Ruhi Tyson: Läraryrket är feltolkat i debatten!

Ruhi Tyson menar att vi gör det alldeles för lätt för oss när vi fastnar i den ena diskussionen efter den andra utifrån ideologiska ståndpunkter om vad lärarutbildning ska ge och hur undervisning ska vara. Och att det har liten relevans för det som sker i klassrummet och vad god undervisning egentligen innebär.(red.)

Ett debattområde som dyker upp med viss regelbundenhet rör kritik mot läroplaner, skollag och mer brett skolans kunskapssyn (ofta karakteriserad som konstruktivistisk och progressivistisk).

Jag skrev nyligen en replik till den senaste av dessa kritiker där ett av huvudargumenten var att vi överbetonar idéernas betydelse för praktiken samtidigt som vi underskattar hur mycket som sker när en allmän princip ska konkretiseras. Jag får intrycket av att dessa och liknande debattinlägg underförstått utgår från en teknologisk metafor för hur läraryrket fungerar där allmänna principer, idéer och regler helt enkelt appliceras i undervisningen på ett oproblematiskt sätt. Men inte ens ett tekniskt inriktat yrke som elektriker kan utövas enbart med hjälp av ellära, även här krävs en betydande mängd övning och praktisk kunskap. Alltså, denna debatt utgår från premisser som i realiteten sällan stämmer.

Vilka metaforer vi har spelar en viktig roll i hur vi tänker (och kanske ännu mer inte tänker) på läraryrkets förutsättningar. En som återkommer emellanåt är läraren som konsthantverkare. Denna metafor gör rättvisa åt läraryrkets två viktigaste sidor. Hantverket betonar att undervisningsskicklighet är en övningsfråga men också att man kan använda sig av olika handböcker, inte tekniska manualer utan böcker där ämnesdidaktisk praktik finns beskriven. Konsten betonar att en bra lärare behöver fantasi. Pedagogisk fantasi för att gestalta undervisning på ett sätt som passar just de elever man undervisar i stunden; moralisk fantasi för att bemöta elever, kollegor och föräldrar på ett sätt som gör situationer och individer rättvisa.

Denna metafor har konsekvenser för hur man tänker om lärarutbildning, undervisning och annat. Inte minst har den konsekvensen att man blir rätt skeptisk mot alla abstrakta undervisningsprinciper oavsett om vi kallar dem ”katederundervisning”, ”relationellt lärande”, ”proximal utvecklingszon” eller något annat. Vi behöver konsekvent se till hur dessa principer iscensätts i praktiken, all mer abstrakt debatt gör mer skada än nytta eftersom den upprepar föreställningen att bara man kan tala om vilka principer som ska gälla så kommer också praktiken att bli fulländad. Det är ett allmänt problem i vår kultur att vi tenderar att tro att bara en bok ger oss ”tio principer för [infoga valfritt tema]” så vet vi tillräckligt för att bli bra föräldrar, mäklare, lärare, studenter, eller något annat. Inte minst eftersom dessa tio principer mycket väl kan vara korrekta. Det är bara det att verkligheten sällan anpassar sig till dem på ett entydigt sätt utan hela tiden kräver av oss att vi översätter dem till enskilda, mångtydiga och oförutsägbara situationer med hjälp av fantasi, erfarenhet och övning.

Vänta nu, kan man förstås säga, tänk på alla exempel där lärare skildras som bedriver en konstruktivistisk/progressiv undervisning och där eleverna skickas ut att ta reda på kunskapen själva med några få mycket luddiga instruktioner. Eller, för den delen, tänk på alla de tillfällen vi känner till där katederundervisningen mest gått ut på att läraren docerat om något obegripligt utan att alls bekymra sig över vad eleverna har för relation till innehållet. Bevisar inte detta att principerna och kunskapssynen spelar roll? Man kan tolka det på åtminstone två sätt. Det ena är att vi här helt enkelt har skildringar av dålig undervisning utan att man behöver lägga skulden på någon särskild kunskapssyn. Det andra är att vi här stöter på just det som diskuteras ovan, att det skett en direkt applicering av några allmänna principer utan någon riktig pedagogisk fantasi eller praktisk kunskap. Med andra ord, det spelar ingen avgörande roll om läroplaner med mera utgår från Dewey, Vygotskij, Piaget, Kant, Herbart, neurovetenskap eller annat. Det är realiseringsarenan som det kallas i läroplansteorin som är avgörande. Lärare som är metodisk-didaktiskt skickliga kommer att bedriva god undervisning både med utgångspunkt i olika teorier och oberoende av dem.

Man kan här med fog invända att jag diskuterat allt på fel nivå. Det är inte i första hand problem med våra övergripande läroplanstexter utan problemet sitter i de mer praktiknära skrivningarna om kunskapskrav och vad eleverna ska utveckla av kunskaper, färdigheter och förmågor. I dessa preciseras olika pedagogiska idéer på ett sätt som får direkt inverkan på hur vi undervisar. Jag kan inte annat än hålla med så länge vi låter dessa formuleringar styras av det abstrakta och generaliserande som exempelvis föreställningen att alla ämnen kulminerar i förmågan att kunna reflektera och problematisera.

Vi kan vända på frågan här och titta på praktiken. Vad gör lärare i olika ämnen när de iscensätter riktigt föredömlig undervisning? Vilken sorts lärande sker? Vad kan man bedöma på ett meningsfullt sätt och hur? Risken med att formulera vad eleverna ska utveckla och kunskapskrav kopplat till detta innan undervisningen iscensätts blir att den på ett begränsande sätt styrs av dem. Det verkar också rimligt att kraven i sin tur åtminstone delvis styrts av den kunskapssyn som råder hos de som formulerat dem. Men vi löser inte problemet genom att ersätta en kunskapssyn med en annan eftersom vi då är kvar på principnivå när det är praktiken som är avgörande.

Jag är beredd att gå så långt som att hävda att om vi hade en omfattande ämnesdidaktisk litteratur som på en systematiskt och vetenskapligt funderat sätt beskrev variationer på särskilt berikande undervisningsupplägg så skulle vi inte behöva de flesta skrivningarna om kunskaper, färdigheter, förmågor och kunskapskrav, men istället kanske beskriva centralt innehåll med fokus på paradigmatiska aspekter i ett ämne. Det vill säga aspekter som är särskilt potenta att undervisa om och/eller svåra att förstå. Nu fastnar vi i principdiskussioner om olika kunskapsformer och kunskapssyner. Det är att göra livet lätt för sig, låter sig enkelt sammanfattas i starkt formulerade och slagfärdiga debattinlägg. Att gå till praktiken kräver arbete, det kräver en viss ödmjukhet och vilja att uthärda både mångfald och motsägelsefullhet. Framför allt kräver det att man vänjer sig av med att hela tiden generalisera och abstrahera.

Jag är övertygad om att den svenska skolan på många sätt är enastående men att vår nuvarande kunskap liknar hantverkens på medeltiden. Då fanns inga handböcker, så gott som all praktisk kunskap var muntligt traderad. Å andra sidan kunde man alltid titta på kollegornas mästarstycken och utgå från dem. Men en lärares mästarstycke består inte av ett objekt utan av undervisning. Det går i stor utsträckning förlorat om det inte dokumenteras som en berättelse eller en film. Så länge vi inte har dokumentationen saknar vi handböckerna och är fast i ett alternativ som är ineffektivare: att föreskriva på principnivå. Vi ser ineffektiviteten i det återkommande behovet av att revidera principerna, kunskaperna, färdigheterna, förmågorna och kunskapskraven. Det uppstår eftersom en princip måste vara formulerad som något givet, så här ska det vara och sen upptäcker vi så gott som oundvikligen att praktiken tar skada vilket leder till revisioner. En praktik är aldrig statisk på ett sätt som låter den lyda under snävt utformade principer, den är hela tiden stadd i utveckling, antingen frivilligt eller motvilligt. Fördelen med att utgå från praktiken och dokumentera dess mästarstycken är att dessa förhoppningsvis en dag blir praktikens nya vardag. Då finns möjligheten för andra mästarstycken att bli till som vi tidigare inte kunnat föreställa oss, vi kan börja sätta utvecklingen i system istället för att hindra den. Nu ser vi inte den grund vi står på. Men möjligheten finns där, har alltid funnits där, att synliggöra grunden och därmed öppna för en ännu oanad rikedom i pedagogiken.

_________________________

Ruhi Tyson är lektor vid Institutionen för pedagogik och didaktik på Stockholms universitet samt på Waldorflärarhögskolan, bokbindningslärare på Kristofferskolan. Han har nyligen utkommit med boken Bildning och praktisk klokhet i skola och undervisning (Natur och Kultur).

5 Comments on “Ruhi Tyson: Läraryrket är feltolkat i debatten!

  1. Kan bara hålla med i denna kloka (men tydligen ack så ”svårkommunicerade”) reflektion över en skoldebatt som vevar omkring på ett alltför politiskt-ideologiskt plan.

  2. Akademiska etiketter för inte debatten om skolan framåt. Bättre då att utgå från den konkreta verkligheten, dvs vad som ingår i läraryrket. Läraren analyserar och fattar beslut om vad hens egna elever behöver lära sig. Och om hur de ska lära sig detta. Läraren ska sedan verkställa detta i sin undervisning. I vad mån eleverna då lär sig bra beror på sådant som om läraren bryr sig om eleverna, är rättvis, har humor, har fantasi, kan lyssna, kan uppmuntra, kan ge eleverna ansvar osv. Det vill säga sådant som är kännetecknen på en bra lärare. Mer om detta i en bok där ämnesdidaktisk praktik finns beskriven. http://perackeorstadius.se/pdfBocker/lararenFattarBeslut.pdf

  3. Barnkonventionen borde vara rättesnöret för alla beslut om skolan. Inte några ideologisk/politiska hänsynstaganden. Regeringen Bildt begick nidingsdåd mot skolan och eleverna när den gömde undan den OECD-rapport där man varnade för att göra några stora förändringar av den goda skola vi då hade. Och även när den struntade i den rapport om betygens funktioner och effekter som avrådde från att använda graderade betyg. Moderaterna gjorde detta för att bädda för den utsorteringsskola som de besuttna och näringslivet ville ha. Den skola som nu lett till att eleverna får sämre kunskaper och mer av psykisk ohälsa. Att lärare vantrivs och lämnar skolan. Att en sjättedel av eleverna genom en betygsspärr utgallras från skolan till en osäker tillvaro där de riskerar att bli offer för värvare till kriminella ligor och religiös extremism.

  4. Mycket bra reflektion över pedagogik och didaktik i dagens debatt om skolan. Vad debatten missar är att teori och empiri måste gå i takt för att ge elever en helhetssyn på tillvaron och lärandet. Det abstrakta och konkreta, fakta och färdighet kombinerad med förståelse och förtrogenhet i livet och vilket ämne som helst kan ge den entusiasm och motivation som amerikanerna kallar för ” grit” .

  5. Lärare! Värna om S.O.S:s unika debattforum! Motsvarande finns inte i Företagens värld för HR-professionen. Jag har en traditionssubjektivitet både i företagens och läraryrkets professionalitet.
    När därför Tyson, vid Stockholms universitet, talar om HANDBÖCKER FÖR UNDERVISNING, kan jag som KUNSKAPSLEDARE, benämna det som en brist som påtalas.
    Medan jag som KUNSKAPSLEDARE, hävdar att Memisevic, vid Linköpings universitet, när hon drömlikt talar om skolan där eleven LÄR SIG och förverkligar sina framtidsdrömmar och lärarna FORMATIVT BEDÖMER varje elevs prestation – gör sig till tolk för OECD och EU. Och för Karlstads universitet, som anser sig vara första ECTS-ackrediterade lärosätet i Sverige.
    Företagen går i bräschen för ÖKAD DIGITALISERING av PERSONAL. Möjligt för Karlstads universitet att tillämpa på SKOLANS lärare och rektorer. Konsulter lockar HR-funktionärer med “People Analytics” och Prediktiv Analys”.
    Lärare var inte naiva! Varnas av HR-professionen!
    http://www.kunskapsvetenskap.se
    /HR-jobb! Ingår People Analytics?/

Lämna ett svar till Kerstin I. M. Holm Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »