Sune Stjärnlöf: Skolan som arbetsplats

Följande inlägg har ett övergripande syfte: att förstärka perspektivet på skolan som en arbetsplats. En effekt av detta blir att det också tjänar som ett inlägg kring lärarnas arbetstider. När jag här talar om skolan så avser jag i första hand gymnasieskolan.

Denna webbplats heter Skola och Samhälle, vilket man inledningsvis kan reflektera lite över. Sammanställningen Skola och Samhälle indikerar på något sätt att skolan inte är helt och hållet ett med samhället. Att den är lite sär i förhållande till övriga samhället. Jag tror nu inte att de som döpt sajten velat lyfta fram en sådan tolkning, men min utgångspunkt är att det är mycket viktigt att se skolan som en helt och hållet integrerad del i samhället.

Skolan i samhället

Ska skolan utvecklas på ett positivt sätt måste större hänsyn tas till hur det omgivande samhället utvecklas och under vilka förutsättningar eleverna går i skolan.

En slutsats av det är att gymnasieskolan måste definieras utifrån vad den faktiskt är; nämligen en arbetsplats – för många elever den arbetsplats som samhället har att erbjuda när inget annat står till buds. På denna arbetsplats ska en del elever kunna arbeta med att skaffa sig teoretiska kunskaper för vidare högre studier, andra med att utveckla ett yrkeskunnande i kombination med teoretiska studier, där det praktiska inslaget kan vara större eller mindre utifrån intresse och förutsättningar. Gymnasieskolan är en arbetsplats med ett stort kollektiv (eleverna), förmän och chefer (lärare och skolledning).

I tanken att utveckla ett perspektiv på gymnasieskolan som en arbetsplats även för elever ligger att få skolan mer integrerad i det omgivande samhället. Under framför allt de senaste årtiondena har olika försök gjorts för att stimulera ett närmande mellan skolan och det omgivande samhället, inte minst näringslivet. Detta har haft växlande framgång och i stort uppfattas skolan fortfarande som en tämligen obekant och isolerad del av samhället. En ”avskolifierad” skola skulle lättare få de breda kontaktytor ut mot samhälls- och näringsliv som är angeläget för skolans utveckling.

I en skola som på allvar betraktas som en arbetsplats skulle det också vara lättare att ställa krav på närvaro och ordning, vara tydlig med arbetstider, naturligen kunna ha verksamhet under större del av dagen och eventuellt kvällstid, förlägga de nuvarande terminerna på annat sätt mm. Inte minst skulle en förläggning av skollokaler till arbetslivsmiljöer, dvs kontorshus, industrilokaler o. dyl. kunna utvecklas.

Ett arbetsplatsperspektiv på skolan skulle innebära:

– högre närvaro på arbetsplatsen för såväl elever som lärare (man är inte frånvarande hur som helst från sin arbetsplats)

– arbetslokalerna finns i naturliga miljöer

– arbetet förläggs naturligen över en större del av dagen/kvällstid

– elever får lön i stället för studiehjälp

– lov heter semester

– läsår heter arbetsår

– ”arbetsåret” får en annan indelning än i dag och löper under kalenderår

När jag i ett annat sammanhang framfört tanken att skolan bör ses som en arbetsplats vilken som helst i samhället har invändningar varit av typen: Men så tråkigt det låter, skolan är och måste få vara mer än en vanlig arbetsplats. Detta lustigt nog sagt av personer som uppfattar sina egna arbetsplatser som högst stimulerande och spännande. Det är naturligtvis det som är utmaningen: att göra skolan till en stimulerande och spännande arbetsplats.

Sommarlovet – skadligt för skolan?

För att utveckla en av punkterna ovan så skulle en annan förläggning av läsåret kunna innebära en väsentligen annan syn på vad skolan är. Som det nu är har vi ett skolår som är uppdelat i en hösttermin som börjar i slutet av augusti och en vårtermin med avslutning i början av juni. Detta är som vi alla vet en kvarleva från det gamla bondesamhället, där det fanns behov av barnen som arbetskraft under den brådaste tiden i jordbruket. Eventuella försvar för det långa sommarlovet ur pedagogisk synpunkt är efterkonstruktioner. Lovet har aldrig varit betingat av någon pedagogisk tanke. Den nuvarande uppdelningen i två terminer med ett orimligt långt uppehåll över sommaren är inte rationellt. Det innebär att skolåret blir onödigt sammanpressat och skapar en koncentration av arbetet som är till förfång för såväl elever som lärare. Inte minst när det gäller det uppdrivna tempot i slutet av vårterminen då allt ska hinnas. Systemet med 45-timmarsvecka under terminerna innebär även att utrymmet för fortbildning eller samordning är litet under de arbetsintensiva terminerna. Ett skolår med en längre utsträckning skulle minska stressen och ge ett bättre arbetstempo. Det långa uppehållet över sommaren är också ur inlärningssynpunkt mindre lämpligt. Mycket tid måste i början av hösten ägnas åt att komma igång igen. En naturligare ordning är ett arbetsår (läsår) som är tredelat och som sträcker sig fram till midsommar och börjar tidigare i augusti än nu. Förslaget innebär inte med nödvändighet (även om det skulle vara motiverat) en utökning av antalet skoldagar totalt, utan just en bättre spridning över året och en anpassning till hur det ser ut i samhället i övrigt.

Genom att låta arbetsåret (läsåret) sammanfalla med kalenderår skulle man också komma till rätta med den otymplighet som nu gäller att läsåret inte sammanfaller vare sig med det kommunala eller statliga budgetåret.

Skolan måste ses som det den är: en av de mer betydande arbetsplatserna i samhället och inte som nu som en relativt isolerad ö med egna mer eller mindre säregna villkor.

Självklart kan jag se de invändningar som förslaget kan föranleda. Lärare har alltid hyllat sommarlovet som en tid som behövs för återhämtning efter det stressiga läsåret. I förslaget ligger dock att göra arbetet mindre stressigt. För föräldrar kan förslaget innebära att den egna tiden för när det är lämpligt och möjligt att ta att ta semester reduceras. Samtidigt vet vi att många föräldrar upplever det långa sommarlovet som ett påtagligt problem eftersom man har svårt att planera meningsfull sysselsättning för barnen under hela lovet och det finns en stark oro för att ungdomar skaffar sig dåliga vanor.

En invändning kan också vara att möjligheten till längre sommarjobb reduceras. Det kan innebära att vissa ungdomar missar en del inkomster och att företag har svårt att få semestervikarier. Samtidigt är det så att utbudet av sommarjobb påtagligt har minskat under de senaste åren och att kommunerna med konstlade medel har fått tillskapa sommarjobb. Kanske öppnas i stället möjligheten till extraknäck under andra delar av arbetsåret.

Lärarna i skolan

Om perspektiven på skolan förskjuts åt det håll som antytts ovan, finns rimligen större möjligheter att få till ett mer avdramatiserat arbetstidsavtal med lärarna. Det är inte så konstigt att man som lärare slår bakut inför vad man uppfattar som en försämring av arbetsvillkoren när allt annat i allt väsentligt blir oförändrat inom skolans värld. Med en normalisering av synen på skolan borde det också bli naturligare att lärare på samma sätt som andra arbetstagare ser arbetsplatsen som den naturliga platsen att utföra sitt arbete på. Tror inte heller att det egentligen behövs så mycket argumentation kring fördelen med att lärare finns i skolan under hela sin arbetstid. All forskning visar att det bästa för eleverna är att ha stor tillgång till sina lärare, lärarledd undervisning, samtal, coachning och hjälp med planering av sitt skolarbete. Svårigheten är att bryta ett mönster som har lång hävd och ses som ett privilegium om ingen annan förändring görs som kan motivera ett annat förhållningssätt.

Den som vill får gärna nu låna slagordet: Lärarna i skolan och skolan i samhället.

Till eftertanke

Det var en gång en liten by som låg i skogsbrynet nere vid en liten sjö. I den lilla sjön fanns det lax och laxöring och byns invånare livnärde sig på att fånga fisken och sälja den.

Först lärde man barnen fånga lax och laxöring genom att ta med dem på fisketurerna. Men så ville man rationalisera detta.

Vid stranden byggde man ett litet hus. Man anställde en person som undervisade barnen i den lilla byn om hur man fångar lax och laxöring.

En vacker dag tog fisken slut i sjön. Men invånarna hade upptäckt att det fanns villebråd i skogen. Man lärde sig att jaga dem. Så nu livnärde sig invånarna i byn på att jaga villebråd och sälja köttet.

Men nere i ett litet hus vid stranden arbetar en man med att lära byns barn hur man fångar lax och laxöring.

(Sune Stjärnlöf är programchef i utbildningsnämndens kansli i Järfälla)


2 Comments on “Sune Stjärnlöf: Skolan som arbetsplats

  1. “Tror inte heller att det egentligen behövs så mycket argumentation kring fördelen med att lärare finns i skolan under hela sin arbetstid. All forskning visar att det bästa för eleverna är att ha stor tillgång till sina lärare, lärarledd undervisning, samtal, coachning och hjälp med planering av sitt skolarbete. ”

    Slutsatser från forskning kan man använda lite som man vill. Tyvärr görs det ofta på detta sätt. Formuleringen känns igen och den har använts återkommande från skolledare som vill hävda att lärare ska undervisa mer och från politikerhåll för att understödja detta. Det låter så klokt. Och så rätt.

    Att lärare behövs i skolan är i sig inget problem. Jag jobbar oftast hellre på jobbet än hemma. Problemet är att man med den här typen av förslag oftast drar slutsatsen att ENSKILDA lärare ska undervisa mer och vara mer tillgänglig för eleverna. Om man ska på allvar kunna hävda att man ska ändra på lärares arbetstider så måste det, hävdar jag, finnas en rimlighetsdiskussion med som i dagsläget verkar saknas både från fackligt och från skolledarnas håll.

    -Hur mycket tid är det rimligt att undervisa respektive kunna förbereda och utvärdera denna undervisning med högre kvalité än i dag?
    -hur många elever är det rimligt att man som lärare ansvarar för, handleder (coachar) och dokumenterar fortlöpande?
    -hur skapar man en arbetsplats där lärare vill vara och utvecklas?
    -vilka förutsättningar har lärare att utföra sitt uppdrag?

    Jag tror inte att lärare litar på att det arbete de ska utföra kommer att få bättre förutsättningar för att de förväntas “vara mer i skolan”. Vi vill bedriva ett kvalitativt arbete, inte förvara elever. Undervisning kräver tid, tid för planering, research, ämnesdidaktiska diskussioner, ämnesfördjupning och utvärdering.

  2. När jag läser den avslutande berättelsen tänkte jag först att den skulle avrundas med att invånarna i byn försökte slå sig på jakt, men utan framgång eftersom de inte hade någon som lärde dem hur detta gick till. Eller åtminstone någonstans dessförinnan en beskrivning av hur “laxläraren” mångdubblar byns fiskeproduktivitet genom den kunskap han tillför. Indirekt kan man kanske anta att han gör det, eftersom sjön tydligen drabbas av utfiskning, men det ligger närmare till hands att läraren varken gör till eller från.

    Lärande är inte bara helt ointressant i den avslutande sagan, det verkar i hela Sune Stjärnlöfs inlägg bara vara en fullkomligt oproblematisk process, närmast i nivå med att gå och köpa ett paket lättmjölk i livsmedelsbutiken. De fördelar som räknas upp med ett arbetsplatsperspektiv på skolan är också av uteslutande praktisk-organisatorisk natur (lokaler, arbetstider, organisation av läsår/arbetsår etc).

    Det är synd att den pedagogiska grundsynen verkar så likgiltig, för att inte säga apatisk. Lärande är en oerhört komplex process, det är skillnad på att kunna och att kunna lära ut och det är få förunnat att behärska både och. En naturlig väg till framgång för ett kunskapssamhälle vore att identifiera och analysera de lärande processerna, för att med utbildningsvetenskap och kritiskt konstruktiv dialog mellan praktiserande pedagoger utöka gränserna för det organiserade lärandet.

    Vad som gör Sune Stjärnlöfs ointresse för lärandets processer så tragiskt är att hans idéer egentligen är mycket goda. Varför ska lärande organiseras enligt principer som knappt ens är industriella, utan mer agrara? Varför ska man inte kunna tänka sig att olika lärare har olika arbetstider under arbetsåret, arbetsveckan och arbetsdagen? Vilka argument för sommarlov, annat än som balsam för utarbetade lärarsjälar kan man egentligen hitta? Inlägget sätter fingret på en öm, men mycket viktig, punkt: är inte skolans organisation av arbetstid och lärande i själva verket ett stort praktiskt hinder för samverkan med andra institutioner och individer i samhället?

    Viktigt att organisatoriska frågor väcks, men farligt om det sker på bekostnad av de pedagogiska frågorna.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »