Stefan Sellbjer: Kunskapskrav för superbarn?

När professorer inom olika ämnesområden i en undersökning gav sig i kast med uppgiften att hitta en progression kunskapskravens formuleringar mellan olika årskurser och skolformer, så gick de bet. När inte ens specialister kan utläsa om ett givet betygskrav motsvarar mellanstadiets eller gymnasiets kravnivåer, framstår det som om kursplanekonstruktörerna löpt amok, med en projicerad idé om ett superbarn för ögonen. (red.)

I slutet av januari tillkännagav Skolverket att man ska ta fram nya allmänna råd för att underlätta lärares betygssättning, för att komma tillrätta med tröskeleffekter när elever bara ibland når upp till kraven för ett visst betyg. Detta är vällovligt, men löser inte de grundläggande problemen vad gäller kunskapskrav i både grund- och gymnasieskolan.

Problemet är att kunskapskraven är allt för komplicerade. Ett sätt att värdera svårighetsgraden är att be de som har mest kunskap om respektive ämne, det vill säga professorerna, att rangordna kunskapskrav hämtade från olika delar av utbildningssystemet. Rimligen borde Sveriges professorer vara de som bäst känner sina respektive ämnen.

Trettiotre professorer verksamma vid fem svenska lärosäten har i en studie jag genomfört ombetts rangordna kunskapskrav i 12 ämnen som matematik, svenska, historia, idrott och fysik. Två kunskapskrav för betyget C från vardera sjätte och nionde klass samt gymnasium, liksom två kunskapsmål från vardera kandidat-, master- och där så varit möjligt forskarutbildning har ordnats slumpmässigt.

Kunskapskraven i grund- och gymnasieskolan formuleras av Skolverket i samråd med ämnesexperter. I högre utbildning ges i högskoleförordningen ett antal centrala examensmål vad gäller hela utbildningen, men lärarna utformar kriterier för respektive kurs. Således har lärare i ungdomsskolan att följa av andra utformade kunskapskrav, medan lärare i högre utbildning i högre grad har ett större inflytande över vilka krav som ska uppfyllas.

Undersökningen ger med något undantag det förbluffande resultatet att det genom utbildningssystemet inte går att se någon progression vad gäller bedömning! Korrelationen ligger i stället nära noll, eller är i många fall negativ, det vill säga professorerna i studien har mycket svårt att se en progression i kunskapsnivåernas formuleringar. Högst negativ korrelation har historia med -0,35 och biologi, med -0,49, vilket betyder att flertalet kunskapskrav från ungdomsskolan rangordnats som svårare än kunskapsmål från högre utbildning.

En elev i sjätte klass med godkänt skulle därmed vara kvalificerad att påbörja en masterutbildning, eller rentav en forskarutbildning. Dessutom menar sig en professor i historia inte nå upp till något av de två kraven för betyget C i sjätte klass och en professor i biologi tvekar om sin förmåga att nå upp till kravet för C i nionde klass.

En professor i kemi gjorde kommentaren: ”Sedan är ju det bra att det uppmärksammas att det har gått fikonspråk i kursmålen. Texterna på lägre nivå kan ju tolkas som doktoranduppgifter! Bort med flumsnacket och skriv in mer konkreta mål, var inte rädda för att dokumenten blir lite längre, kunde vara bra råd till de som författar mål.”

I en rapport från Skolverket publicerad 2016  framgår att mindre än hälften av grundskole- och gymnasielärare upplever att kunskapskraven är tydliga och nästan hälften av gymnasielärarna har i stor utsträckning svårigheter med tillämpningen.

Det är ingen överdrift att påstå att läraren ställs inför ett stort antal svårlösta dilemman där hon, i mötet med elever och föräldrar, tvingas översätta kunskapskrav till ett mer vardagligt språk, så att de i någon mån blir begripliga.

Oklarheten i hur kraven ska tolkas kan vara en förklaring till att Skolverket producerat en mängd stödmaterial. Bara i geografi omfattar detta ca 80 sidor för grundskolan. Att visa på några exempel av alla möjliga lösningar minskar bara marginellt tolkningsmöjligheterna. En stötesten är att stödmaterial endast är utarbetat i en del ämnen i gymnasieskolan. Betyder det att här råder allmän oreda vad gäller bedömning eller är just gymnasielärare av någon anledning kompetenta nog att tolka kraven utan extra hjälp?

Lärare kan antas ha en tilltro till att de som utformat kriterier för olika betyg har formulerat rimliga kunskapskrav. Det ska dock mycket självförtroende till för att hävda att kraven är för svåra att förstå eller att en del av dem inte går att uppfylla för ett visst betyg.

Flertalet kunskapskrav för ungdomsskolan och inte minst för sjätte och nionde klass är, att döma av professorernas bedömningar, så komplicerade att få elever kan nå upp till godkänt. Och om detta gäller för ett krav är föreställningen att en elev ska kunna uppfylla alla så klart orimlig. En sådan elev finns helt enkelt inte. Eller som en förälder uttrycker det på DN.Åsikt under rubriken Det nya betygssystemet mal sönder våra barn. ”Den fjortonåring som på allvar kan beskriva komplexa samband mellan social, mediala, rättsliga, ekonomiska och politiska strukturer i samhället är det ärligt talat väldigt synd om”.

De som utformat kursplanerna tycks ha löpt amok och utformat kunskapskrav utifrån en projicerad idé om ett superbarn. Dessutom finns en övertro på rationalitet genom ett utbildningssystem från lagstiftare ned till den enskilda utföraren.

Bara läroplanerna innehåller tillräckligt tydliga kunskapskrav och tillräckligt många stödmaterial utarbetas kommer den enskilda läraren att förstå dem som avsetts. Detta är en chimär och överdriven tilltro till hur styrning kan utföras.

Därtill är kraven är otillständigt höga och inte möjliga att tolka likartat, vilket torde vara en väsentlig förklaring till svårigheten att sätta rättvisa betyg.

Det är inte bara så att kunskapskraven mal sönder barnen, och gör lärarna olyckliga. Det gäller betygssystemet i stort, i grundskolan och gymnasieskolan. Det är därmed dags att skrota de nuvarande kraven och påbörja arbetet med nya läroplaner.

Stefan Sellbjer är docent i pedagogik vid Linnéuniversitetet

Referenser

Skolverket, Utvärdering av den nya betygsskalan samt kunskapskravens utformning. Rapport, Dnr 2014:892