Skola och SamhälleSten Svensson: Det hjälper inte att förstatliga skolan
Då skolans problem beror på statliga beslut finns det inget egenvärde i att återförstatliga skolan. Det kommer inte lösa de grundläggande problemen. Istället menar Sten Svensson att staten måste fundera på vilken politik den ska föra, vilka områden som den ska styra över (red.).
I januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet står det att:
”Ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram.”
Frågan är vad som menas med ett statligt huvudmannaskap? Ytterst är det alltid staten som styr skolpolitiken.
Vid kommunaliseringen av skolan var det staten som lämnade över en del av sin beslutsmakt till kommunerna. Syftet var att öka det lokala politiska inflytandet över skolpolitiken. Men staten lämnade inte över all makt utan ansvaret skulle även i fortsättningen vara delat mellan staten och kommunerna. Staten övergav den gamla regelstyrningen där staten styrt skolans organisation, resursfördelning, lärar- och skolledartjänster, fortbildning samt undervisningen genom detaljerade läroplaner och kursplaner. Allt ersattes med mål- och resultatstyrning.
Men kommunaliseringsbesluten blev inte långvariga. Hösten 1991 proklamerade regeringen Bildt att en valfrihetsrevolution skulle ske i välfärdspolitiken. Med hjälp av privatiseringar, avregleringar, valfrihet och konkurrens skulle servicen förbättras, kostnaderna sänkas och skolresultaten höjas.
För att kunna ge de nya fristående skolorna maximalt goda förutsättningar avvecklade eller förändrade Bildtregeringen flera av kommunaliseringsbesluten, bland annat det riktade statsbidraget och meritvärderingsbestämmelserna för lärare. Även den beslutanderätt som kommunerna skulle ha om fördelningen av resurserna till fristående skolor upphävdes och ersattes med det statliga skolpengssystemet som kommunerna var tvungna att följa. Den statliga avregleringen av de fristående skolorna innebar att dessa slapp i stort sett allt som fanns i skollag, läroplaner och förordningar och som de kommunala skolorna måste följa.
Reglerna för godkännande av fristående skolor innebar att i stort sett alla ansökningar godkändes. Det i kombination med mycket gynnsamma ekonomiska villkor och avregleringen resulterade i en mycket snabb tillväxt av nya fristående skolor. Kommunerna förlorade kontrollen över elevernas fördelning på skolenheter och över skolans organisation. Konkurrensen om eleverna infördes som ny övergripande styrprincip. De skolor som vann kampen om eleverna ansågs vara de bästa och de gynnades av regelverket.
Den samlade innebörden av dessa beslut var att kommunerna stod inför en helt ny spelplan med nya spelregler.I den nya konkurrenssituationen var kommunerna chanslösa. Mycket snabbt privatiserades stora delar av det svenska skolväsendet och stora skolkoncerner växte fram som i dag har fler elever än de flesta kommuner.
Till skillnad mot kommunaliseringen innebar den borgerliga valfrihetsrevolutionen ett principiellt systemskifte inom skolpolitiken. Där kommunaliseringen syftade till att öka det kommunala demokratiska inflytandet, syftade valfrihetsreformerna till att minska det. Beslutsbefogenheter och makt flyttades från de demokratiskt valda församlingarna i kommunerna till enskilda och till företag. Skolan skulle inte längre uteslutande vara en samhällelig uppgift, utan i allt högre grad en privat angelägenhet som likaväl kunde skötas av det privata näringslivet. Grundläggande demokratiska principer om lika behandling av alla kommuninvånare, där alla skulle få tillgång till en utbildning av hög kvalitet, omkullkastades.
Händelseförloppet under åren 1990–1992 kan man beskriva som att Göran Persson kommunaliserade skolan och Carl Bildt avkommunaliserade den. Den politiska demokratin abdikerade och flyttade makten till marknaden. Observera att det var staten som fattade både beslutet om kommunaliseringen och att konkurrensutsätta den.
Några år in på 2000-talet blev det uppenbart att inga av de positiva effekter som utlovades vid skolans konkurrensutsättning hade infriats. Då lade staten om skolpolitiken ännu en gång. Decentraliserings- och avregleringsperioden avslutades och staten började steg för steg återta makten över skolan igen. En rad riktade statliga ingrepp infördes. Skolinspektionen, en stor mängd riktade statsbidrag, modellen med förstelärare, flera statliga riktade lönesatsningar till lärare, systemet med lärarlegitimationer, nya läroplaner, fler nationella prov, tidigare betyg i flera steg med mera. Man kan med fog säga att staten styr skolan i stort sett lika hårt som på 1980-talet med den viktiga skillnaden att i dag finns även en stor privat skolsektor.
Dagens problem inom utbildningsområdet är således orsakade av statens skolpolitik. Privatiseringen, konkurrensutsättningen, skolkoncernerna, den ökade skolsegregationen, de fallande skolresultaten, de växande kontrollinsatserna, lärarnas ökade arbetsbörda, läraryrkets sjunkande status och lärarbristen. Allt är resultat av den förda statliga skolpolitiken. Vi har tydligt sett att de senaste årens statliga detaljstyrning inte har lett till några nämnvärda positiva effekter. Tål skolan mer av den politiken?
De som säger att skolan ska återförstatligas måste därför förtydliga sig. Prata inte om ett förstatligande i största allmänhet utan tala om vilken skolpolitik ni vill att staten ska föra. Vilka ytterligare uppgifter är det som staten ska ta över? Ska staten ta över den privata skolsektorn eller gäller förstatligandet enbart kommunerna? Ska staten återta förhandlingsansvaret för lärar- och skolledarnas löne- och anställningsvillkor? Ska staten ta över resursfördelningen inom kommunerna?
Så länge staten inte förmår angripa marknadskrafterna i skolsystemet kommer inga framsteg att ske. Ett återförstatligande av skolan, vad det nu innebär, kommer inte att lösa några av de grundläggande problem som finns i skolsystemet. Det är inte kommunerna som orsakar problemen utan marknadsstyrningen, och så länge inget avgörande ändras i den politiken kommer problemen att bestå.
Sten Svensson. Fristående skoldebattör och medlem i Nätverket för en likvärdig skola.
Artikeln bygger på rapporten: Systemskiftet – när skolan gick från gemensam till privat, utgiven av Arena idé.
http://arenaide.se/rapporter/systemskiftet-nar-skolan-gick-fran-gemensam-till-privat/
9 Comments on “Sten Svensson: Det hjälper inte att förstatliga skolan”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Klarsynt och väsentligt som vanligt från Sten. Återförstatligande eller inte? Dagens problem i skolan har i allt väsentligt skapats på central nivå. Dilemmat är att det bara är på statlig nivå som de beslut och åtgärder som fördärvat skolan kan återställas. Förhoppningen ligger i att de partier som inte är beredda att ta order från näringslivet ska återvinna makten. Se http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/KunnaForbattras.pdf
Lärarfacken lyckades övertala politiker och staten att satsa stora pengar på lärarlöner utanför avtal med kommunerna. Nu för man en intensiv propaganda för att helt förstatliga skolan och slippa förhandla med kommunerna helt och hållet. Lärarnas riksförbunds ordförande, Åsa Fahlen har i debattartikel i DN den 24/4 ondgjort sig över att kommunerna inte använder mera av sitt statsbidrag för att höja lärarlönerna. Hon avslutar sin litania med vad jag anser är en grov förolämpning vad beträffar skolan ”30 år av misslyckat kommunalt experimenterande”. Det är korrekt att sedan mer än 30 år tillbaka har skolutvecklingen successivt bara gått bakåt. Men det är sannerligen inte kommunernas fel. De har brottats med den omöjliga uppgiften att försöka organisera utbildning med ett totalt ineffektivt, förlegat och oerhört kostsamt skolsystem som, de facto, också har blivit helt omöjligt att finansiera.
Jag har också alltid undrat vad förespråkarna menar med att ”återförstatliga”. Jag ”tvivlar lite” på att Björklund vill förstatliga privatskolorna.
Ska staten köpa skolbyggnaderna? Statligt organiserad skolbespisning? Skolskjuts? Centraliserad schemaläggning? Tjänstefördelning?
Visst finns det stora brister i kommunernas förmåga att sköta skolverksamheten, inta bara för att marknadsstyrningen fördärvat förutsättningarna för kommunerna att sköta verksamheten väl. Men vad talar för att staten skulle sköta det bättre, om inte förutsättningarna som Sten Svensson påpekar förändras i grunden? Återupprätta skolan som en allmännyttig samhällsinstitution!
Det är med förvåning jag noterar att Sten Svensson försvarar närmare 30 år av misslyckat kommunalt styre av skolan. Inga positiva effekter nämns i varje fall i artikeln av detta långa kommunala styre. Däremot så lyckades kommunerna omgående sänka läraryrkets status och lärarlönerna på ett dramatiskt sätt. Detta och dålig arbetsmiljö gör att trycket på lärarutbildningarna är rekordlågt.
Alla misstag kommer enligt Sten Svensson från den statliga nivån även efter 1992. Varför skulle man då kommunalisera? Oberoende av huvudmannaskap står samma pedagogiska rådgivare i bakgrunden, som anvisar vägen till det absoluta bottenträsket. Dessa rådgivare kritiserar nu förslaget om ordningsbetyg, men klarar inte att formulera egna alternativa förslag. Det är samma bottenlösa inkompetens som vanligt.
Ett av de största problemen med svensk skola är ökande klyftor både inom skolor och mellan skolor. Under ett kommunalt huvudmannaskap klarar man inte att åtgärda det. Det pratas nu om stora besparingar av skolan. Det är kommunerna som står för det och de utnyttjar skamlöst statsbidrag för att göra sina nedskärningar.
Vad jag, mycket komprimerat, menar med en statlig skola. Del 1.
Bilda en statlig myndighet, Den svenska skolan, som äger och driver alla offentligt ägda skolor i hela landet. All personal inom skolan är anställda i myndigheten och generaldirektören har det yttersta pedagogiska ansvaret för all verksamhet. På samma sätt som en VD i ett privat bolag är personligt ansvarig för företagets ekonomiska resultat ska generaldirektören vara personligt ansvarig för skolans pedagogiska resultat.
En gemensam nationellt sammanhållen skola borde göra det lättare att ge alla elever i hela Sverige en likvärdig utbildning. Dagens system med 290 olika kommunala skolorganisationer tror jag gör det i praktiken omöjligt att uppnå en likvärdig skola över hela landet.
För över Skolforskningsinstitutet till den nya skolmyndigheten. Det ger skolan egna forskningsresurser och makt att bedriva sådan forskning som faktiskt svarar på de frågor som är aktuella i den dagliga verksamheten. Ge de privata skolorna forskningsbidrag proportionellt mot hur många elever de har.
Vad jag, mycket komprimerat, menar med en statlig skola. Del 2.
Som karaktärsämneslärare på en stor kommunal gymnasieskola har jag idag 4 kollegor som har samma ämnen som jag. Vi får samarbeta med lärare från andra kommuner men då får vi genast problem med olika kommunala budgetar, olika organisationer och olika politiska beslut. Till slut blir allt så krångligt så efter några försök struntar man i allt. Alla går tillbaka till att varje enskild skola ägnar tid åt att lösa samma typ av problem på ungefär samma sätt utan veta att i en annan kommun har några kommit på ett mycket smartare sätt att hantera problemet. Med en nationellt sammanhållen skola borde det bli mycket lättare att skapa olika typer av verkligt fungerande nätverk av lärare som kan lösa problem, hitta nya pedagogiska grepp och sprida kunskaperna inom organisationen.
Avslutningsvis, ge Den svenska skolan det övergripande målet att på marknadsmässiga villkor försöka konkurrera ut alla privata skolor.
”Med en nationellt sammanhållen skola borde det bli mycket lättare att skapa olika typer av verkligt fungerande nätverk av lärare som kan lösa problem, hitta nya pedagogiska grepp och sprida kunskaperna inom organisationen.”
Nej, detta är vad man kan förvänta sig av privata skolkoncerner då effektiviseringar och förbättringar leder till ökad vinst och därmed är något man vill sprida till alla sina skolor. I statlig regi kommer skolorna vara omsättningsmaximerande, vilket innebär att man istället har starka incitament att inte syssla med effektiviseringar, samarbeten med mera.
”All personal inom skolan är anställda i myndigheten och generaldirektören har det yttersta pedagogiska ansvaret för all verksamhet.”
Förr eller senare hamnar Dan Eliasson på den posten, vilket bör få alla att förstå problemet med den här typen av organisation.
Håller med dig, alla organisationer drabbas förr eller senare av en misslyckad chef. Det innebär rimligtvis att av dagens 290 kommunala skolchefer är några av dem inte kompetenta för sin uppgift. Nackdelen med dagens system är att de med lätthet kan skylla sina tillkortakommanden på statliga beslut, samtidigt som beslutsfattare på statlig nivå skyller på kommunerna. Personligen tror jag att fördelen med en nationellt sammanhållen skola väger upp nackdelarna med den inkompetenta chefen.
Angående ditt påstående om att enbart friskolor som betalar ut vinst till sina ägare är intresserade av att förbättra sitt arbetssätt tror jag helt enkelt är fel. Jag undrar om ens Friskolornas riksförbund håller med dig på den punkten.
Sten Svensson har helt rätt i sitt konstaterande ”att staten måste fundera på vilken politik den ska föra, vilka områden den ska styra över”. Men hade han läst mitt inlägg från augusti 2014 ”Skolan och demokratin” hade han funnit svar på denna fråga när jag redovisar skolminister Bengt Göransson(s) besked på Bommersvik 23 oktober 1982. Vad som oftast saknas är dessutom vad menas med ”demokrati”. För de flesta är det en styrelseform och hör samman med ämnet samhällskunskap, dvs samhällsvetenskap. Men för mig är det dessutom en humanistisk fråga, en livsform, och intimt förknippad med verksamheten för barn i åldrarna 4 – 9 år och något som helt försummats av staten inkl. prof. Ulf P Lundgren m fl pedagogiska forskare som även verkar sakna kunskaper i både sociologi och psykologi.