Ulla Berglindh: Flickskolan – i tiden, från tiden, genom tiden

Flickskolan var en flerhundraåriga skolform som gick i graven med grundskolans införande. Dess arbetssätt, mål och kursplaner glömdes bort, men är högaktuella i dessa PISA-tider, menar Ulla Berglindh.  (red.)

Det var en gång en skolform som hette flickskola. För femtio år sen fick den stryka på foten när parallellskolesystemet övergavs för att ersättas med grundskola och en ny modell av gymnasieskolan.

Ingenting togs egentligen tillvara av en samlad hundrafemtioårig pedagogisk erfarenhet, en speciell lärarutbildning, reformpedagogiskt tänkande, humanistisk bildning.

Vi börjar från början: samhälleligt, strukturerat överförande av kunskap från en generation till nästa är ständigt debatterat, justerat, styrt av de för tillfället rådande tankemönstren.

Ofta är dessa tankemönster genderrelaterade – pojkar och flickor förväntades/förväntas (?) lära sig olika saker, ämnen, nivåer. Skolan som system var länge styrt av kyrkans kunskapskrav och samhällets behov av präster, administratörer och militärmakt.  De spröda, ömtåliga och lättrörliga flickorna ansågs inte kunna ta till sig hårt formaliserade studier i matematik, logik, latin – istället ingick i en god uppfostran sömnad, klaverspel, franska, lite skrivning och räkning. Detta levererades ibland i flickpensioner.

Men det fanns tidiga initiativ av annat slag –  en första flickskola i Falun 1621, en andra i Västerås 1632, grundad av Johannes Rudbeckius. Allt flera flickpensioner. Och så ett genombrott 1787 med Evangeliska Brödraförsamlingen skola i Göteborg, Societets-skolan – där även pojkar kunde gå, i parallella klasser. Man insåg att även flickor behövde bildning, ämnesbredd, kulturkunskap, hushållsekonomi. Askersund kom sedan, 1813 – och så den riktigt långvariga Fruntimmersföreningens flickskola i Göteborg från 1815. En rask utbyggnad skedde i de flesta städer. 1870 fanns det 100 flickskolor och Göteborg var flickskoletätast; Kjellbergska, Mathilda Halls skola, Nya Elementar, Majorna, Vasa, Samskolan, Sigrid Rudebecks skola.  Alla låg centralt. Alla fick så småningom egna arkitektritade hus, som fortfarande är funktionsdugliga i bitvis nya roller  – alla utom det vackra skolhuset på hörnet av Södra vägen och Kristinelundsgatan som brutalt och onödigt revs till förmån för ett parkeringshus i betong 1967. Alla var konstnärligt utsmyckade i enlighet med tidens syn på skolhus, som bäst kan belysas med ett citat av Erik Gustaf Geijer:

”Under barn- och ungdomsåren borde människan omgivas av allt det sköna, som mänsklighetens välgörare, de största konstnärerna, skapat. Näst den högstes tempel, vet jag inga byggnader, där ädelhet, värdighet, skönhet äro anständigare än i dem, som helgats åt offentliga undervisningen.”

Den fysiska omgivningens uppfostringspotential var väsentlig: det byggdes vackra folkskolor på landet och stora pampiga skolborgar i städerna. Man anlitade tidens bästa arkitekter: Östberg, Asplund, Bjerke, Lilienberg. För Kjellbergska och Nya Elementar var det Adrian Pettersson. Och därtill konstnärer som Anders Zorn, Bruno Liljefors, Carl Larsson. I Nya Elementarhuset, numera Tyska skolan, finns det finaste kvar: Carl Larssons trapphusmålningar med kvinnohistoriskt tema, målade av CL och nio gesäller en intensiv sommar, och med Pontus Fürstenberg som mecenat. I Kjellbergskas aula fanns ett antal takmålningar med samma tema, utförda av Gunnar Ström, som även smyckade biografer och kyrkor. Och på väggarna hängde kopior av Böcklin, Rembrandt och Velasques.

De flesta flickskolorna grundades av och leddes av kvinnor, som på olika vägar skaffat sig utbildning, några utomlands, några i det Högre Lärarinneseminarium, (HLS) som startade i Stockholm 1861. Cecilia Fryxell, Mathilda Hall och Therese Kamp studerade i Tyskland, Schweiz och Holland, Sigrid Rudebeck på HLS – där för övrigt många andra namnkunniga tagit examen; Anna Sandström, Selma Lagerlöf, Anna-Maria Roos (hon som skrev Sörgården och I Önnemo), Jeanna Oterdahl. En manlig grundare är tydlig: Jonas Kjellberg, vars testamente möjliggjorde Kjellbergska flickskolans start 1835. Men det fanns många andra privata donatorer och tillskyndare som stödde med lån och lokaler.

I Göteborg fanns också ett seminarium som var knutet till Kjellbergska. Under dess verksamma period mellan 1908-1932 utbildades där 457 lärarinnor på akademisk nivå, med övningsskola i huset, i nära samarbete med högskolan och dess ämnesföreträdare. Så var t.ex Sverigekontakts grundare professor Vilhelm Lundström seminariets inspektor.

Flickskolan första pedagogiska intentioner var att flickebarnet skulle beredas till en ”kunnig, sedig och väl utbildad samhällsmenniska, god maka och from husmoder” och häri ingick en mängd nyttigheter: språk och vetenskaper, prydliga fruntimmersslöjder, musik, teckning. engelska, tyska, franska var självklara. Det är fortfarande den religiöst-romantiska bilden av kvinnan som är tankemönstret. Pojkskolorna, läroverken, hade i sin månghundraåriga tradition understrukit hierarkier, strikta former, disciplin. Flickorna skulle tränas i social samvaro och behagfull livsstil. Grammatik, dispositionsteckning, systematisering, formler, ställdes mot känsla, fantasi, talövningar, litteraturläsning, vardagens kemi och fysik. Man hade dock bestämda kursplaner och moderna metoder. Givetvis närmade sig traditionerna varandra under resans gång; flickskolorna gick från privat till kommunalt, realskolorna öppnades för flickor, men det är märkligt att så lite togs tillvara av den goda – och strikta – reformpedagogiken in i 60-talets grundskolereform.

Det pågår sedan decennier en segdragen politisk debatt om skola och lärarutbildning och de organisatoriska och innehållsmässiga reformerna har duggat tätt. Pinsamma PISA-resultat, obegripliga betygssystem, oavslutade studier, pojkarnas allt sämre resultat, diagnoser med olika bokstavskombinationer, de verbala övergreppen i sociala medier, den socio-ekonomiska ojämlikheten i storstädernas skolor.

Det vore kanske läge att snegla lite på den gamla flickskolans arbetssätt, storlek, mål, kursplaner. Flickskolan – på tiden igen?

Ulla Berglindh, universitetslektor emerita vid Göteborgs universitet inom lärarutbildningen, vice ordförande i Sverigekontakt 

Den är publicerad en gång redan i tidskriften Sverigekontakt nummer, 4, 2017.

Fotografi: ”Flickor i klassrum 1911 – I bakgrunden är veckans schema uppskrivet. På torsdag studerar flickorna franska, handarbete, geografi, räkning och svenska.” Från Anna Sandströms flickskola i Stockholm, okänd fotograf. Fotografiet finns i Stockholms stadsarkiv, SE/SSA/0297A/Anna Sandströms skola F11 volym 1.

Läs vidare

Heckscher, Ebba (1914). Några drag ur den svenska flickskolans historia. Stockholm: P.A. Norstedt & söners förlag.

Kyle, Gunhild (1972). Svensk flickskola under 1800-talet. Göteborg: Göteborgs universitet.

Schånberg, Ingela (2004). De dubbla budskapen: kvinnors bildning och utbildning i Sverige under 1800- och 1900-talen. Lund: Studentlitteratur.

Ullman, Annika (2004). Stiftarinnegenerationen: Sofi Almquist, Anna Sandström, Anna Ahlström. Stockholm: Stockholmia.