Skolan och covid-19: del 6
Vi har samlat ett antal exempel och reflexioner från människor som arbetar i skolan, ett försök att spegla den här tiden om än i begränsad omfattning – från när och fjärran, högt och lågt, negativt men också positivt ibland – och vi publicerar några i taget och detta är del 6. (red)
A zeitgeist of fear
After 6 months away from school, including being locked down for three months with my parents (both of whom in their seventies), I was incredibly glad to be back in the classroom.
My school worked well during lockdown; most of our parents were impressed by, and pleased with, our remote teaching. We even managed to maintain some pastoral support with weekly telephone calls home for each student. But the novelty of delivering monologues to screens soon wore off, and a sense of claustrophobia and isolation was beginning to grow.
Now, school is running as normally as it can, with the caveat that this ’normal’ is a new one, and not the same as before. It’s ridiculous how tiring it is. Teachers have become nomadic, moving from room to room in order to reduce student movement; when students do leave the room, we must clean down the desks and chairs. We must remember to don masks to walk the corridors, and we must remember to adhere to the new one way system. Lunchtimes have become a military operation.
But the kids have been brilliant. They have adopted incredibly well, and there’s lots about the new norm that I like. Using MS Teams for homework tasks is great, and I’m getting students to photograph their work for upload rather than collecting in exercise books. Parents’ evenings are being done by telephone calls, which means I can do them from home. We are doing more lunchtime duties, but that means that we are not holding lunchtime meetings.
But I worry. I worry that in our efforts to stop the further spread of this virus, we are generating a constant culture of fear. The news is full of Covid-19. The school messages are full of Covid-19. Everywhere we look we see face masks, signage reminding us of how to wash our hands, and hand sanitiser. We mustn’t touch — no high-fives, no handshakes, and no hugs. We must keep two metres distance from everyone. We are doing test after test. The slightest sniffle, a little cough, and we become social pariahs. We must self-isolate for 14 days.
sputniksteve
Teacher; Pastoral Leader
Independent Secondary, England
_______________________________________
Pushing On
In the past 6 months I have felt a wide range of emotions and feelings.
I’ve felt detached from my students during virtual learning coupled with a pragmatic understanding that separation is necessary and safer for all. There is a great amount of stress and anxiety that follows a seemingly day to day existence, not knowing what is going to change next and how my classroom and instruction may be impacted.
On the one hand, I want to stand up for myself and my fellow teachers everytime we are made the scapegoat. Much of what is happening isn’t right. But, on the other hand, I love teaching and know that I’ve got to keep moving forward; keep learning and designing instruction that best facilitates learning in both the virtual and physical environment. I’ve got to keep pushing on.
Blake Harvard (@effortfuleduktr)
Psychology Teacher at High School AP, Public (Grade 9-12)
Alabama, USA
_________________________
Ett annorlunda 2020, eller?
Oktober månad har börjat och hela världen ser annorlunda ut. Alla världens människor har hört orden om att hålla avstånd och om att hålla sig hemma när man är sjuk. Att om möjligt arbeta hemifrån. Hela världen har stått stilla i mer än ett halvt år och många har inte träffat sina nära och kära på mycket länge. Det blev ett hack i grafen över världsekonomin. Ingen har gått oberörd från krisen och vi ser alla upp till sjukvårdspersonalen som dragit det tyngsta lasset av alla.
På såväl olika arbetsplatser som i skolan har diskussionerna om Coronapandemin dominerat samtalen personal emellan, speciellt under våren men givetvis också nu i höst. Men även om de lärda tvistar om hur väl Coronaviruset sprids i luften finns det något annat i skolans luft som är välkänt för oss som jobbar där. Det är inte den dåliga ventilationen i landets grundskolor som jag åsyftar utan den luft i vilken lögnen om de ständigt ökande skolresultaten sprids, precis som vanligt även under en pandemi. Det kan vara kärnvapenkrig, digerdöd och smältande polarisar som dränker världen utanför. Men måluppfyllelsen ska öka, kosta vad det kosta vill. Eller snarare får den inte kosta något alls ute i kommunerna. Den gemensamma lögnen måste bestå i Sverige. För vad är alternativet?
Nedskärningarna och segregationen av skolan fortsätter med rungande kraft även ett år som 2020. Färre lärare ska fixa samma jobb, gärna utan läromedel men med datorer som de inte sällan själva ska vara it-tekniker till. Läromedel har blivit en klassfråga då skolor inte har råd att byta ut samhällskunskapsboken från 80-talet när EU inte ens fanns och geografiboken där Tyskland fortfarande är uppdelat i öst och väst. Läroplaner har passerat men läromedlen verkar bestå, åtminstone om man ska tro budgeteringen i kommunerna. Man skulle kunna tro att en pandemi skulle kunna få kugghjulen i maskinen att halta något och att den dagliga verksamheten i grundskolorna skulle se annorlunda ut? Sällan! Allt är precis som vanligt.
Lärarnas konferenser och möten genomförs givetvis precis som vanligt på plats i skolans lokaler, schemat är tajtare än vanligt (eftersom vi är färre lärare) och lunchsituationen är mer normal än någonsin. PRAO är givetvis något vi skickar ut alla elever på även om äldreboendena är mer restriktiva än tidigare med att ta emot elever. Lärares arbetsbörda ökar precis som vanligt genom att lärare numera förväntas att undervisa både på plats och ibland också på distans. Givetvis ska inga elever som varit hemma falla mellan stolarna. De ska fångas upp med hjälp av extra anpassningar (nej, särskilt stöd är inte aktuellt förrän resursstarka föräldrar skickat in klagomål till rektorerna eller när Skolinspektionen knackar på dörren vilket de dock gjort mer sällan under pandemin). Inget får stoppa måluppfyllelsen från att öka så att både kommunerna och rikspolitikerna kan slå sig för bröstet tillsammans med Skolverkets GD.
Innan 2020 var trycket både utifrån och inifrån organisationen stenhård på lärarna. Det har inte förändrats av en pandemi utan istället, och som sig bör, förväntas skolan bära det framtida samhället. Problemet är att styrsystemet för skolan inte fungerar, vare sig ekonomiskt eller pedagogiskt (de hör ihop) och att det blir den enskilde läraren som alltid ställs till svars för skolans misslyckanden, i vått och torrt. Det visar alla utredningar med all tydlighet. Men det verkar inte räcka med förslag i utredningar för politikerna. Vi fortsätter istället att tillsammans stånga huvudena i väggen. Vägen för oss framåt tror vi fortfarande är mål om ökad måluppfyllelse och tydliga konkretiserade mål, vår gemensamma självuppfyllande profetia och min fråga med tanke på att alla egentligen vet att det är skolsystemet som är sjukt: vem ska egentligen fråga läraren hur den mår?
Salkcin Krom
Grundskollärare, Åk 7-9
Sverige