Sven-Eric Liedman: Skolan – spegel eller motvikt?

Hur kan man se på sambandet mellan det som sker i skolan och det som sker i livet utanför skolan? Ska skolan vara en spegelbild av dagens samhälle eller ska den också vara en plats, en process, som har sin egen logik och som erbjuder en motvikt till mycket i den värld som finns utanför?

I denna artikel börjar Sven-Eric Liedman sin framställning i mötet mellan skolan och barnen. Han beskriver hur barns tidigare kunskaper “normaliseras” i skolans läs- och skrivundervisning och hur de “disciplineras” i umgänget med klasskamrater och lärare. I skolan är kunskapsprocesserna långsamma och beroende av ett fördjupat förhållande mellan lärare och elev. Skolan är inget snabbköp med ytliga relationer och omedelbara resultat.

Det finns trivialiteter som måste betänkas. Till exempel: skolan är en del av samhället.

Det är så självklart. Skolan är en samhällsinstitution bland andra. Den har lagar och förordningar, den har en budget och till och med en minister.

Och än mer: de människor som befolkar skolan lever större delen av sitt liv utanför skolan. Lärarna är vanliga människor som bor i lägenhet eller villa, pendlar eller promenerar till och från jobbet, kommer hem på kvällen till en verklighet som inte är skolans.

Så ock eleverna.

Även studenterna har merparten av sin tillvaro utanför universitet och högskola. De påverkas inte bara av vad som försiggår i föreläsningssalar och seminarierum, laboratorier och bibliotek. Världen kastar sig över dem så snart de är utanför portarna. I deras tankar finns den med dem även där inne.

Skolan delar blodomlopp med resten av samhället. Nog har den ett eget kretslopp, en egen väg från klass till klass och från kurs till kurs. Men allt som finns i skolan har sitt ursprung utanför den. Detta ”utanför” invaderar hela tiden dess inre genom de människor – barn, unga och vuxna – som arbetar inom den.

Ändå finns det något helt säreget med skolan. Vad man än gör inom den måste den rymma en pil som pekar mot framtiden. Här gäller det inte bara den sorts planering som är en avgörande del av varje mänsklig verksamhet – alltifrån att tänka ut kvällens middag till att lägga grunden för det hus som redan finns förebådat i ritningarna. Nej, i skolan ska man inte bara föregripa den verksamhet som försiggår där utan också det liv som eleverna eller studenterna ska leva efter det att de slutat skolan.

Skolan normaliserar och disciplinerar

Till en början är skolan den stora normaliseraren. Barn som kommer till den är redan fulla av kunskaper som de utvecklat i samspel med föräldrar och syskon och kamrater. Samma slags utveckling fortgår livet igenom med eller utan skolgång. Kunskapsrepertoaren skiftar från individ till individ, från miljö till miljö.

I skolan, däremot, ska alla lära sig läsa, skriva, räkna. Att läsa och skriva är märkliga verksamheter. Talet gör människa till människa, men skriften kommer som vi sett sent i hennes utveckling, för 5000-6000 år sen. Bilder har hon förfärdigat under större delen av sin utveckling. Men med skriften ska plötsligt en viss sorts standardiserade bilder också betyda något annat, nämligen ett ord eller ett ljud. Bilden av tjurhuvudet, alfa, ska kanske läsas som ett ’a’, huset, beta, blir ett ’b’. När skriften utvecklas och förenklas blir det svårt att urskilja tjurhuvudet, och ingen skulle längre kunna tänka sig att bo i något som liknar bokstaven ’b’.

Människor lär sig skriva och läsa. Hjärnan är inte anpassad efter dessa verksamheter på samma sätt som till talet. Ytterst är det människans symbolskapande och symboltolkande förmåga, säkert jämnårig med henne själv, som ändå gör det möjligt för henne att läsa och skriva. Men dyslexin är och förblir ett ok för många. Dyslektiker kan tyda symboler men inte med samma lätthet göra texter till sina. Det är alldeles särskild förmåga att blixtsnabbt kunna avkoda en liten krumelur och ge den ett ljudvärde eller foga samman flera krumelurer och däri se ett meningsfullt ord. Den som skriver har redan de små tecknen liksom anhopade i kroppen färdiga att smetas ut över pappret eller dataskärmen.

Att räkna med papper och penna (eller på dator) är egentligen bara ett specialfall av att skriva. Räkneorden upp till en viss nivå fanns med redan i det talade språket, och nog kunde man med fingrarnas och tårnas hjälp räkna ihop och dra ifrån långt före skrivkonsten. Geometriska figurer finns på bilder från urminnes tider. Men med kilen och lertavlan föddes möjligheten att göra mer komplicerade operationer. Till de äldsta skriftliga meddelandena som bevarats hör enkel bokföring. Några åsnor har bytts ut mot några kor.

Skolan normaliserar barnens kunskap genom läsning, skrivning och räkning. Säkert bör de tre färdigheterna hållas samman rätt länge. En tidig boskillnad mellan dem skapar onödiga gränsdragningar. Att lära sig räkna är en naturlig etapp i ett barns språkfärdighet. Att kunna rabbla räkneorden upp till tio, hundra och tusen börjar som en lek, och ju längre som lekfullheten kan bevaras, desto bättre. Är inte ekvationer egentligen ett slags rätt roliga gungbräden för tanken?

Men skolan lär inte bara ut den sorts kunskaper som lätt kan redovisas både muntligen och skriftligen. Den disciplinerar också barnen. Den lär dem inte bara att samla sig till att skriva och räkna. Den tränar dem också i att vara tillsammans under tämligen egendomliga former: en grupp jämnåriga ska hållas instängd med en eller ett par vuxna. I denna instängdhet ska de noga ge akt på vad dessa vuxna säger. De ska till och med vänja sig vid frågor där den som frågar – läraren – redan vet svaret.

Ja, reglerna är många fler och de innehåller också sådant som inte bara är etikett utan också moral. Man ska inte knuffas eller slåss, inte håna någon, inte frysa någon ute. Man ska lyssna till varandra, man ska lära sig samtala, till sist också föra ordnade diskussioner.

Det tar lång tid att anpassa sig efter detta. Många lärare i synnerhet på lågstadiet hävdar att det till och med blir svårare och svårare. Det är i så fall världen utanför skolan som tränger sig på häftigare och mer pockande än förr.

Spegel eller motvikt

I vilken mån ska skolan vara en motkraft till allt det som sker utanför? Måste den inte framför allt ge ett slags modell av det samhälls- och yrkesliv som barnen en gång ska leva som vuxna?

Det traditionella svaret gick ut på att de unga i undervisningen skulle få del av det bästa av den tradition som alltid tycktes hotad i den usla samtiden men som måste räddas till eftervärlden genom den nya generationen. Den sanna kristendomen, det klassiska kulturarvet och den hävdvunna moralen skulle präntas in i eleverna från det första skolåret, och universitetens främsta uppgift var i princip densamma, alltså att genom studenterna och den vetenskapliga litteraturen föra det yppersta vidare in i en osäker och hotfull framtid.

När den moderna tiden brutit in också på skolideologiernas område fick denna genuint konservativa idévärld konkurrens av en annan som tvärtom gick ut på att skolan först och sist skulle förbereda eleverna för en framtid som i alla avseenden skulle bli bättre än samtiden som likväl höjde sig avsevärt över det förflutna. Vuxna människor var redan mer eller mindre fördärvade av den ordning som de vuxit upp i, men de unga var ännu formbara och tack vare dem skulle framtiden bli bättre.

Det var reformismens kanske vikigaste idé, gemensam för liberaler och socialdemokrater (ja, även kommunister blev vanligen anhängare av den – åtminstone dagen efter revolutionen). Genom skolan skulle framtidens människor skapas. Det var dessa människor som skulle forma en friare, klokare, bättre värld.

Det finns fortfarande anhängare av ett låt vara uttunnat konservativt skolideal. Fina gamla värden som familjen och religionen ska föras vidare till nya släkten. Ett kulturarv som brukar definieras synnerligen vagt är också viktigt. Genom det ska samtidens förflackning motverkas.

Reformismen är inte heller utdöd, bara lösare i konturerna också den. Barnen är bärare av en bättre framtid och måste tidigt få redskap att förverkliga den.

Men det är varken reformismen eller konservatismen som har initiativet idag. Snarare är det en skvaderideologi, alltså en sällsam blandning av å ena sidan en nästan gränslös teknikoptimism och å andra sidan en valhänt men bejakande inställning till vad som ses som det goda livet: frihet och oberoende, rättsäkerhet och ett demokratiskt styresskick, allt värden som man anser att ett lyckligt land som Sverige redan är i besittning av. Teknikoptimismen paras med övertygelsen att framtidens ekonomi också kommer att blomstra.

Blandningen kommer till synes i den nya skollagens märkliga sammanställning av ”kunskaper och värden”.  Kunskapen är till för att Sverige ska stå sig väl i tekniskt och ekonomiskt avseende i den mördande internationella konkurrensen i globaliseringens tidevarv. Värdena ska göra oss fortsatt hyggliga.

Den skola som här framtonar är i viktiga avseenden en spegelbild av dagens samhälle. Dess typiska drag ska bara vässas ytterligare, och därför måste skolan ställa krav på de unga. Det behövs bättre kunskaper i den tekniska och ekonomiska utvecklingens nyckelämnen. Initiativkraften måste bli större och entreprenörerna fler. Barnen ska dessutom lära sig bli hyggliga och hederliga och rätt uppskatta värdet av det samhälle som de lever i.

Men i ett avseende är denna nya skola ändå inte i takt med den värld som eleverna möter utanför dess portar. Det är inte mycket som ger dem vägledning inför marknadens vädjan till dem att bli goda konsumenter. Jo, kanske förmedlas ett och annat välvilligt råd att rätta mun efter matsäcken, inte ge sig in i de ekonomiska äventyrligheter som inte minst internet vill locka dem till, och att för framtiden lära sig privathushållningens svåra konst i en värld av idel kostsamma frestelser. Men hur mycket hjälper det?

Det är främst på ett annat sätt som marknadens megafoner når in i skolvärlden. Skolor har blivit företag i konkurrens om elevernas och i synnerhet föräldrarnas gunst. Friskolor tävlar med kommunala skolor i en kamp på liv och död.

Det är i denna föreställningsvärld som eleven kan betraktas som kund i en skola. Med ordet ”kund” är vi genast inne på marknadens planhalva. Och strax är det därmed också något annat än det sträva entreprenörsidealet som tonar fram. Relationen mellan elev och skola, elev och lärare framstår som ytlig och tillfällig. Bindningen är inte starkare än den jag har till den grönsaksaffär eller den fiskdisk där jag handlar. Så länge varorna är utmärkta fortsätter jag att gå dit. Men den dag tomaterna är halvruttna och laxen smakar illa söker jag mig någon annanstans.

Kunskaper likställs med spenat och sillfiléer. Läraren är en handlare och eleven eller elevens föräldrar hans kunder som kritiskt granskar de kunskapsvaror som bjuds.

Det är utmärkt att en elev har möjlighet att byta från en dålig skola till en bättre. Men i den goda skolan blir eleven aldrig bara en kund. Bindningen mellan lärare och elev är djupare än så. En bra skolklass kan inte fungera som en grupp människor som av en tillfällighet råkar befinna sig i samma butik.

Kloka lärare förfaller inte till det slappa kundpratet. Men hur många goda lärarämnen kommer att söka sig till framtidens skola när skolvärlden genomgående framställs som ett spel mellan säljare och köpare?

Jag är övertygad om att en god skola som är med om att skapa både fria och initiativrika människor tvärtom måste utgöra en motvikt till mycket i den värld som finns utanför skolan. För att belysa detta kan vi utgå från ett förhållande som jag tror att de flesta kan enas kring.

Skolan är inget snabbköp

Redan ett barn får uppleva elektronikens snabbhet. Genom mobiltelefonen kan man nå till andra sidan jordklotet. Det exotiska kommer nära i TV-rutan. Genom några tryck på iPoden kan favoritmusiken kommenderas fram.

För den som har pengar är hela världen också tillgänglig i snabbköpet. Med ännu lite mer pengar kan familjen fira jul i Thailand.

