Alma Memisevic: När forskningen skuldbelägger eleven

En bekymmersam utveckling inom det specialpedagogiska fältet kan skönjas, där elever i behov av särskilt stöd görs till utvecklingsneurologiskt betingade problem, istället för att fokusera på vad lärare  och förskola i samverkan med specialpedagoger kan göra i undervisningen. (red.)

Utvecklingen inom det specialpedagogiska fältet är bekymmersam. Personer utan insyn i skolvardagens komplexitet ges allt större utrymme och inflytande i debatten. Vetenskapliga artiklar, böcker och debattartiklar som riktar sig mot olika lärarkategorier, är allt oftare skrivna av psykologer, psykiatriker, beteendevetare och läkare. Varför kan den här utvecklingen vara problematisk?

Nyligen publicerades en artikel i Läkartidningen som har fått stor spridning på diverse Facebookgrupper. I artikeln slår en forskargrupp från Gillbergcentrum fast att det finns grundskoleelever som inte har kognitiva förutsättningar för att klara av de kunskapskrav som ställs i läroplanen.

En lösning skulle enligt forskarna vara en screening av elever redan i förskoleklassen för att som de skriver ”tidigt fånga upp elever med utvecklingsneurologiska problem”. Jag vill inte diskutera studiens utformning eller de kliniskt renodlade parametrar som används, men det är ändå värt att nämna att detta bara är en i raden av studier på detta tema från Gillbergcentrum.

Ett annat exempel är en artikel i tidningen Förskolan där den nydisputerade psykologen Åsa Hedvall påstår att intensiva insatser och olika former av färdighetsträning för barn med AST (autismspektrum-tillstånd) var lönlösa, eftersom det enda som spelar roll är barnets ursprungliga begåvning.

Artikeln har väckt stor debatt. Flera framstående forskare och praktiker svarade i samma tidning. De lyfte fram att internationell forskning är samstämmig i att intensiva insatser visst kan förbättra barnens exekutiva förmågor. Hedvall svarade och beklagade att hennes forskningsresultat misstolkats samt betonade att hon inte undersökt vilken betydelse förskolemiljön kan ha för barn med AST. Och det är precis här som det blir problematiskt.

Ovanstående är bara ett par av många exempel där olika forskningsfält inte kommunicerar med varandra och där lärare tvingas navigera i nyhetsflöden, ibland tyvärr utan att reflektera över vem som skriver artiklarna och vilka referensramar de utgår ifrån. I exemplet med Hedvall reduceras förskolan till en närmast försumbar faktor som hon som forskare inte hade behövt beakta i sin studie. Samtidigt talar resultaten i studien just till förskollärarna när de presenteras i tidningen Förskolan.

Visserligen har det under det senaste decenniet vuxit fram ett forskningsfält som kallas för ”Mind, brain and education” som syftar till att överbrygga just ett sådant glapp som uppstår när forskare inom neurovetenskap, lingvistik, psykiatrin, psykologi, didaktik, pedagogik med flera forskar om samma fenomen men utan att visa nyfikenhet och intresse för varandras forskningsfält.

Sådan tvärvetenskaplig forskning är naturligtvis viktig och kan fylla i saknade pusselbitar och bidra till en mera nyanserad bild av skolan och elever med funktionsvariationer, inte minst för att specialpedagogik är ett tvärvetenskapligt område.

Dock vill jag uppmana till en kritisk hållning även här. Många studier inom Mind, brain and education är så kallade interventionsstudier vilket exempelvis kan innebära att forskare fäster elektroder på fyraåringars huvuden för att mäta hjärnvågor och exekutiva förmågor under tiden barnen läser eller räknar, och just där växer min oro igen.

Det är inte speciellt långsökt att ana en instrumentell syn på barn och kunskap bakom studier där barnens inlärning och undervisningen ska effektiviseras och i förlängningen forma hjärnor som ska klara av skolans krav.

I en perfekt värld skulle elever komma till dessa kunskapsinstitutioner med målet att lära sig och utvecklas och inte för att bli reducerade till objekt som ska klassificeras och ges rätt ”behandling”. Men där är vi inte riktigt än. I väntan på en sådan skola, skulle jag uppmana lärare att utnyttja styrdokumentens mångtydiga och diffusa formuleringar till elevers fördel, för ingen elev borde få uppleva att läraren ger upp, eftersom eleven ”uppnått ett tak” för vad som är möjligt utifrån medicinska mått.

Alla som arbetar med barn med funktionsvariationer vet att även dessa barn precis som alla andra barn är olika och att de inte kan reduceras till sina diagnoser. Därför blir jag besviken på en del kommentarer i  facebookgrupper, på den nämnda artikeln från Gillbergcentrum , där  lärare jublar över forskningsresultatet: ”Äntligen forskning som bekräftar det jag tycker! Alla borde läsa det här! Det bästa jag läst!” och så vidare.

Visst kan det kännas skönt och befriande att avsäga sig ansvaret som lärare, när någon annan uttalar det förbjudna – det är ju elevens fel! Men jag vill ändå tro att alla lärare vill se sina elever lyckas och utvecklas så långt som möjligt. Dessutom behöver en lärare aldrig stå ensam när hen ska stötta elever i svårigheter och både kan och borde ta hjälp av specialpedagoger och speciallärare som har en gedigen utbildning i specialpedagogik.

Förhoppningsvis kommer läraren inte vänta tills det krisar och tills alla tänkbara pedagogiska resurser är förbrukade och det enda som återstår är maktlösheten. Specialpedagogernas uppdrag är nämligen att stödja, handleda och förebygga, inte att åtgärda barnet.

Bland det mest farliga, sorgliga och nedslående som en elev med funktionsvariationer kan drabbas av är en lärare som ger upp och tror att eleven inte kan komma längre än vad hens diagnoskriterier ger utrymme för. Ett samhälle där alla får tycka till om skolan och där lärarna är benägna att underminera sin egen och specialpedagogernas kompetens för att istället förlita sig på experter från mer statusfyllda vetenskaper bäddar för en sådan utveckling.

Alma Memisevic är förskollärare, specialpedagog och doktorand vid Linköpings universitet