Malin Ideland: Katastrofkapitalism

Ed-tech-industrin har drivit på kommersialiseringen av skolan under krisen, som en neoliberal trojansk häst (red.).

Låt oss tänka tillbaka nästan ett år i tiden, den 17 mars i Coronans år. Regeringen meddelade då att undervisning i gymnasier och högre utbildning skulle ske på distans. Mitt eget universitet, liksom många andras skolor och arbetsplatser, fick från en dag till en annan ställa om sin verksamhet totalt – vilket nu har pågått i olika omfattning i olika utbildningsformer sedan dess. Allt det vet vi, liksom att vi ett år efter Corona-utbrottet talar om en global utbildningsskuld. Runt 800 000 000 barn och unga runt om i världen beräknas ha gått miste om sin utbildning. Coronans negativa konsekvenser kommer vi att få leva med under en oöverskådlig tid framöver.

Men, precis som i samband med varje kris, så finns det vinnare i en pandemi. Inte för att tillskriva någon en medveten vilja att kapitalisera på krisen, men möjligheter öppnade sig onekligen för vissa branscher. Ett sådant exempel är den så kallade ed-tech-industrin; företag som säljer digitala verktyg till utbildningsinstitutioner. Den 17 mars 2020 var det också genom branschföreningen som representerar denna marknadssektor, Swedish Ed-Tech Industry, som jag själv fick kännedom om att gymnasier och högskolor stängde sina lokaler. Bara en timme efter att regeringen meddelat detta vid en presskonferens dök det upp ett nyhetsbrev med länk till Swedish Ed-Tech Industrys nationella stöd för distansundervisning. Med andra ord, mitt i en världsomspännande kris – som vi ännu inte insåg proportionerna av – erbjöd sig denna organisation att styra upp skolan.

Det nationella stödet bestod i en webbplats med tips för distansundervisning och en lista över vad medlemsbolagen kunde leverera under pandemins första vår. Gott så, bra för lärare att snabbt kunna hitta verktyg under omställningen. Många av bolagen erbjöd också kostnadsfria produkter under en kortare period för att få igång den digitala undervisningen (och möjligen även för att dra in kunder i sina system). Men vad som också var intressant var hur Swedish Ed-Tech Industries positionerade sig som hjälparen i nöden, inte minst genom en rad hänvisningar till vårdsektorn. Bland annat ”tog de temperaturen” på ed-tech sektorns kapacitet, de befann sig i ”beredskapsläge” och tryckte på att den digitala undervisning som skedde under krisen borde betecknas som ”nödundervisning” – det vill säga inte blandas ihop med, alternativt smutsa ned, den välplanerade digitala undervisning som organisationen lobbar för i vanliga fall.

För en forskare som intresserar sig för att problematisera kommersialiseringen av skolan (det vill säga: Jag) var det fascinerande att följa hur en bransch på ett oblygt sätt kapitaliserade på pandemin. För att tala med Winston Churchill, så var det ju synd att låta en kris gå till spillo. Istället för att huka under problemen utnyttjade branschen möjligheterna i det som Naomi Klein skulle kunna kalla för katastrofkapitalism; utnyttjandet av en katastrof för att genomföra en samhällelig förändring. Så i samarbete med kollegor var det inte svårt att hitta en forskningsvinkel på skolan i pandemi – hur kommersialiseringen av skolan tar fart i förhållande till en kris. Självklart skulle detta studeras och publiceras. Av mig. Förhoppningsvis i en högt rankad vetenskaplig tidskrift.

Det visade sig dock att jag inte var den enda som tänkte denna tanke. Ett (nästan bekräftat) rykte säger att en efterlysning av artiklar till ett specialnummer om Coronaskolan resulterade i cirka 200 inskickade förslag. Vilket är anmärkningsvärt många, vanligtvis kanske det kommer in 8-10 förslag. Med andra ord var det inte bara ed-tech-sektorn som försökte dra nytta av katastrofen. Även det utbildningsvetenskapliga forskningsfältet såg chansen att vinna mark. Aldrig tidigare hade så många tidigare skrivit så mycket på så kort tid på samma tema. Jag skulle vilja påstå att forskarsamhället gick in i “beredskapsläge” och producerade “nöd-forskning” genom att “ta temperaturen” på Coronaskolan.

Vad kan vi förstå av denna upptagenhet av att dra nytta av en kris? En kritisk tolkning av min egen och mina forskarkollegors blixtsnabba respons på pandemin är att den möjliggjorde nya publikationer, nödvändiga för både meritering och forskningsfinansiering. Även vi kapitaliserade på katastrofen. En snällare tolkning är att pandemin avslöjar något nytt för oss. På ett ögonblick förändrades våra sätt att leva, undervisa och lära. Coronan blev en lins genom vi inte enbart kunde se förändringen utan också det normala – det vi gör utan att reflektera över det. Författaren Jamaica Kincaid menade att ”Det är som om vi är döda och på något sätt givits den hittills okända möjligheten att iaktta livet vi levde, hur vi levde” (Dagens Nyheter, 2020-04-22). Vi – utbildningsvetenskapliga forskare såväl som ed-tech-företag – fick tillfälle att observera livet och skolan … och i förlängningen också ändra det vi finner fel.

Corona, som kulturellt snarare än biomedicinskt fenomen, hjälper oss att upptäcka och diskutera frågor som att vad det innebär att träffas i ett klassrum istället för på en skärm, att ha en lärare snarare än algoritmer att stödja sig på. Det kulturella Coronafenomenet väcker också frågor om vad vi egentligen menar med “god utbildning”. Under senvåren 2020 rapporterades att svenska studenters prestationer under pandemin inte hade försämrats, tvärtom var betygen bättre än på länge, trots att Coronaskolan nog kan sägas vara en något urvattnad version av den vanliga skolan. Rapporten var en glad nyhet i en svår tid, men den väckte också frågor om vad som faktiskt värderas och mäts i skolan. Vad är egentligen bra utbildning? Vad är skolan mer än kunskap och lärande?

Om jag skulle utfärda en enda Coronavarning till utbildningsforskare, politiker, rektorer, lärare, föräldrar, studenter, så är det att hålla avstånd – minst två meter – till dessa “positiva rapporter” om att distansundervisningen inte försämrar utbildningens kvalitet. I pandemins efterskalv kan dessa evidens innebära att skolan – i ännu högre grad – smittas av kulturella virus som längtan efter effektivitet, kommersiella lösningar och ett individualiserat lärande. Frågan är om det kommer finnas något som helst intresse för att utveckla vaccin och behandlingar mot dem?

Malin Ideland är professor i utbildningsvetenskap med inriktning mot etnologi vid Malmö universitet. Hon forskar bland annat om betydelsen av kommersiella aktörers engagemang i skolan.

Foto: photo_steff, Pixabay.