: De läströtta och den tunnlästa litteraturen
- Emma Leifler och Girma Berhanu: Onödiga missförstånd om differentierad undervisning i debatten
- Christian Norefalk: Det deliberativa samtalet – En replik till Arne Engström.
- Erik Cardelús: Vi bör alla axla ansvaret för de ungas läsande
- Tomas Ögren: Visar skolstrejk för klimatet exempel på handlingskompetens eller skolk?