Skola och SamhälleSten Svensson: Lärarna pekas ut som syndabockar
Skolans och lärarnas låga förväntningar anges ofta som orsaken till att många elever inte klarar målen. Som förklaringsmodell är den idealisk för de skolansvariga: den kostar inga pengar. Men det är att göra det alltför enkelt för sig, skriver Sten Svensson.
(Se också veckans länk.)
När Skolinspektionen bildades som en egen myndighet för ett par år sedan deklarerade den nya generaldirektören Ann-Marie Begler att alla skolor där det fanns elever som inte nådde godkändnivån, skulle få kritik vid de kommande inspektionerna. Och mycket riktigt började den nya Skolinspektionen att spotta ut rapporter om olika brister i skolan och man kritiserade skolor där inte alla elever nådde målen för godkänt.
Samtidigt har en ny anledning till att eleverna inte når målen förts fram i debatten. Det är skolans och lärarnas låga förväntningar på eleverna som är orsaken. Har lärarna uppfattningen att en del elever inte klarar att bli godkända så når inte heller dessa elever målen. Låga förväntningar blir till en självuppfyllande profetia.
Det är således lärarnas förutfattade föreställningar och låga förväntningar på eleverna som är problemet, enligt denna uppfattning.
En källa till lärarnas låga förväntningar har också pekats ut och det är Skolverkets databas Salsa. Med ledning av föräldrarnas utbildningsbakgrund, andelen elever med utländsk bakgrund och några ytterligare faktorer, anger Salsa ett förväntat betygsutfall för den aktuella skolan. Det ska sedan skolledare och lärare använda för att jämföra med de verkliga resultaten och ha som underlag för skolans diskussion om hur målen ska nås. Kritikerna av Salsa menar att metoden medverkar till att skolorna nöjer sig med att nå den förväntade nivån. Men då har man inte förstått att Salsa endast förklarar cirka 40 procent av variationen i betygsvärden, 60 procent av variationen beror på andra faktorer.
Naturligtvis ligger det en del i förväntningarnas påverkan på eleverna. I bakhuvudet på varje skolledare och lärare, som är utbildad under 1900-talet, finns den så kallade normalfördelningskurvan. Den anger att det i en årskull ska finnas en stor grupp som ligger i mitten, en liten grupp som ligger överst och en liten grupp som ligger längst ner, vad gäller skolresultat. I det relativa betygssystemet var det angivet hur många procent av eleverna som skulle få de olika betygsstegen 1–5. Denna syn har levt kvar trots att det relativa betygssystemet avskaffades i mitten av 90-talet. Lämpar skolan det gamla normalfördelningstänkandet överbord kommer mycket att vara vunnet.
Men tror man att det är lärarnas låga förväntningar och Salsa som är huvudförklaringar till dagens elevresultat gör man det lätt för sig. När tillämpningen av normalfördelningskurvan var som mest utbredd i svenska skolan presterade eleverna bättre resultat i de internationella undersökningarna än vad de gör i dag. Trots att en grupp elever var direkt utpekade som de som hade de sämsta förutsättningarna att lära sig och att de skulle ha det lägsta betyget, klarade dessa elever sig bättre än dagens. Lärarnas förväntningar på eleverna måste således vara en faktor med begränsad effekt för vad eleverna faktiskt lär sig.
En betydligt viktigare faktor för elevresultaten är nivån för godkänd i de olika ämnena. När de fasta kunskapskraven infördes i mitten av 90-talet, skärptes kraven på eleverna kraftigt. Tidigare hade det räckt med att vara närvarande på lektionerna för att få det lägsta betyget. Samtidigt som dessa högre krav infördes skars lärarresursen ned med 20 procent på grund av den ekonomiska krisen. Högre krav och färre lärartimmar var ingen bra kombination och sedan dess har närmare 25 procent av eleverna i grundskolan inte nått till godkändnivån i minst ett ämne och drygt 10 procent har inte klarat kraven för tillträde till gymnasieskolans nationella program. Med den nya skollagen, de nya läroplanerna och de nya betygskriterierna har kraven på eleverna skärpts ytterligare och sannolikt kommer det att bli än fler elever som inte når målen de kommande åren.
En första rapport kom i november 2011 och den visade att det var färre som klarade de nya högre behörighetskraven till gymnasieskolan. Det finns ett klart samband mellan nivån för godkänd och hur många som når den nivån inom en given resursram.
Inom varje årskull i skolan finns det elever som har mycket stora problem med att få livet och skolan att fungera på ett bra sätt. Svårigheterna kan ligga hos eleverna, de kan vara sjuka både fysiskt och psykiskt och de kan ha andra diagnoser och sociala problem som försvårar skolarbetet. Eleverna kan också ha problem med sina föräldrar. Arbetslöshet, fattigdom, kriminalitet, alkoholism, drogmissbruk, psykiska sjukdomar, krigsskador och många andra problem finns i hemmet hos alltför många skolelever.
Dessa problem försvårar för eleverna i skolan och de försvinner inte även om lärarna har en positiv inställning till att även dessa barn kan klara att bli godkända. Ska alla elever nå målen krävs det att skolan kan sätta in den lärarinsats som behövs för varje elev. Då behövs det fler vanliga lärartimmar, fler speciallärartimmar, fler modersmålslärartimmar etcetera, och allt detta kostar pengar.
Det är bristen på pengar och lärarresurs som är den största anledningen till att elever inte når målen. Dessutom behövs omfattande satsningar på vidareutbildning av lärarna, satsningar på elevvårdspersonal, satsningar inom socialtjänst, polis och sjukvård. Att höja andelen elever som når målen med någon eller några procentenheter går säkert inom nuvarande resursramar men menar man allvar med att alla elever ska nå målen, kommer det att kosta mycket pengar. De sista procentenheterna kan komma att kosta lika mycket per elev som köpt vård inom socialtjänsten kostar per barn i dag.
Men i dag är det inte elever i behov av särskilt stöd som är prioriterade i skolan. Dagens skolpolitik med det fria skolvalet styr i stället resurserna till att de blir alltmer lika per elev. Skolor med få elever som behöver stöd får lika mycket resurser som skolor med många elever i behov av stöd. Med det fria valet styrs skolans resurser från de utsatta stadsdelarna till skolor med goda förutsättningar att nå målen och till vinster i skolbolag och skolkoncerner.
Att förklara elevresultaten med lärarnas låga förväntningar och Salsa är dessutom en förklaringsmodell som är idealisk för de skolansvariga i stat och kommun. Den förklaringen pekar ut en syndabock, lärarna, och den kostar inga pengar.
(Sten Svensson är fristående skoldebattör, tidigare chefredaktör för Lärarnas tidning och utredare av skolans likvärdighet)
Artikeln har tidigare publicerats i Pedagogiska magasinet nr 1 2012.
13 Comments on “Sten Svensson: Lärarna pekas ut som syndabockar”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tack för din artikel Sten Svensson. Som lärare får man ofta bära hela hundhuvudet i debatten om skolan. Läraryrket måste börja utvecklas som profession, med metoder som bygger på forskning om lärande. Det stora tyckandet från alla möjliga håll – inte minst från politiker – gynnar inte skolans utveckling. Jag finner jämförelsen mellan lärare och läkare som förts fram intressant. Man pekar inte ut en läkare som anses bra på sitt yrke och säger – ”gör som han/hon gör”. En läkare använder metoder som har stöd i forskning och en kompetent läkare håller sig uppdaterad inom sitt område. Bland lärare är det allt för vanligt att utse ”en bra lärare” och mena att om alla gör som denne person skulle vi inte ha några problem. Detta sätter ett felaktigt fokus på personen/individen. Att vara lärare är inte ett kall, utan ett yrke. Det behövs mer forskning om lärandet och möjligheter för oss lärare att (kontinuerligt) ta del av dessa forskningsresultat.
Anita Nylund
Du har rätt! Men felet är att politiker och byråkrater inte förstår hur undervisning skall skötas. Det vet bara läraren som är utbildad i ämnet och ämnespedagogiken och är närvarande där arbetet sker. Den som skall ställa krav på eleven måste veta EXAKT VILKA FÖRVÄNTNINGAR SOM BÖR STÄLLAS.
