Skolan och covid-19: del 12

Vi har samlat ett antal exempel och reflexioner från människor som arbetar i skolan, ett försök att spegla den här tiden om än i begränsad omfattning – från när och fjärran, högt och lågt, negativt men också positivt ibland – och vi publicerar några i taget och detta är del 12. (red)

Några tankar om pandemiundervisningen

Jag jobbar med både yrkes- och studieförberedande program på ett litet koncerngymnasium i en storstad, några hundra elever och inga parallellklasser. 

Vi ”stängde” i slutet på mars och resten av vårterminen tog vi bara in smågrupper för t.ex. prov och prövningar, men alla klasser och alla kurser kunde inte få tid till detta. Det blev mindre press på mig som lärare att ”undervisa” på distans, då vissa av våra klasser är ganska krävande i klassrummet, om man med ”krävande” menar…utåtagerande. Däremot var det nog inte så många elever som fick till sig särskilt mycket lärande under våren. Till exempel har jag i början på HT behövt köra repetition på stökiometri och spädningar inför Kemi 2. Snart kommer vi att börja köra vissa klasser på distans, men håller kvar ettorna i klassrummet så länge det går. 

Ingenting när det gäller provresultat (där vi ens har kunnat ha prov) tyder på att distansundervisningen har gett tillnärmelsevis tillräckligt för eleverna, vilket jag tror bl.a. beror på att det varit svårare att arbeta ”live” med genomgångar och exempel, samt övning i klassrummet. Deltagandet på Classroom, som jag använt för att följa om eleverna över huvud taget läst boken och gjort övningsuppgifter, har varit långt ifrån fullständigt. Jag har i stort sett inte använt Classroom eller något annat medium för ”inlämningar”, för betygsgrundande bedömning då det inte finns något vettigt sätt att garantera att eleven gjort arbetet. Längre textinlämningar har jag sedan länge gått ifrån pga. en lavin av plagiat.

PB

Ämneslärare

Koncerngymnasium i storstad

Sverige

____________________

The Point of It All

The pandemic is bringing the very purpose of education into sharp focus. Short term preoccupation on how to make grades ’fair’ for pupils who have been affected by school closure are masking much more profound and existential questions and concerns.

It seems clear we can expect considerable disruption for a long period of time and it is also clear online learning is not effective in providing provision during closure periods even when pupils have access to the technology they need. 

Government and schools need to face up to this and maximise learning in schools when they are open. This may mean extending opening hours and reducing holiday periods. To make this possible curriculum must be streamlined and administrative chaff that burdens and overtires teachers stripped away. 

Early test results suggest closure has the potential to be a disaster for a generation of children. There just isn’t time to mess about.

UK teacher and senior leader

Vice Principal, Academy

England, Midlands

____________________

Dåligt ledarskap

Det mest slående för min del har varit den stora kontrasten mellan samhällets, Folkhälsomyndighetens, kommunens och den enskilda skolans beskrivning av situationen. Ett tag fick vi närmast dagliga uppdateringar om situationens allvar från både nationellt och lokalt håll och skarpa riktlinjer för hur vi skulle bete oss i lokaltrafiken, i arbetslivet och ute i samhället. Alla som kunde skulle jobba på distans och i affärer och på stadsbussar sattes skyddande plexiglasskivor upp.

Ute på min egen skola såg det dock annorlunda ut. Visst vidarebefordrades olika riktlinjer från förvaltningen, visst fick vi klistermärken som uppmanade oss att hålla avstånd och handsprit till varje klassrum, men efter en vår av distansundervisning vidtogs egentligen inga andra åtgärder och det är tydligt att vår skolledningen inte gjort någon egen, mer självständig analys av situationen.

Många salar är för trånga för att det ska vara möjligt att hålla avstånd, i korridorer och matsal är det också ont om plats. När handspriten är slut uppmanas vi själva att fylla på den från en dunk som finns i receptionen. Eleverna är som ungdomar brukar vara: en del är visserligen hemma av rädsla för smittan, men många är på plats som vanligt och har ingen större respekt för smittorisk eller förhållningsregler. Ingen information ges om elever eller lärare smittas, inga särskilda rutiner finns för att hantera den stora frånvaron bland elever och lärare, föräldramöten fortsätter som vanligt och förståelsen för den stress och de påfrestningar som situationen innebär är låg.

Det är tydligt att vår skolledning ser pandemin som en händelse som inte riktigt angår dem eller kräver något särskilt av dem. När personalen uttrycker oro eller ställer krav på någon slags ledarskap blir de närmast förvånade och provocerade.

Hade jag själv tillhört en riskgrupp tror jag att skolledningens fumlighet och bristande förståelse hade gjort mig nästan lika stressad som smittorisken i sig och hade Covid-19 varit ännu farligare hade konsekvenserna blivit betydligt allvarligare.

En helt vanlig gymnasielärare

Sverige