Skuggan – Lennart Malmström: ett gräsrotsinlägg om lärare och lärande

Lennart Malmström, som varit lärare och skolledare i hela sitt yrkesliv, försöker här skapa reda i diskussionen om hur undervisning kan gå till och hur en bra lärare ska vara – som motbild till medias förenklade och okunniga kritik. (red)

”Bakom den svenska skolans förfall ruvar idéerna om kunskap som något relativt, elevinflytande som viktigare än elevernas inlärning och lärarens auktoritet. Kanske har synen på vad som är lustfyllt och inte, skadat mest.” SvD 27/11 2015.

”Ett framgångskoncept för en svensk skola vore att vrida klockan tillbaka, satsa på ordning och studiero och kalla sig Pluggskolan.” DN 29/11 2015.

Ovanstående citat från två av våra stora stockholmstidningars ledarartiklar helt nyligen visar med all önskvärd tydlighet, var och en på sitt sätt, hur djupt rotade vanföreställningarna om skola och undervisning verkar vara. Utmärkande för den här typen av inlägg är stora svepande beskrivningar av vad skolan påstås vara och lika svepande (och förenklade) förslag på botemedel mot påstådda missförhållanden.

Själv har jag arbetat i mellansverige hela mitt yrkesliv, runt 40 år, dels som lärare på några högstadieskolor, dels som lärare, biträdande rektor och rektor på ett par gymnasieskolor.

Ofta har jag innehaft de båda rollerna som lärare och skolledare samtidigt och har alltså haft förmånen att uppleva skolan ur olika perspektiv. Det har varit nyttigt. Jag tänker i min artikel enbart beröra själva undervisningssituationen, hur den har förändrats och hur jag anser att den borde fungera.

Framför allt vill jag understryka lärarens centrala roll. Även om det är svårt att vara lärare menar jag att läraryrket kan vara ett av de mest kreativa och utvecklande arbeten man kan välja. Att arbeta med unga människors utbildning är förvisso många gånger slitsamt och tröttande. Men stimulansen det ger, responsen när undervisningen fungerar som det är tänkt, väger, menar jag, betydligt tyngre än nackdelarna. Lägg därtill att en lärares möjlighet till påverkan är avsevärd. En lärare kan göra skillnad. Rent av ge avtryck för resten av livet.

Vad menar vi då med en ”bra”, välfungerande lärare? Vad utmärker en sådan? Låt mig ge några förslag till kriterier.

Först det rent formella: Läraren måste naturligtvis ha gedigna ämneskunskaper. Men detta är inte tillräckligt, läraren måste dessutom ha en mycket god didaktisk förmåga. Läraren har uppdraget att leda undervisningen i klassrummet. En självklarhet kan man tycka, men det påstås ibland att den rollen har läraren avhänt sig i skolan av idag. Det menar jag är nonsens. Vare sig vi tror på gammal ”hederlig” (?) katederundervisning eller föredrar friare arbetssätt finns läraren i centrum som den som leder och ytterst är ansvarig för undervisningen.

Finns det karaktärsdrag som är särskilt betydelsefulla för att en lärare ska fungera optimalt och för att den ledande funktionen ska leda till ett så effektivt lärande som möjligt?

Naturligtvis måste det råda ordning och reda i skolan. Det är en förutsättning. (Och minns, ni belackare av det ni så vårdslöst kallar flumskola, att detta har såvitt jag vet aldrig någon ifrågasatt). Det vill också eleverna, innerst inne. Om ett effektivt lärande ska kunna uppnås, får klassrummet inte bli en arena för maktkamp mellan läraren och eleverna, där den starkaste vinner. I stället måste elever och lärare vara överens om vad som gäller. Ordning och reda i klassrummet uppnås mer eller mindre automatiskt när läraren för eleverna är en tydlig auktoritet. Detta är inte något man lättvindigt skaffar sig utan mejslas fram med tiden. Ibland efter flera års erfarenhet. Förr, för femtio-sextio år sedan, alltså under den tid som många av för mig outgrundliga orsaker verkar längta tillbaka till, var en lärare verkligen en självklar auktoritet. Då i kraft av sitt ämbete. Läraren var en utövare av makt och som sådan fruktad. Ibland för all del också älskad, men långt ifrån alltid. Så är det inte idag. Samhället har förändrats, vare sig vi accepterar det eller ej. Läraren har inte den sortens auktoritet att luta sig mot. Utan den måste förtjänas. Och läraren måste vara beredd att inse detta. Idag krävs därför att en lärare bland annat visar prov på

tålamod

lyhördhet

prestigelöshet

Kanske somliga tycker att detta är alldeles för defensiva egenskaper. Men det behöver det verkligen inte vara fråga om. Det ska absolut inte uppfattas som att läraren lämnar ifrån sig ledarskapet och anpassar sig till vad eleverna vill. Lärarens ledande roll är lika självklar som tidigare. Men en lärare behöver både ta hänsyn till undervisningsstoff och sin egen lektionsplanering och samtidigt nogsamt registrera elevernas reaktion på det som pågår och reagera utifrån detta. Och i den situationen har läraren god hjälp av bland annat nyssnämnda egenskaper.

Tålamod behövs, eftersom det som sagt kan ta tid innan läraren vunnit elevernas förtroende i sådan grad, att det råder en ömsesidig tillit dem emellan. Och det gör det så småningom, om nämligen läraren också visar lyhördhet. Jag har under åren lärt mig att den lärare som respekterar eleverna, får respekt tillbaka. Det har alltid fungerat. Inte alltid omedelbart, men så småningom. Men då krävs också att läraren är beredd att lyssna, alltså är lyhörd inför elevernas frågor och synpunkter. Min erfarenhet har lärt mig att mycket kan vinnas om eleverna deltar aktivt i planerandet och genomförandet av undervisningen. I varje fall från högstadiet och uppåt. Det är rent slöseri att inte ta tillvara deras kunskaper och erfarenheter. Det är dessutom viktig träning i demokrati.

Nu är det hög tid att gå tillbaka till och på allvar börja tillämpa den elevdemokrati som vi med goda resultat var på väg att skapa, innan allt brutalt slogs sönder och samman i och med det senaste decenniets alla bakåtsträvande reformer, livligt applåderade i pressens spalter. Och det innebär alls inte att lärarens auktoritet hotas, tvärtom. Den lärare som vågar släppa på prestigen vinner i längden. Den lärare som visar förtroende gentemot eleverna och deras frågor, som är beredd att ibland ge avkall på sina käpphästar, som tar eleverna på allvar som medskapande i undervisningsprocessen och inte bara ser dem som tomma objekt som ska fyllas med innehåll, den läraren har, menar jag, en rolig och spännande tid framför sig som lärare. Då blir inte varje lektion någonting man fruktar kan sluta lite hur som helst, utan då ser man fram emot att möta eleverna. Då har man skapat ett klimat som gör att eleverna är beredda att ta itu med de uppgifter som åläggs dem, såväl de lustbetonade som sådant som kan vara av lite mer krävande slag, kanske rentav ibland vara lite tråkiga. Därför att då behöver inte tid tas i anspråk till att dividera med eleverna om både det ena och det andra. Man har gemensamt kommit överens om det som ska utföras och hur det ska gå till, och man litar på varandra. Och det är verkligen inte att sätta elevinflytande framför inlärning, hur man nu kan komma med ett så märkligt påstående. I stället för att vara motsatser kompletterar det ena det andra. Min erfarenhet är att rätt utnyttjat elevinflytande skapar just det positiva undervisningsklimat som jag ser som en förutsättning för effektiv inlärning och som därför i hög grad underlättar denna.

(Lennart Malmström f d lärare och skolledare)