Läraren är proffesionell vad gäller lärande – alla andra är amatörer.
Att ställa för höga förväntningar och för höga krav är om möjlgt värre än att ställa för låga.
De underbetyg som byråkrater och politiker ondgör sig över kommer ALLTID just på grund av att eleven ställs inför krav som han/hon inte kan nå. De får underbetyg och lämnas därhän.
Skolan så som den är organiserad nu tillåter inte elever att få den tid och den hjälp de behöver. Där skall elever tvingas fram åldersvis. De måste få sina prov och betyg samtidigt även om en del kunde klarat prov och betyg tidigare och andra behövt mer tid och mer hjälp.
Misslyckandena i skolan ligger i att den är i grunden felorganiserad. I stället för att skolan rättar sig efter den enskilde eleven skall alla elever prestera lika snabbt och lika lätt.
I JÄMLIKHETENS NAMN KROSSAS DE SVAGA SOM INTE ORKAR PRESTERA ”JÄMLIKT”.
Ja, visst är det alldeles för enkelt att skylla på lärarna, nästan lika lätt som att skylla på föräldrar och deras dåliga uppfostran eller att skylla på avsaknad av ekonomiska medel. Men jag undrar om vi inte går i samma fälla som alla andra som förenklar bilden av skolan när vi avfärdar lärarna som ”orsaker”. Ett av de misstagen vi gör är att vi betraktar lärare som en förhållandevis homogen grupp.
Jag vill beskriva mitt eget arbetslag: En av mina kollegor har kommit att bli en nära vän trots att, eller kanske på grund av, att vi har helt olika utbildningsbakgrunder och på våra scheman anges ämnen som traditionellt sällan nämns i samma andetag. Vi hittar likväl beröringspunkter. Främst i vår syn på eleverna, men också i våra gemensamma ämnesöverskridande projekt. Tre av kollegorna har jag stor respekt för; vi delar också synen på eleverna och deras mångåriga erfarenhet är ett stort stöd för oss som inte arbetat lika länge. Två av kollegorna gör tillvaron synnerligen besvärlig för mig: elever och föräldrar använder utvecklingssamtal och mentorstid som tillfällen för allt från debriefing efter allsköns kränkningar till skarpt framförda klagomål med krav på att jag för dem vidare till rektor. Ytterligare två kollegor ser läraryrket enbart som en inkomstkälla; de gör ett helt OK jobb när de är på plats, de har en fungerande relation med eleverna men deras förtroendetid är en privatsak mellan dem själva och deras respektive fritidsintressen, vilket skapar slitningar så fort någon annan söker stöd i en tankegång eftersom reflektion tar tid. En av de fyra sistnämnda undervisar sällan i arbetslagets gemensamma lokaler, men har många förslag om hur undervisning i dessa lokaler ska bedrivas. Förslagen är sällan realistiska, åtminstone inte i en nutida skola, och de utgår aldrig från elevens perspektiv.
I NU03-utredningens delrapporter beskrivs hur skolämnena är bärare av stundtals motsägelsefulla traditioner; i de ämnen jag undervisar är dessa traditioner ständigt närvarande. I de bästa ögonblicken kan de befrukta varandra, men allt som oftast leder de till besvärliga missförstånd och värderingskonflikter mellan oss som några tillfällen per termin utgör ett ämneslag.
På samma sätt som vi alla någon gång skakat avfärdande på huvudet åt kvällspressens konstateranden om vad ”svenska folket” vill eller gör, upplever jag att jag många gånger har svårt att identifiera mig med flera av beskrivningarna av vad eller hur en lärare är. Vi är en stor yrkeskår som representerar olika synsätt på våra elever, elevernas föräldrar, elevernas lärande och de ämnen vi enligt vårt examensbevis har möjlighet att undervisa i. Om inte annat, skvallrar lärarlegitimationskollapsen om det.
I min yrkesvardag möter jag dagligen kollegor som kallar både skollag och läroplan allt från strunt till utopi. De ser sin lärarutbildning som något flummigt och de har en härligt okomplex bild av vad kunskap är. De har inte frigjort sig från sin egen skolerfarenhet och deras yrkesspråk präglas av en mix av sunt förnuft och amatörmässig jargong. Visst går det att skylla på lärare.
Tack för artikeln och för varningen om attacken mot lärarna.
I skoldebatten som nu pågått i över tio år, mer eller mindre hätsk, har inte gjort lärarnas arbetsplats så mycket gott. Fokuseringen på skolan har främst varit negativ.
Hittills har nya läroplaner eller ny lärarutbildning varit aktuella för förändring. Alltså en våg av förändringar som inte direkt pekat ut läraren även om ändringar i betygssystem och läroplaner rör om i skolan och ger läraren fler arbetsuppgifter.
Nästa steg är att debattera läraren. ”Det är läraren som gör skillnad” ”En duktig lärare som ser eleverna” ”Läraren är det viktig” osv
I både Storbritannien och USA finns olika utvärderingar införda som pekar ut läraren. Det är stor risk att kursutvärderingar som eleverna snabbt kan göra via nätet kan, i snar framtid, användas mot enskilda lärare. Kursutvärderingen som görs på några minuter, åskådliggörs supersnabbt med lättlästa diagram. Vad som idag krävs i skolan är mer resurser i form av fler personer. Men människor kostar pengar. Nätbaserade kursutvärderingar görs av privata firmor för 10:-/elev. Det är billigt jämfört med att dra ner antalet elever per klass till 30, mot idag 32 (eller 25 mot idag 27).
SALSA: Via Skolverkets egen information försökte jag (år 2009) få fram hur de räknar fram sina poäng för enskilda skolor. Från de faktiska betygen drar man av ”bakgrundsfaktorer” vilket ger de förväntade betygsresultatet. Bakgrundsfaktorerna är fyra: föräldrarnas skolbakgrund, andelen pojkar, andelen födda utomlands och andelen elever vars föräldrar är födda utomlands. Hur denna beräkning görs, hur mycket det påverkar elevernas förväntade resultat framgår inte. (Så mycket ser man att föräldrarnas skolbakgrund påverkar mer vid beräkningen än om eleverna är födda utomlands) För att kunna bedöma om SALSA är pålitligt mått krävs mer än Skolverket själv presenterade 2009 på sin hemsida.
Sten Svensson har fel. De dåliga resultaten beror på socialdemokraterna som skapade flumskolan och som såg till så att lärarutbildningen blev en epa-utbildning. Det har Folkpartiet konstaterat och infört kunskapsskolan. Den gamla lärarkåren har bytts ut, åtminstone i Stockholm. Det har Lotta Edholm förklarat i en annonsbilaga till DN. Så måste det ju vara för nu är lärarna där skickliga och har både krav och förväntningar. Men nej, invänder socialdemokraterna som börjat morska upp sig. Alliansen/Folkpartiet har ju haft flera år på sig och det har blivit sämre. Vänta bara säger Björklund, det tar tio till femton år.
Säkrast för politikerna under tiden vi väntar är nog att förklara att skolan/lärarna inte håller måttet i stället för att anklaga varandra för då slipper de ansvaret. Sten Svensson kanske har rätt i alla fall. Utvecklingen beror inte på politiken utan på lärarna. Bra då att Björklund talar om hur undervisning ska bedrivas och att vi fått en inspektion som visar att den inte bedrivs som den ska. Det visar ju att det inte är fel på politikerna och vad de beslutar.
Men säg inte att det råder brist på resurser. Så är det inte för minst en miljard når aldrig undervisningen utan tas om hand av skolkoncernernas ägare. Resurssystemet fungerar bra och är rättvist eftersom alla får lika. Att en del skolor lyckas sämre måste då bero på att lärarna där inte har tillräckligt höga förvräntningar på eleverna. Det är en bra förklaring. Sten Svensson har rätt.
Lärarna beter sig oetiskt. De kan tidigt se vilka elever som riskerar att inte klara sig men de gör inget åt det. Så måste det ju vara när så många ungdomar misslyckas. Det gör att samhället får senare får stora kostnader för att försöka räta upp situationen för dem som misslyckats. Det blir jobbigt för politikerna att fatta beslut om alla dessa insatser och det blir dyrt för samhället. Hade inte lärarna varit så inkompetenta skulle det aldrig blivit så. Men nu är det ju trots allt politikernas uppdrag att lösa problem och när lärarna inte klarar att lösa skolans problem blir politikerna tvungna att lösa de problem som uppstår som en följd därav.
Enklast vore att byta ut även elevkåren. Om man hade samma elevkår som för tjugo år sedan kunde man klara sig med de lärare man hade för tjugo år sedan. Då skulle det i varje fall bli lika bra resultat som för tjugo år sedan då antalet ettor i betygen sällan nådde de stipulerade 7 procenten eftersom både eleverna och lärarna var bättre då. Men det blir svårt. Det är så mycket som måste ändras tillbaka då och försök i den vägen skulle möta motstånd.
Det kanske är dags att sluta förenkla argumentationen och i stället skapa breda och hållbara lösningar i samförstånd, arbeta konstruktivt inom den organisation som nu gäller, se till så att både elever och lärare kan lyckas. Det är faktiskt en investering som är nödvändig i rådande krisläge även om den är dyr. Allt annat blir dyrare.
Frk Lr:
Jag håller med dig i mycket och kan verkligen känna igen mig. Men är det ett problem knutet till läraren eller handlar det om organisation och styrning? Vem bestämmer vilka som ska ingå i ett arbetslag exempelvis? Vem har ansvaret för att lärare använder sin förtroendetid på ett bra sätt? Kan rektorer byta ut personal hur som helst?
Sedan tror jag att vi borde göra en skillnad på:
–lärarna i verksamheterna (till exempel du och jag)
och
–”läraren” i debatten (dvs vilken lärare som helst)
…för givetvis är det så att det finns lärare som inte tar ansvar, som inte är tillräckligt pålästa, som missköter sig. Så är det inom alla yrken. Nyligen kunde man läsa hur drygt tjugo läkare missade en cancertumör med fasansfulla konsekvenser.
Lärare kan förstås alltid bli bättre. Arbetslagen kan trimmas, valet av undervisningsmetoder och material kan rationaliseras och förfinas etc. Men är det där problemet ligger? Hur vet vi det?
I debatten uppmärksammar jag, precis som Sten, hur många gärna vill se att ”läraren” ska ta hela ansvaret för elevens kunskaps-, sociala och emotionella utveckling. I stället för att diskutera vilka behov eleven har och om det är rimligt att en lärare ensam, genom undervisning, ska kunna tillfredställa dessa behov, förlägger man hela ansvaret på läraren.
Sten skriver att: ”…men menar man allvar med att alla elever ska nå målen, kommer det att kosta mycket pengar. De sista procentenheterna kan komma att kosta lika mycket per elev som köpt vård inom socialtjänsten kostar per barn i dag.”
Det är väl det som är viktigt att vända och vrida på, tycker jag. Beror problemen på att lärare gör som de vill med sin förtroendetid eller på något annat? När är det rimligt att anta att det är den enskilde lärarens ansvar och när är det något större, yttre som är problemet? Och framförallt: vilka problem kan vi/kan vi inte lösa genom god undervisning?
Och hur ska vi kunna diskutera den eventuella förekomsten av ett sådant strukturellt problem om vi bara är hänvisade till att söka fel hos läraren?
Mvh, Karl
Karl, tack för din kommentar! Jämförelsen med läkaryrket är intressant eftersom även läkarna kämpar med både en intern identitets- eller övergångskris och en yttre granskningspress. Alla vet väl hur en läkare ska vara, eller? Visst bor det mycket pondus i den vita rocken, eller? Självklart är läkarens kunskap absolut och oantastlig, eller?
Självklart är det nonsens att enbart skylla på lärarna (det skulle ju vara som att skylla en upplevd sjukvårdskris som att den vore läkarnas fel), men att inte kritiskt granska lärarroller i praktiken är också en förenkling. Liksom samhället är lärarrollen stadd i ständig förändring och omtolkning, det torde vara friskast så, tänker jag. Samtidigt förvånas jag av att så stor andel av de kollegor jag möter inte tycks tänka så utan att de rör sig i sin yrkesvardag som om de vore färdigstöpta, härdade sedan länge. Mitt perspektiv är för snävt för att jag ska våga mig på hypoteser, men jag kan inte frigöra mig från tanken att det är just de färdigstöpta som upplever sig som mest ”ensamma” och mest nedtyngda av det punktformiga ansvaret. De dagar då jag känner mig lättast, är när jag upplever att jag delar ansvaret med kollegorna i arbetslaget och att vi tillsammans finner lösningar som täcker hela skalan i elevens ”kunskaps-, sociala och emotionella utveckling”.
Hälsningar
Pingback: En annan vinkling « Emanuelskolans rektorsblogg
Det finns väl få verksamheter i Sverige som så lite bygger på
gedigen forskning som den dagliga undervisningen i våra skolor. En myckenhet av forskning visar att utbildning inte bidrar så mycket till förändringar av individers sätt att fungera. Som vi var före lärarutbildningen fortfar vi att vara. Vad göra då? Jo för att förbättra undervisningen måste vi bli mer alerta på vad forskningen om skolan kan bidra med. Men var finns den…….? Skolforskningen håller mest på med intervjuer för att fastställa olika upplevelser av saker och ting. Vad skolan behöver är inte ytterligare fenomenografiska studier utan rakt-på-sak-studier om lärarens situation i klassrummet och tips om konfliktlösning och lärandemetoder.
Uppsala Nya Tidning menar att intensiteten med de många och samtidiga reformerna innebär en prövning för skolan. Men, fortsätter man, nu finns en positiv anda som gör att lärare och skolledare ser ljusare på tillvaron. Lärarna sägs gå mot ökad status och nu gäller det att vårda uppgången och ge skolan arbetsro.
Jag undrar varifrån UNT får sitt underlag för dessa iakttagelser. Jag gissar att de ringt upp Folkpartiets kansli som tipsat tidningen om läget. Det verkar lovande. Kanske lärarna är bra nu igen även om många lärare tycker de hade mer tid som kunskapsförmedlare förr än nu i den ”nya kunskapsskolan” (UNTs formulering). Vem ska förresten ge skolan arbetsro och hur? Vad innebär arbetsro?
Hej Bertil!
Kan du utveckla dina tankar kring ”rak-på-sak-studier”. Hur ser undersökningsdesignen ut på en sådan studie vad gäller problemformulering, syfte och frågeställningar, urval och etiska aspekter, val av insamlings- och analysmetod, teoretisk annytning/utgångspunkter och vilken kunskap den kan emanuera samt vilken som är målgruppen: lärare? lärare och politiker? forskarsamhället? etc.
Jag har noterat att ”läraren” som professionellt subjekt mer eller mindre har försvunnit med skolans nya styrdokument. Enligt den nya Skollagen förväntas t.o.m föräldrar och elever utöva ett större inflytande över undervisningens utveckling än vad som gäller för lärarna. Rektors styrande roll betonas allt starkare. Då Skolinspektionen nu lanserar sin definition av pedagogiskt ledarskap inleds den, ”Pedagogiskt ledarskap är allt som handlar om att tolka målen samt beskriva aktiviteter för en god måluppfyllelse i relation till de nationella målen i skolan och för att förbättra skolans resultat så att varje elev når så långt som möjligt i sitt lärande och sin utveckling”. Rektor ska alltså även i formell mening överta ansvaret för vad som traditionellt tillfallit läraren, att utforma och utveckla undervisningen. Jag har svårt att förstå tanken bakom denna statligt sanktionerade ”avprofessionalisering”, och jag har svårt att förstå varför lärarfacken inte reagerar. På kort sikt kan det vara bekvämt att slippa en del ansvar, men på längre sikt bör det te sig förrödande att reduceras till ”utförare”. I ett sådant perspektiv kan man dessutom fråga sig varför i herrans namn en lärare ska behöva tillbringa 5-6 år på universitet.
Pingback: Lärarna skräms på flykten « Eva-Lotta Hultén