Barnet kan önska sig något och genast få det. Eller: barnet önskar sig något men kan inte få det därför att föräldrarna är för fattiga. Eller: barnet kan inte få det därför att mor är sjuk och far försvunnen ut i ett avlägset krig.

Barnen kommer till skolan med erfarenhet av att allt är omedelbart tillgängligt om man bara har de rätta redskapen – pengarna. Det finns inga processer som måste vara långsamma.

Men i skolan möter de ofrånkomligen sådana processer. Det är inte gjort i en handvändning att avkoda alfabetet eller att tillägna sig divisionens konst. Att lära sig ett nytt språk tar tid. Ett nytt musikinstrument kräver övning och åter övning. Belöningen kommer först efter hand: man kan spela bättre och bättre.

Att lära barn att de flesta grundläggande kunskaper kräver tid är en av skolans svåraste uppgifter idag. Den nödvändiga långsamheten måste inskärpas på varje stadium. På alla nivåer finns frestelsen att störta fram längs någon genväg. För studenter vid universitetet kan nätet tyckas rymma all den information som man någonsin kan vara i behov av. Det är lätt att tro att Google kan hjälpa en att lappa ihop en hygglig uppsats.

Och varför ska man bemöda sig om att formulera sig väl? En blogg tar utan protester emot vad för slags prosa som helst.

En skola som ska kunna inpränta att de viktigaste kunskaperna kräver tid måste vara en stark skola med självmedvetna lärare. Men hur ska en skola kunna vara stark om dess elever är tillfälliga kunder och dess lärare misstrodda och hunsade expediter? Står inte elevernas (och föräldrarnas) valfrihet i vägen för den befrielse som de grundläggande kunskaperna innebär för varje människa?

Det kan vara frestande att vilja ta bort alla de friskolor som sedan några årtionden vuxit upp som svampar ur jorden. Det är inte realistiskt. Tvärtom kan skolor med en speciell inriktning, en speciell pedagogik ha sitt värde. Där finns ofta de sällsynta eldsjälarna som är bättre lärare än de flesta. Kristna eller islamiska skolor som sätter stopp för Darwin kan förstås inte accepteras; det är en uppgift för Skolverket att förhindra sådana dumheter.

Men de rena affärsföretagen som strävar efter att göra vinst på skattepengar är till själva sin grundläggande idé moraliskt förkastliga. De mest utmanande bland dem har inte ens en rektor utan en verkställande direktör i spetsen för verksamheten. En VD ska finnas i företag men inte i skolor. Om det är en före detta lärare som styr ut sig i dessa lånta fjädrar är det löjligt. Om det är någon som saknar erfarenhet av undervisning är det skamligt. Skolans mål är inte ekonomiska, ekonomin är ett nödvändigt medel underordnat helt andra mål.

Marknadstänkandets intrång i skolsystemet får också andra märkliga följder. Om en skolklass består av ett antal kunder är dessa kunders närvaro i skolsalen lika tillfällig som besökarnas i ett snabbköp. Men en skolklass är en social gemenskap. Den kan vara full av kotterier, konflikter, till och med av förtryck. Men den måste också vara ett av viktigaste övningsfälten för barn och ungdomar att lära sig vissa moraliska förhållningssätt – kort sagt vissa värden för att använda den nya skollagens ord – som hänsyn och rättvisa. Klassen ska till och med öva eleverna i demokratiskt förhållningssätt.

Det är gott och väl att elever har möjlighet att byta skola. Men denna möjlighet gör dem inte till kunder.

Affärstänkandet hotar också att förvilla bilden av sociala och regionala skillnader. I princip kan kunder strömma fritt fram och åter över landet. Elever från Stockholms fattiga förorter i söder kan söka sig till skolor i Täby eller Danderyd. Parveln från Sveg kan bli kund i en skola i Vellinge kommun.

Grundskolan har alltsedan sin start haft till uppdrag att verka socialt utjämnande. Den ska ge alla barn möjlighet att ta sig fram i livet oavsett bakgrund. Det idealet finns fortfarande. ”Klassresan börjar i klassrummet”, har Jan Björklund så vackert sagt. Men ju mer relationen mellan elev och skola, elev och lärare förytligas, desto lättare blir det att bortse från att dessa finns regioner och kommuner och stadsdelar som kämpar med helt andra sociala, kulturella och ekonomiska hinder än de välmående platser där marknads- och kundtänkandet är som mest utbrett. Det är ett nationellt intresse att skolor i områden som har särskilda problem får extra resurser till sina skolor. Men i ett kundperspektiv är det förkastligt.

För att sammanfatta

Skolan måste ha makt och mod att i vissa avgörande avseenden avvika från de gängse normerna i dagens samhälle. Det finns processer som måste ta tid.

Kunskapen är ingen färskvara. Förhållandet mellan lärare och elev måste vara djupare än mellan köpare och säljare. En skolklass är ett särpräglat kollektiv men det är i just detta kollektiv som vissa dygder kan inpräntas på ett tillräckligt konkret vis.

Skolan måste också ha en viss självständighet gentemot byråkratisk reglering. I den mångomtalade New Public Management håller affärsideologin på att ingå en olycklig allians med stelbent reglering och fantasilös kontroll. Det är ett synnerligen disharmoniskt äktenskap.

En skola som betraktas som myndig – och det gäller skolan alltifrån förskolan till högskolan – måste arbeta för att ingjuta kunskapens glädje bland sina elever. Kunskaper ger nämligen inte bara motstånd, utan den kan också väcka en lust som är mer långvarig än den som varorna i snabbköpet någonsin kan förära sin köpare. I själva verket hänger lust och motstånd samman. Den snabba tillfredsställelsens lust bleknar snabbt bort. Den långsamma kräver ansträngning och självövervinnelse.

(Sven-Eric Liedman arbetar med en polemisk bok om skola och universitet, som är tänkt att utkomma i januari 2011. I den boken kommer denna text att återfinnas)

9 Comments on “Sven-Eric Liedman: Skolan – spegel eller motvikt?

  1. Hej Sven-Eric, man blir glad när man läser Dina tankegångar och jag ser att det klappar ett revolutionärt hjärta bakom orden, hälsar Oskar Lager, kurator på Rönnowska skolan i Helsingborg.

  2. Skönt att läsa om det långsamma lärandet, om den myndiga skolan och vikten av att ingjuta kunskapens lust och glädje! Skolpolitiken är så mycket förenkling att den tröttar oss lärare! Ser fram emot din bok!

  3. Jag har läst och det mycket noggrant. Jag tar med mig dessa tankar in i en skolvärld som bör stanna upp vid varje bokstav, läsa långsamt, stanna försiktigt vid varje punkt, ta sig över till nästa mening och däremellan skapa en inre översättning av orden så att verkligheten framkallas. Jag tackar. A-M

  4. Bra…tänkte jag säga och jag skrev det.. Som ung? (39) lärare med 10 år i yrket hoppas jag att fler tar del av detta ypperliga debattforum i allmänhet och Sven Erik Liedmans artikel i synnerhet! . Men jag misstänker att många inte har tid eller ro att ta till sig längre formuleringar än köp…köp det som underhåller dig för stunden. Stunden är ju det enda vi egentligen har, men vi har ju också kraften att påverka våra framtida stunder. Det är det som krävs av människan nu. Och i skolan kan vi ha ett långsiktigt tänkande som kan underlätta en ny skön värld utan ironisk laddning, en värld i de bästa av världar. En pragmatisk värld full av kärlek till människan och inte till de produkter hon säljer.

    Eller så blir det bara mörkt…

  5. Så otroligt upplyftande, upplysande och tankeväckande läsning en lördagmorgon. Känner mig styrkt i kropp och lärarsjälv av detta! Hoppas den kommande boken kan bidra till en debatt som handlar om hur man gör skolan åter till en arena för pedagoger, och inte en där vulgärekonomiska principer ska upphöjas till lag

    “En VD ska finnas i företag men inte i skolor. Om det är en före detta lärare som styr ut sig i dessa lånta fjädrar är det löjligt. Om det är någon som saknar erfarenhet av undervisning är det skamligt.” Klockrent!
    (Och för att lugna alla räknenissar i skolan: naturligtvis måste en skolas budget vara i balans, naturligtvis kan skolor få konkurrera, naturligtvis kan skolans resurser många gånger utnyttjas effektivare. Men det är just räknenissarnas bristande insikter i pedagogikens villkor, benägenheten att hoppa på kortsiktiga undervisningsflugor av kostnadsbesparande skäl, samt avsaknaden av långsiktigt, uthålligt ekonomiskt tänkande, som håller på att tömma skolan på resurser).

    Tack för din text Sven-Eric Liedman! Det märks att det är mycket tanke bakom den! Men en invändning kan jag ändå inte undanhålla. Formuleringen “En blogg tar utan protester emot vad för slags prosa som helst.” tycker jag känns malplacerat teknikfientlig, särskilt med tanke på att hela det inlägg jag just läst är publicerat på en blogg. Det är väl just möjligheten till interaktivitet, t.ex. i den kommentar jag nu lämnar, som gör att bloggarna inte får stå oemotsagda?

  6. Pingback: Mot nya höga höjder! « Sökarens skoltankar

  7. Tack Sven-Eric för tänkvärd och bitvis poetiskt formulerad artikel!

    Så välskrivet att den rycker mig från upplösningen på Theorins Nattfåk under bussresan genom ett sommarfagert Skåne. Kanske allra mest tycker jag om de inledande delarnas redogörande för vad skola och lärande är och skulle kunna vara. Känner att jag kommer att låna och återanvända i många andra sammanhang framöver.

    Håller med Björn ovan i hans funderingar kring bloggformuleringen. Att bloggar slukar allt innebär inte automatiskt att de blir läsvärda och än mindre lästa. Bloggar i skolan är framför allt fantastiskt enkla och demokratiska publiceringsverktyg med hög kreativ potential.

    Ditt språks lekfullhet är trots allt det som fängslar mest eller kan det bli så mycket bättre än så här: “Är inte ekvationer egentligen ett slags rätt roliga gungbräden för tanken?”

    Ser mycket fram emot att läsa din kommande bok!

  8. Skönt att en filosof tar till orda när det gäller skolan! Att se undervisningen i skolan och barns lärande som en produkt, jämförbar med hur en skola köper läroböcker som en framträdande moderat har uttryckt det, är förödande för en skola som ska lägga en grund för framtiden. Dagens alliansregering med Björklund i spetsen behöver en motvikt i skoldebatten som har Liedmans och det egentliga lärandets perspektiv. Men hur många av våra politiker lyssnar egetligen sådana tankar? Var finns lärarna i debatten?? De lyser oftast med sin frånvaro. Hoppas att Liedman m.fl. verkligen kan föra upp lärandets problem på ett centralt plan, såväl hos politiker som hos mången pedagogisk forskare! Tack för ditt engagemang!
    Nils Werstbreg, pensionerad skoldirektör.

  9. Sällan har jag hört en gammal marxist (marxian) uttala sig på ett så genuint konservativt sätt. Arbetarrörelsen hade för bara några decennier höga bildningsideal och såg i utbildning och förkovran en väg till ett jämlikt och rättvist samhälle. Att den obligatoriska, politiskt styrda, skolan även kunde tjäna som en regelrätt indoktrineringsinrättning var naturligtvis också bra. Detta har man sedan länge givit upp, och utbildning är nu framför allt en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Hur mycket man lär sig, eller vad man lär sig, spelar ingen roll, så länge ingen lär sig mer än någon annan. Propagandainslagen har tonats ner, eleverna lyssnar ändå inte. I de så kallade liberalernas värld är kunskap en handelsvara, värdefull bara om den genererar pengar och arbetstillfällen.
    Vilka är det då som uppskattar den skola som Liedman förespråkar; den där bildningen och utbildningen tillåts ta tid, där kunskapen skall vara större än Google-klickanden och eleverna är lärande individer i en intellektuell gemenskap? För mina öron låter det som något som i mycket hög grad påminner om gamla ideal om universiteten som intellektuella oaser. I dag är det Sveriges fåtaliga konservativa som håller fram de idealen. Där liberalerna ser profit och arbetarrörelsen ser sysselsättning, där ser vi bildning. Bildning är gott i sig, det behöver inte motiveras av vare sig profit eller klasskamp.

Lämna ett svar till Johan Schultz Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »