Skuggan – Klas Lindelöf: Pedagogiskt ledarskap och auktoritet

Förenklat går det att urskilja två slags ledare. Den ena sorten hämtar bekräftelsen för sitt ledarskap hos sina överordnade samt hos dem med större inflytande, den andre hämtar den hos sina underordnade samt hos avnämarna. Den förra sorten bär de egenskaper som passar bra i en auktoritär och hierarkisk organisation, den senare får problem i ett sådant sammanhang men kan fungera utmärkt i en demokratisk organisation.

I skuggan av det auktoritära ledarskapets kris har dessa aspekter av ledarskapet på senare tid åter börjat lyftas fram. Radions program Kropp och själ har gjort ett utmärkt inslag om auktoritärt och demokratiskt ledarskap. Sociologen Roland Paulsens avhandling om ledningskulturen hos Arbetsförmedlingen har rönt stor uppmärksamhet och innovativa ledargestalter som Lisa Lindström hos företaget Doberman börjar ta plats i det offentliga samtalet. Än så länge rör det sig bara om krusningar på ytan men ”det rör sig” och i detta landskap hamnar skolans diskussion om det pedagogiska ledarskapet ”i brygga” mellan de bägge ytterligheterna.

Skolans senaste reformcykel har helt igenom tillåtits bära en enda lekmannapolitikers, Jan Björklunds, prägel. Resultatet har blivit därefter. Reformernas enskilda inslag syftar nästan alla till att förstärka skolans auktoritativa inslag. Det gäller skollagen, skolinspektionen, de centrala målen, betygssystemet, differentieringen av teori och praktik, förste-lärarreformen, lärarlegitimationerna och så vidare. Kontroll, kontroll och kontroll.

Vid skolans förra reformcykel 1989-1994 gällde i stort sett motsatsen. Intentionerna handlade om fördjupad demokrati. Skolan decentraliserades, SÖ avskaffades, skolenheternas självstyre förstärktes, betygssystemet blev målrelaterat, skolpeng infördes, friskolor tilläts och så vidare. Samtliga dessa punkter har (med rätta) utstått hård kritik under 2000-talet, men om man läser förarbeten till de olika reformerna är det svårt att tolka in annat än ärligt avsedda demokratiska intentioner.

I det större perspektivet utgjorde skolans reformcykel 1989-1994 således slutpunkten på efterkrigstidens demokratiseringssträvanden. Vid tiden för den senaste reformcykelns inledning 2007 hade pendeln svängt. ”Den starka ledaren” var åter vad som efterfrågades. Även skolans pedagogiska ledare förväntades kunna utöva sitt ledarskap på ett sätt som formade och satte deras ledares prägel på den lokala skolverksamheten.

Det är nog först under det senaste året som det i offentliga samtal åter börjar antydas att synsättet inte är oproblematiskt. I spåren av PISA-katastrofer, ett hårdnande samhällsklimat med djupnande klyftor och gungande nationalstater börjar åter det auktoritära ledarskapets inbyggda svagheter göra sig påminda. Samhället blir snabbt mer komplicerat och tekniskt oerhört mycket mer sofistikerat. Samhällets sociala struktur går dock åt motsatt håll och blir, i det längre perspektivet, allt mer primitivt. Makt, kontroll, inflytande och ägande samlas vertikalt och på allt färre händer när den allt mer komplicerade infrastrukturen kräver motsatsen, det vill säga maktspridning, decentralisering, demokratisering och ökad jämlikhet. Självfallet går det då ”troll” i både skola och samhällsmaskineri.

Behovet av ett mer demokratiskt ledarskap är skriande och brådskande, men minns vi ens längre hur man gör?

Det demokratiska ledarskapet existerar, frodas och lever i välmåga, men endast i begränsade lokala öar. Det gäller vissa arbetsplatser, vissa bostadsområden och inte minst, vissa skolor. På det viset måste det nog vara. Demokratiskt ledarskap är inget som kan storskaligt implementeras uppifrån. Det hör till sakens natur att det måste få växa fram lokalt på de berördas villkor. Detta kräver kunskap, tålamod, kompromissvilja och mängder av tillit. För själva ledarskapet utgör det ”…a question of release”, som skolforskaren Andy Hargreaves har uttryckt saken. När dessa grundförutsättningar finns blir det oftast någonting mycket bra, en situation där alla är vinnare.

Skolan som institution samt dess pedagogiska ledarskap har alla förutsättningar att vara föregångare i en riktning mot en fördjupad demokrati som kan svara mot dagens samhälleliga komplexitet. Idag står dock skoldebatten långt från en sådan målsättning. PISA-resultaten är diskussionens nav och runt dem rör sig olika stereotypa uppfattningar om hur Skolsystemet, i Singular och med stort S, bör implementeras. Ingen kommer att gå segrande ur den tvekampen.

(Klas Lindelöf är rektor för en gymnasieskola)

4 Comments on “Skuggan – Klas Lindelöf: Pedagogiskt ledarskap och auktoritet

  1. Motstånd mot förenklingar behövs och det är en allt viktigare uppgift för utbildare på alla nivåer. För fler aspekter på auktoritet, läs gärna min artikel i Pedagogiska Magasinet med titeln “Auktoritet är inte att peka med hela handen” (förtydligande för flum-fobiker: Auktoritet är inte samma sak som att peka med hela handen, självklart kan det också behövas ibland).

    • Det finns nog en tredje! Eller fanns! De lärare som vare sig STÄLLDE IN SIG uppåt eller “neråt”! De lärare som tyckte att ÄMNESKUNSKAPER i sig var viktiga och att “livet” var något annat som man nog inte ska försöka planera annat än att försöka undvika rent idiotiska beslut. Seneca sa: Non vitae sed scholae discimus. Han var hatad av romarna! De slängde om det: Non scholae sed vitae discimus.

      Då 14-åriga INTELLIGENTA FLICKOR ser att livet kommer att se ut som morsans resten av livet får de självmordstankar!

      Nu tycker jag att alla “humanister” kan stanna upp och ta sig en funderare!

      Friedrich Nietzsche påpekade också att “KUNSKAP I SIG visat sig vare en livsuppehållande makt”! Då kan man hejda de skadliga delarna då alla går i takt via HJORDINSTINKTEN! Det avsåg inte alls extrema idéer – det avsåg MEDELKLASSEN! Brackan har inget val! Den måste gilla läget! Den bara klär sig i löjliga nålstick och gräver djupt likt Josefsson MEN har i grunden helt motsatt effekt då det säger att man är “på rätt väg” bara man blir av med “rötäggen”! Det LEGITIMERAR systemfel! Det sista är skrivet med inspiration från August Strindberg! Som sa att de “frisinnade” (liberalerna) nu tror sig vara övermänniskor. För att de “läst” på “universitet”! Det är väl för h-vete ingen studentexamen dagens gymnasister tar!
      Jag avslutar med Kirkegaard: “Språket är till för att dölja att man inga tankar har!” Inga SJÄLVSTÄNDIGA! Som Galilei!

  2. Min första lärartjänst innebar att Jan Björklund var elev i parallellklassen! Således har jag lite perspektiv på skolans utveckling. Under åren som lärare, rektor, utvecklingsledare, områdeschef, undervisningsråd, utredare och kvalitetsansvarig har det fått mig att fundera över vad det är som kan göra skillnad för att utveckla skolan. Min reflektion är nu, att om den person som leder skolan bottnar i och kan referera till sin egen övertygelse och förmår att uttrycka detta kan skolan utvecklas. Det kräver således både mod och civilkurage hos varje rektor samt hopp om ett bättre samhälle för att kunna leda skola idag..

  3. Anneli Frelin skriver att ”(m)otstånd mot förenklingar behövs och det är en allt viktigare uppgift för utbildare på alla nivåer” och jag sympatiserar med detta, men vill gå ett steg längre och pläderar därför för fördjupad förståelse för fenomenet ledarskap. Ledarskap kan i grunden förstås som en fråga om ordning och kaos, alltså inte om antingen/eller, utan om både/och. Det övergripande syftet med skolan är lärande och kunskap, och kunskap innebär ordning och förutsägbarhet men lärandet innebär också en viss grad av kaos och frihet.

    Ordning är ett tillstånd som kännetecknas av att olika element hänger samman i mönster; den som har kunskap känner inte bara till en massa saker utan vet också hur de hänger samman. Den som har kunskap blir i viss mån förutsägbar; hen vet hur hen ska bete sig eftersom hen vet hur saker och ting hänger ihop. Motsatsen till ordning är kaos, dvs. ett tillstånd som kännetecknas av brist på mönster och av oförutsägbarhet. Okunnighet innebär kaos i huvudet, förvirring, olika bitar hänger inte ihop, bildar inget sammanhang och det är oförutsägbart hur den okunnige kommer att bete sig.

    Lärande är övergång från kaos till ordning; plötsligt inser man, Aha, vad dum jag är! – det har uppstått ett mönster i huvudet, bitarna har fallit på plats och plötsligt är sammanhanget uppenbart för en. När det spontant uppstår ordning ur kaos kallas det självorganisering; förståelseprocessen är självorganisering.

    Kaos är alltså inget hot mot lärande, utan en förutsättning för det; kunskap uppstår genom självorganisering ur ett kaos som finns i elevens huvud. En av lärarens alla funktioner är att skapa kaos i elevernas huvuden, att ställa förvirrande frågor som tvingar dem att tänka; att utmana dem, locka dem att tänka nya tankar som ställer allt på huvudet för den, gör dem förvirrade. Detta är kärnan i lärarens ledarskap: att skapa förutsättningar för lärande så att eleverna får uppleva hur det i ett kaos av kunskapselement uppstår mönster, förståelse, kunskap.

    Att kaos är frånvaron av bindande mönster och relationer innebär att de enskilda bitarna är fria från varandra; kaos innebär frihet, men frihet innebär också kaos, oförutsägbarhet. Många älskar frihet men hatar kaos utan att inse hur de båda hänger ihop, att de är två sidor av samma mynt. Och detta gäller inte bara förhållanden i huvuden, utan också i klassrum. Ordning och kaos utesluter inte varandra. Under en fotbollsmatch råder både ordning och kaos. Reglerna anger ordningen och domaren ser till att spelarna följer reglerna, men så länge de gör detta är de fria att i varje ögonblick agera som de vill. Och eftersom de båda lagen vill helt motsatta saker uppstår det i varierande grad kaos, oförutsägbarhet. Utan ordningen, utan reglerna och domaren, skulle matchen urarta i fullständigt kaos, men kaoset innanför ramarna gör matchen intressant och spännande.

    Ur detta perspektiv kan vi förstå begreppen auktoritär resp. demokratisk lärare. Den auktoritäre ledaren pekar alltid med hela handen i syfte att skapa ordning; hen tar ifrån människor friheten att tänka och agera själva. Den demokratiske ledaren avstår från att skapa somlig ordning och deltar i självorganiseringsprocesser där andra har frihet att medverka.

    Klas, du skriver: ”(f)örenklat går det att urskilja två slags ledare. Den ena sorten hämtar bekräftelsen för sitt ledarskap hos sina överordnade samt hos dem med större inflytande, den andre hämtar den hos sina underordnade samt hos avnämarna.” Jag menar att det inte handlar om bekräftelse utan om förväntningar; i en hierarkisk organisation förväntar sig både högre och lägre nivåer att ledaren ska bete sig på ett visst sätt, ska följa ett visst mönster, ska vara förutsägbar. Men ingen förväntar sig fullständig förutsägbarhet av en ledare; ledaren måste upprätthålla en viss ordning men har inom dessa ramar – liksom fotbollsspelaren i motsvarande situation – frihet att agera fritt. Även fotbollstränare är ledare som å ena sidan förväntas följa regelboken, å andra sidan dels är fria att utifrån eget huvud göra upp planer och strategier för sina spelare, dels ger spelarna frihet att efter bästa förmåga och förstånd försöka förverkliga hens intentioner. Båda parterna har förväntningar på varandra både vad gäller ordning och frihet.

    Du ställer hierarkisk mot demokratisk organisation. Men skolsystemet är en hierarkisk organisation som både kan och bör vara demokratisk. Frågan om demokrati handlar om frihet och kaos; den demokratiske rektorn/läraren ger lärarna/eleverna både den ordning och den frihet de behöver för sitt arbete/lärande. Och detta handlar inte om personlighet utan om professionalitet. Men det är klart, människor med stort kontrollbehov har kanske svårt för att acceptera det kaos och den frihet som de andra behöver för att kunna agera på ett ansvarsfullt och meningsfullt sätt.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS