Svante Holmberg: Fungerar verkligen vissa undervisningsmetoder bättre än andra?

Det är dags att vi lämna debatten om den bästa undervisningsmetoden bakom oss, menar Svante Holmberg. Genom analogin mellan lärar- och terapeutyrket argumenterar han för att det är lärarens hantering av metoden som är avgörande, inte metoden i sig. (red.)

I snart ett sekel har undervisningsmetoder i skolan diskuterats flitigt politiskt i Sverige (se exempel sist i texten). Grovt förenklat har skiljelinjen gått mellan de som förespråkar lärarledd katederundervisning och de som förordar mer elevstyrda metoder som projektarbeten och problembaserat lärande. Frågan är emellertid om vissa undervisningsmetoder verkligen är bättre än andra. Kanske kan aktuell forskning i psykologi ge nya svar.

Psykologi och pedagogik är nära besläktade akademiska ämnen och pedagogiken sågs därför länge som en underkategori till psykologin. I Sverige dröjde det exempelvis till 1948 innan den första renodlade professuren i pedagogik inrättades i Uppsala.

I boken The Great Psychotherapy Debate (2015) hävdar den amerikanske psykoterapiforskaren Bruce Wampold att alla psykoterapeutiska behandlingsmetoder är likvärdiga. Är metoderna avsedda att vara terapeutiska, strukturerade och utförda av utbildade terapeuter som tror på dem, går det inte att belägga att någon metod i sig själv är påtagligt mer effektiv än någon annan. Kontrollerade studier kan visserligen ge sken av att exempelvis kognitiv beteendeterapi ger ett bättre utfall vid vissa sjukdomar, men som regel tar dessa studier inte tillräcklig hänsyn till den mängd individuella, sociala och ekonomiska faktorer som påverkar verklighetens relationer mellan terapeuter och patienter ute i sjukvården. Till exempel spelar det stor roll för möjligheten att lyckas med terapin om patienten själv är motiverad och det finns pengar nog att låta behandlingen pågå tillräckligt länge. Beaktas sådana faktorer försvinner skillnaderna. Det som då har störst betydelse för utfallet av terapin är den enskilda terapeutens tro på metoden, samt hens förmåga att bygga relationer till och få sina patienter att långsiktigt sträva mot meningsfulla mål. Det är alltså terapeuten som gör metoden framgångsrik och inte tvärtom.

Som ytterligare exempel kan nämnas att i American Psychological Association nya riktlinjer för behandling av depression från 2019, väljer organisationen att inte längre rekommendera någon behandling framför andra när det gäller vuxna. Psykodynamisk terapi, stödterapi, interpersonell terapi, beteendeterapi och kognitiv beteendeterapi likställs alla.

För att få fler patienter friska förordar Wampold därför att terapeuter ges tid till och verktyg för medveten övning av yrket utanför terapirummet, genom kontinuerlig observation av det egna arbetet, feedback av sakkunnig, uppställande av utvecklande mål, övning och utvärdering. Att bara utöva yrket ger inte tillräcklig träning, varför många terapeuter tyvärr blir sämre med tiden.

Både lärar- och terapeutyrket är pedagogiska yrken där avsiktligt och planerat stöd ges för lärande. Liksom läraren planerar lektioner och moment för eleverna, planerar terapeuten sessioner och behandlingar för patienterna med utgångspunkt i etablerade undervisnings- och behandlingsmetoder. Då läraren är ensam i klassrummet med betydligt fler personer än terapeuten i terapirummet torde emellertid mängden individuella, sociala och ekonomiska faktorer som påverkar lärarens arbete vara fler, och betydelsen av den enskilda lärarens övertygelse och skicklighet större. Om läraren tror på det den gör, har ett välplanerat upplägg som hen förmår att följa och får eleverna med sig, har i så fall långt större betydelse för elevernas resultat än om läraren använder elev- eller lärarcentrerad metodik i klassrummet.

De skolforskare, debattörer, politiker, skolledare och lärare som aktivt lobbar nationellt och lokalt för endera undervisningsmetoden, tar likaså väldigt sällan hänsyn till den enskilda lärarens partiskhet visavi olika metoder eller hens färdigheter. I mina ögon ger det oss som verkar i skolan en felaktig bild av att metoden är en viktigare faktor för framgång i undervisningen än läraren. Det leder i sin tur till mängder av försök ute i skolorna att, uttalat eller via uppkomsten av dominerande skolkulturer, påtvinga lärare undervisningsmetoder vars stöd i forskning är långt svagare än anhängarna vill ge sken av, och som många lärare inte tror på eller som helt enkelt inte passar dem. Eftersom invändningar för den övertygade lätt blir till bekräftelser på att mer fortbildning behövs, så spelar det ofta ingen roll att senare utvärderingar visar att metoden inte fungerar eller att pedagoger bedyrar att sättet att undervisa inte fungerar för dem. Att göra mikromotstånd genom att tyst strunta i att tillämpa den påbjudna eller dominerande metodiken blir då för många lärare det enda som återstår.

Om Wampold har rätt, och analogin mellan lärar- och terapeutyrket håller, är alla undervisningsmetoder som är avsedda att vara pedagogiska, strukturerade och utförda av utbildade lärare som tror på dem ungefär lika effektiva, och den tillsynes ändlösa debatten om enskilda metoders överlägsenhet missriktad och kontraproduktiv. För att fler elever ska nå högre resultat behöver lärarens arbete i så fall organiseras så att hen regelbundet kan öva sitt yrke utanför klassrummet genom observation och analys av det egna arbetet – till exempel i form av filmade lektioner, lektionsbesök av expert, elevutvärderingar och extern betygsättning – samt utformandet av utvecklande mål, träning och utvärdering. Det kräver i sin tur att staten och huvudmännen ger resurser och tid för detta, men också att lärare låter sig granskas och medvetet övar på sitt yrke i mycket högre utsträckning än vad som är vanligt i skolan i dag.

Svante Holmberg

Förstelärare, Hersby gymnasium Lidingö

Bildkälla: Arek Socha, Pixabay

Referenser