Sten Svensson: Debatten om kunskapssyn och arbetsformer  

Kritiken av grundskolans kunskapssyn och arbetsformer går tillbaka till 1970-talet och riktar sig i grunden mot den sammanhållna grundskolan, skriver Sten Svensson. (red.)

1946 års skolkommission såg att den tidens uppdelade skolsystem inte klarade de nya krav på en bra utbildning av hela befolkningen som både samhälle och näringsliv krävde. Därför föreslog de en ny sammanhållen grundskola som satsade på att höja alla elevers kunskaper. När alla elever skulle undervisas tillsammans krävdes det mer elevaktiva undervisningsformer och att man gav de svaga eleverna extra stöd.

Skolkommissionen föreslog också att skolans främsta uppgift skulle bli att fostra demokratiska människor. Det var erfarenheterna från 1930-talets totalitära ideologier och det andra världskriget som låg bakom detta förslag. Eleverna skulle både lära sig om demokrati och själva få tillämpa demokratiska arbetsformer.

Motståndarna till den sammanhållna skolan hävdade att det inte skulle gå att undervisa alla elever tillsammans. För att inte sänka kunskapsnivån måste man dela upp dem. Diskussionen mynnade ut i en kompromiss, årskurs 9 delades upp i en rad olika yrkeslinjer och i en studieinriktad. Men det visade sig snart att de flesta eleverna valde den studieinriktade och därför togs linjerna bort i 1969 års läroplan.

I slutet av 1970-talet tog debatten om arbetsformer och kunskaper ny fart. Då publicerade den så kallade Kunskapsrörelsen en annons i Dagens Nyheter i form av ett upprop där de hävdade att grundskolan inte längre satte kunskaperna i centrum.

”Till kunskap finns inga genvägar. Den enda vägen dit går över gedigna ämneskunskaper. Att satsa på kvalitet i skolarbetet innebär därför inte att på ett diffust sätt utgå från den så kallade verkligheten eller elevernas direkta erfarenheter eller spontana intressen utan istället att undervisa om den allmänna erfarenhet som ryms i vårt kulturarv.” (DN 1979 05 31).

Kunskapsrörelsens kritik av grundskolan fick brett stöd av de borgerliga tidningarnas ledarsidor och när den borgerliga regeringen tillträdde 1991 framförde dåvarande skolminister Beatrice Ask ungefär samma åsikter. Den socialdemokratiska skolpolitiken hade inte satt kunskaperna i centrum. Men det skulle rättas till genom den nya konkurrensen om eleverna, hävdade Ask. Marknadskrafterna skulle medföra ett lyft för kvalitet och skolresultat.

I mitten på 1990-talet förde Hans Bergström, dåvarande chefredaktör på DN en hård kampanj mot den sammanhållna skolan och för de fristående skolorna. I antologin Kommunaliseringen av skolan, vem vann egentligen? har han beskrivit sin syn på den skolpolitik som dominerat sedan 1960-talet.

”Skolverket togs över av flumvänstern. Detsamma skedde med pedagogikämnet på universiteten, liksom i nästa steg med ledningarna för lärarhögskolorna. Nya generationer lärare skolades i Rousseau, att misstro all traditionell kunskapssyn och all vuxenauktoritet. ‘Barnet har alltid rätt och är till naturen gott’, blev föreställningen. Vuxna ska inte upprätthålla auktoritet i skolan, heller inte tala om för barn vad de bör lära sig. Trots att vad barn behöver lära sig definitionsmässigt är sådant de inte redan kan, förväntas eleverna i namn av ‘skoldemokrati’ kunna styra även undervisningen.”

Även Folkpartiet/Liberalernas partiledare, Jan Björklund, har fört fram ungefär samma budskap. I en rad debattartiklar har han hävdat att den socialdemokratiska skolpolitiken satt jämlikheten före kunskaperna och att det har lett till en flumskola.

Samma argument förs fram även idag. I boken De svenska skolreformerna 1962-1985 och personerna bakom dem och i en rad tidningsartiklar hävdar Inger Enkvist att de sociala målen har satts framför kunskapsmålen ända sedan grundskolan infördes.

Det senaste inlägget i denna fråga kom i boken Kunskapssynen och pedagogiken skriven av Henrekson, Enkvist, Ingvar och Wållgren. De hävdar att skolan genomsyras av en postmodern/relativistisk/konstruktivistisk kunskapssyn vars kärna är att all kunskap är relativ och att den inte kan överföras från en lärare till en elev. De hävdar också att jämlikhet och arbetsformer prioriteras framför att eleverna ska lära sig kunskaper.

Stämmer då denna kritik av skolans arbetsformer och kunskaper?

De som kritiserat den sammanhållna grundskolan som vi hade fram till 1990-talet för att den ledde till dåliga kunskaper, har fel. Den skolan, med de arbetsformerna hade bra, eller till och med mycket bra resultat i de internationella studier som då genomfördes. Även de som påstår att jämlikheten sattes före att skolan ska lära ut kunskaper har fel, några sådana formuleringar finns inte i läroplanerna.

På 2000-talet har det däremot skett en nedgång i elevernas kunskaper. Det förklarar Henrekson med flera med den kunskapssyn som genomsyrar arbetet i skolan. Det systemskifte som marknadsutsättningen innebar avfärdar de på några rader som detaljer.

Problemet med den hypotesen är att författarna inte har något stöd för sina påståenden. Var finns beläggen för att denna kunskapssyn har slagit igenom och att den dominerar det dagliga arbetet i skolan? I boken får man intrycket av att lärarna närmast är kunskapsförnekare och att de förkastar de vetenskapliga metoderna. Naturligtvis finns det exempel på dåliga pedagogiska metoder och arbetsmodeller i skolan, men därifrån till att hävda att hela skolan präglas av den postmoderna, relativistiska och konstruktivistiska kunskapssyn som Henrekson med flera beskriver, är det ett mycket långt steg.

Gemensamt för kritikerna är också deras negativa syn på elevdemokrati. Den tanke som 1946 år Skolkommission hade att eleverna måste få tillämpa demokratiska arbetsformer är inte mycket värd hos dessa debattörer. Om man lyssnar på eleverna leder det till sämre kunskaper, hävdar de.

Varför då denna ständiga debatt med slående lika argument om arbetsformer och att skolan inte satsar på kunskaper? Sverker Sörlin, professor i idé- och miljöhistoria, har analyserat Jan Björklunds skolpolitik i en artikel i Dagens Arena och han pekar på en förklaring.

”Den skola Björklund vill komma bort från är mycket riktigt den integrerade skolan där elever med olika egenskaper blandades. För honom är det viktigare att skilja grupper i samhället åt. Men det är ett svårt argument att framföra. // Här ligger skoldebattens springande punkt. Ingen kan säga öppet att man driver en skolpolitik för att vidmakthålla klassamhället. Man måste i stället hävda att den integrerade skolan presterar sämre resultat. Därför är det viktigt att kalla den för något nedsättande, som flumskola.” Magasinet Arena 2014 08 28.

Den förklaringen stämmer väl in på de ovan nämnda debattörerna. De föredrar alla en urvalsskola, där eleverna sorteras till olika skolor efter föräldrarnas socioekonomiska status. Några föredrar den marknadsdrivna urvalsskolan och andra vill ha en återgång till en urvalsskola som mest liknar den gamla realskolan.

Debatten om kunskaper och arbetsformer har tagits emot med entusiasm av de borgerliga partierna och ledarskribenterna. De jublar på samma sätt som de gjorde när Kunskapsrörelsen trädde fram 1979. Då användes argumenten för att kritisera den sammanhållna grundskolan. En kritik som jämnade vägen för skolans marknadsutsättning. I dag används samma argument av dem som vill undvika en diskussion om alla de negativa effekterna av den borgerliga skolpolitiken under 1990-talet. De borgerliga marknadsreformerna är oskyldiga, allt är flumskolans fel.

Sten Svensson, pensionär och skolpolitisk utredare på Katalys. Tidigare lärare och chefredaktör för Lärarnas tidning.  

6 Comments on “Sten Svensson: Debatten om kunskapssyn och arbetsformer  

  1. Det är bara att hålla med. Det är inte kunskapssynen som är problemet. Inläggen i Sydsvenskan visar att lärarna inte har kontrollen i klassrummet, kommunerna inte har kontrollen över skolorna i kommunen och staten inte har kontrollen över betygsutvecklingen hos skolorna i Sverige. Det är väl dags att i detta forum diskutera hur greppet över skolan från klassrummet till Sveriges skolor skall återtas.

  2. Tack Sten Svensson!
    Det är direkt upplyftande att läsa din artikel! Den visar bland annat hur viktig den historiska, sociokulturella kontexten är för att vi ska kunna förstå vad som i debattväg
    försiggår idag, 2018, när det gäller den svenska skolans så kallade kunskapskris.

  3. En utmärkt artikel, som dock saknar anknytning till kunskapsutvecklingen.

    Kunskapsmängden i världen har sedan 60-talet fördubblats vart 7-8:e år och är idag ca 150 gånger större än 1960. Detta har haft och måste få en fundamental inverkan både på kunskapssynen och skolans arbetsform.

    Skolproblemet kan aldrig lösas inom ramen för det traditionella skolsystemet. Skolans undervisningskapacitet kan aldrig ökas – varken genom mera och bättre lärarutbildning eller höjda löner – till den nivå som fordras för att idag ge alla elever en likvärdig och förstklassig utbildning.

    En effektiv och hållbar lösning på kunskapsproblemet är att ersätta läraren-som-undervisare med en kunskapsdator (kalla den ”iLearn” eller ”iKnow”) som med 24/7 kapacitet året runt kan ge varje elev – överallt – en personifierad och likvärdig kunskapsundervisning av högsta kvalité. Denna teknologi finns utvecklad och tillämpas sedan tio år tillbaka av t.ex. The Khan Academy som idag undervisar ca 100 miljoner elever i 190 länder på detta sätt.

    Detta ger också en skola där samtliga elever får en individuellt anpassad, förstklassig, likvärdig, modern och fullständig utbildning på heltid; där alla skolor oavsett var de är belägna får samma toppkvalité; och där skolkostnaderna halveras. Vi behöver inte 77 000 mer mer lärare eller 350 nya skolor som SKL påstår måste byggas de närmaste fyra åren.

    De alternativa skolformer som 1946 års Skolkommission efterfrågade och som då inte fanns, kan idag göras fullt utvecklade och tillgängliga. Det är inte bara i Sverige som detta är helt tabu att ens nämna, detsamma gäller även globalt. Den svenska och globala skolutvecklingen leds och styrs med järndisciplin av ett traditionellt, enögt etablissemang med oerhört stor politisk makt som när sanningen kommer fram helt rasar samman och samtidigt försvinner all nuvarande lärarutbildning och skolforskning.

    Om någon är intresserad visar jag detta på min hemsida http://www.sweducation.info – svensk och engelsk

    Lennart Swahn

  4. Det verkar som om Sten Svensson inser att skolans styrdokument fr o m Lpo94 är infekterade av postmodernism och en felaktig kunskapssyn i största allmänhet. Säkert har några lärare stått emot, men många har också kapitulerat inför trycket. Om vi nu är ense om bristerna i skolans styrdokument, varför kan vi inte vara ense om att åtgärda det.? Svaret tycks vara att man tydligen inte kan tänka två eller fler saker samtidigt och för Sten är det kampen mot friskolorna som gäller.

    Sten tar upp resonemanget kring grundskolans skapande. ”När alla elever skulle undervisas tillsammans krävdes det mer elevaktiva undervisningsformer och att man gav de svaga eleverna extra stöd.” Problemet var ju bara att de föreslagna arbetssätten saknade vetenskaplig evidens. Så här ca 50 år senare är situationen densamma. Överdriven användning av enskilt arbete förkastas av forskningen. Det tycks här röra sig om någon allvarlig form av vetenskapsresistens.

    Stora misstag gjordes vid implementeringen av grundskolereformer. Omfattande experiment med nya arbetsformer gjorde att kunskapsnivån sjönk i årskurs 1-6. Andra skadliga åtgärder var att man avskaffade skolmognadstestet och körde in skolomogna elever i skolorna. Man avskaffade den statliga läromedelsgranskningen och nivån på läromedlen sjönk och progressionen tog skada.

    Sedan är det märkligt att Sten inte kan se att lärarnas yrkesuppgift och yrkesstolthet skadas om elevdemokratin går så långt att eleverna ska bestämma vad som ska studeras. Då blir det ingenting alls av med en planerad progression. Så med den attityden är det fullt logiskt om kunskapsresultaten sjunker.

    Sten diskuterar om svensk skola presterade bättre i början av 1990-talet. Det kanske är dags att lyfta blicken. De västerländska skolorna är utklassade av skolorna i de asiatiska tigerekonomierna. Det gäller inte bara kunskapsresultaten det gäller pedagogiken, lärarnas status, läromedlens kvalitet osv. För viss debattörer verkar medelmåttiga resultat eller strax under mitten vara resultat som de svenska eleverna ska få nöja sig med.

  5. Kommentar till Johnny Wiewegs kommentar till Svenssons artikel:

    Wieweg gör sig skyldig till flera feltolkningar. Eller är det kanske felläsningar? Vem har till exempel talat om “enskilt arbete” som ett exempel på elevaktiverande arbete? Elevaktiverande arbetssätt innebär samarbete. Att samarbete skulle vara skadligt för elevernas kunskapsutveckling har inga forskningsresultat kunnat visa.

    Wiewegs framställning av den svenska skolans utveckling från 1962 till slutet av 1980-talet är också ensidig och på vissa punkter direkt felaktig. Under dessa år utvecklades den svenska skolan (grundskolan) alltmer till en förebild för flera europeiska länder och under 1980-talet vallfärdade en stor del av Europas utbildningsansvariga (t.ex. från Västtyskland) till Sverige för att ta del av vårt utbildningssystem. Nedgången började delvis med kommunaliseringen och delvis med den segregation som blivit en följd av bostadssegregationen och frískolereformen.

    Frågan är slutligen också om de asiatiska tigerekonomierna skulle kunna tjäna som inspirationskällor för den svenska skolan.

    (Ulrika Tornberg, pensionerad docent i pedagogik med inriktning mot språkdidaktik)

    • Ulrika, det är riktigt att tanken med grundskolereformen var att eleverna skulle arbeta kollektivt, men så småningom blev det i stället alltmer enskilt arbete. Den metod man satsade på (grupparbetet) visade sig bli en stor besvikelse. Läraren skulle träda tillbaka och då kunde inte klasserna hållas samman som tidigare. Betonandet av elevaktiva arbetssätt var ett feltänk. Det är hjärnan som är den unika mänskliga resursen och den utvecklas bäst om det finns studiero.

      Något av vad som hände finns beskrivet i Ingrid Carlgrens bok ”Kunskapskulturer och undervisningspraktiker” (2015). På sidan 62 kan man läsa: ”Eget arbete är en arbetsform som växte fram under 1970- och 1980-talen men som fick sitt stora genomslag under 1990-talets andra hälft.” Alltså i klartext visade sig grundskolans nya arbetssätt inte hålla måttet och följden blev omgående allt mer enskilt arbete.

      På sidan 215 i boken kommenteras strävan att elever planerar sitt eget arbete. ”En delvis oväntad effekt av detta blev dock att den sammanhållna undervisningen blev svår att upprätthålla.” Alltså i klartext visade sig en överdriven elevcentrering förstöra skolans viktigaste verksamhet enligt modern forskning (lärarnas undervisning).

      När det gäller de asiatiska tigerekonomierna så skriver Carlgrens i boken på sidan 217 under rubriken ”Undervisningens återkomst” om en jämförelse mellan matematikundervisningen i USA, Tyskland och Japan. ”Ett av fynden i denna studie vara att den japanska undervisningen visade en större variation och bredd än de andra ländernas.” De japanska eleverna drogs in i problemlösande aktiviteter. I USA fick eleverna lösa problem enskilt det som läraren tidigare berättat. Nivån i Tyskland var hög men eleverna deltog inte aktivt. Det finns mycket att lära från tigerekonomierna.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS