Anders Jönsson: Är den formativa bedömningen död?

Det blossade nyligen upp en märklig debatt på sociala medier, där man ville dödförklara den formativa bedömningen, baserat på ett inlägg på Skolverkets hemsida. Vissa uttryckte sin glädje över att äntligen slippa den plåga som formativ bedömning inneburit, andra bekymrades över att den tid och kraft som lagts ner på formativ bedömning nu var bortkastad. Men kan man verkligen dödförklara ett forskningsområde utifrån en enda kritisk text? Diskussionen väcker många frågor kring både förståelsen av forskning och av formativ bedömning.

Det har pågått en märklig diskussion på sociala medier om huruvida den formativa bedömningen ska dödförklaras eller inte. Diskussionen har sin grund i ett inlägg gjort på Skolverkets hemsida, där man recenserar en artikel skriven av Stefan Ekecrantz, som har gjort en granskning av några av de stora meta-analyserna inom feedback-forskningen. En av slutsatserna i artikeln är till exempel att vissa av dessa analyser även inkluderar studier, som inte tydligt handlar om skola och elevers lärande. Detta är i sig inte konstigt, eftersom vissa forskare är intresserade av hur människor i allmänhet reagerar på återkoppling, inte specifikt av elever eller skolkontexten. Problemet är väl snarare, som framhålls av Ekecrantz, om människor tror att analyserna handlar specifikt om skolan, trots att så inte är fallet. Å andra sidan, om studien undersöker något allmänt, omfattas ju såväl elever i skolan som människor i andra sammanhang av resultaten. Situationen är således inte enbart svart eller vit.

Generellt gäller också att forskare gör olika ställningstaganden i fråga om meta-analysers relevans och i vilken utsträckning det går att generalisera resultat mellan olika kontexter. Ekecrantz inlägg i diskussionen är således helt legitimt – även om det, som påpekats av vissa, inte är skrivet av någon som är aktiv forskare inom återkoppling eller bedömning, eller publicerat i en internationellt erkänd tidskrift (texten är publicerad i ”Utbildning & Lärande”, vilket är en tidskrift som drivs via Högskolan Dalarna).

Problemet är möjligen större med inlägget från Skolverket, där rubrikerna antyder att formativ bedömning avfärdats av studien som ännu en ”pedagogisk fluga”. Detta är problematiskt, eftersom Ekecrantz studie endast handlar om ett litet segment av studier inom återkopplingsforskningen. Studien är alltså på intet sätt heltäckande, utan fokuserar enbart på några få meta-analyser, som fått stort utrymme i den allmänna debatten. Det finns således väldigt mycket annan forskning som hanterar formativ återkoppling i skolmiljö, men som inte diskuteras. Att därmed hävda, med stöd av denna artikel, att ”beläggen för feedback inte så starka”, är således missvisande och vilseledande. Studien handlar dessutom om återkoppling, inte om formativ bedömning (inte ens enbart om formativ återkoppling). Återkoppling är förvisso vanligen en del av formativ bedömning, vilket innebär att studier om formativ bedömning ofta tar stöd av forskning om återkoppling, men återkoppling och formativ bedömning är ändå delvis olika saker. Även om ”beläggen för feedback” skulle visa sig vara mindre starka, innebär det knappast att formativ bedömning faller som forskningsfält.

Med detta sagt, finns det säkert goda anledningar att vara kritisk till hur formativ bedömning lanserats i Sverige. Många skolhuvudmän har till exempel försökt införa ”bedömning för lärande” (BFL) på bred front, utan att detta varit särskilt väl förankrat i verksamheten. Delar av BFL-rörelsen har dessutom haft starka ekonomiska intressen för ögonen, inte enbart pedagogiska.

Särskilt besvärligt har det varit att uttolkningen av BFL i flera fall landat i mer eller mindre isolerade tekniker, som ”no hands up” eller ”exit tickets”, vilka kan genomföras vare sig man förstått eller accepterat innebörden av formativ bedömning eller inte. Men oavsett vilka erfarenheter man har av sådana implementeringar, behöver man skilja på själva forskningen och hur forskningen används. Det existerar visserligen forskning om formativ bedömning som samlingsbegrepp, men huvuddelen av forskningen handlar om ”enskilda pusselbitar”; i mitt eget fall till exempel om hur man kan kommunicera förväntningar till elever eller hur relationen mellan övning i självbedömning och elevers självreglering ser ut. Mycket forskning om formativ bedömning heter alltså inte ens ”formativ bedömning”, men kan ändå sägas ingå under detta paraplybegrepp, vilket naturligtvis kan vara förvirrande om man inte är insatt i fältet. Men för att svara på frågan i titeln, är den formativa bedömningen långt ifrån död, utan det finns gott om forskning som visar att elevers lärande kan gynnas av att ta del av bedömningsinformation (dvs. formativ återkoppling) eller involveras i bedömnings- och återkopplingsprocesser, som själv- och kamratbedömning.

En annan viktig aspekt i denna diskussion är att vi, på samma sätt som vi måste förhålla oss kritiska till alltför ivriga förespråkare av formativ bedömning, även måste förhålla oss kritiska till dess kritiker. För vad är det som gör att formativ bedömning väcker så starka känslor och stark kritik hos vissa, och är denna kritik sakligt grundad? Vissa personer kan naturligtvis ha fått en snäv eller felaktig bild av en alltför optimistisk eller okritisk rektor eller skolhuvudman, men vissa kritiker är också kritiska för att de upplever att det egna arbetssättet eller de egna övertygelserna ifrågasätts, och känner sig därför hotade av nya synsätt.

När jag gick i skolan, baserades nästan all undervisning på lärarledda genomgångar och varje undervisningsområde avslutades med ett skriftligt prov. Gissningsvis hade det känts avlägset för dessa lärare att använda provresultaten för att utvärdera sin egen undervisning, snarare än att använda dem enbart som betygsunderlag, eller att involvera eleverna i bedömningsprocessen. Formativ bedömning innebär en omförhandling om huvudsyftet med bedömning i skolan, men också både lärarens och elevernas roll i bedömningsprocessen – vilket visar att formativ bedömning i första hand är ett förhållningssätt, inte en samling tekniker eller metoder. Och som med förhållningssätt och värderingar i övrigt, delas de av vissa, men inte av andra.

Så även om man naturligtvis kan önska att Skolverket inte ska ägna sig åt kvällstidningsjournalistik, kommer det alltid att finnas de som använder forskning på ett mer eller mindre legitimt sätt. Det vi behöver är därför en lärarkår som kan förhålla sig till detta på ett professionellt sätt – det vill säga inte okritiskt acceptera det som ligger i linje med ens eget synsätt, men inte heller avfärda det som går emot de egna övertygelserna – och definitivt inte dödförklara en forskningsinriktning baserat på en enda kritisk text.

 

Anders Jönsson är professor i didaktik vid Högskolan Kristianstad.

 

Bild av Dimitri Vetsikas.

12 Comments on “Anders Jönsson: Är den formativa bedömningen död?

  1. Jag har läst båda artiklarna och har svårt att förstå Anders Jönssons reaktion. Att jämföra Malmströms recension med kvällstidningsjournalistik är grovt missvisande. Ekecrantz artikel drar inte bara undan den vetenskapliga grunden för feedbackforskningen, utan framför allt pekar den på bristerna i John Hatties arbeten. Den amerikanske forskaren Robert Slavin har kritiserat de omfattande bristerna i Hatties meta-meta-studier på sin blogg. Dags att granska Hattie.

    https://robertslavinsblog.wordpress.com/?s=Hattie

    • Hej Arne, och tack för din kommentar. Notera dock att jag inte kritiserar Ekecrantz artikel, utan den diskussion som den gav upphov till på sociala medier. Att artikeln skulle dra undan den vetenskapliga grunden för feedbackforskningen är emellertid, som jag skriver i texten, fullständigt missvisande. Forskning om återkoppling är ett omfattande fält, som har betydligt större grund att stå på än dessa meta-analyser. Det som möjligen skakar denna grund, är den pågående diskussionen kring definitionen av återkoppling, som troligen kommer att omforma den framtida forskningen på området.

  2. Som kunskapsteoretiker är min praktik, att vara kunskapsledare för medarbetare i ett kunskapsföretag. Jag har därefter en avhandling i pedagogik. Dessutom har jag gjort studier med 2-vägs-kommunikation tillsammans med 28 + 16 gymnasielärare i matematik. Jag har alltså dubbla paradigm.

    En lista på skolreformers kännetecken, upphovsidé och tidsbestämning ser ut som följer:
    1970-talet Mängdlära, Sputnik-matematik
    1980-talet Basfärdigheter
    1990-talet, en ekonomisk/socio OECD-era.

    På 1990-talet sker en ROTMETAFOR-FÖRÄNDRING. Skolan får 4 F-lista; politikerstyrning med NPM. Och Lgr 11 innebär målstyrning, Thullberg-operatörer, evidens och Socialstyrelsensen metodbok även för Skolforskning. ÄMNENS Tröskelbegrepp och Tanketrösklar blir en ICKE-FRÅGA. Rotmetaforerna ändras från ämnesbeskaffenhet till transformation av INDIVIDER.

    Det är i denna människo-transformerande era som diskussionen om FORMATIVA BEDÖMNINGAR kan placeras. När det talas om “kritiska röster i rapporteringen”; att bidra med “problematisering och nyansering”, så handlar det enligt min tolkning, att politiker, utbildningsminister, Skolverk, Karlstad universitet utgör ett TEAM. Ett team, där också forskare ingår. Ett team, som samtidigt är FAKTARESISTENT mot Kants kunskapsteori där människan Vågar Veta!. Där KUNSKAP innebär att hon utvidgar/erkänner beskaffenheten hos “das Ding an sich”. Och där man resonerar om att förmedla Ämnets Beskaffenhet. Inte transformera ELEVER och/eller LÄRARE i termer av OMDÖMEN, som är Summativa och/eller formativa; Formella eller informella; Generella eller uppgiftsspecifika; Holistiska eller analytiska.

  3. Väldigt skönt att Anders skriver detta. Jag har ju länge varit motståndare till BFL och “Synligt lärande” av de skäl som framförs i artikeln. Återkoppling som forskningsfält är stort och komplext och inte kan kokas ner till någon övergripande metodik eller förhållningssätt som alla skolpersonal ska “professionaliseras” i. Sedan ska vi faktiskt våga vara ännu mer kritisk mot några av de ontologiska och epistemologiska antaganden som det formativa bygger på. Till exempel, “alignment”, baklängestänket etc.

  4. Tack för text och kommentarer! Ja vad är egentligen formativ bedömning? Är det ”no hands up”, ”exit tickets” och/eller baklängespedagogik?

  5. Jag heter Martin Malmström. Det är jag som skrivit artikeln på Skolverkets hemsida. Artikeln, som publicerades för ca två år sedan, verkar ha fått ett andra liv. Jag är helt enig med Jönsson om att det är olyckligt om den används för att dödförklara den formativa bedömningen.

    Mellan 2017 och 2019 hade jag ett uppdrag från Skolverket som bestod i att sammanställa och skriva om didaktisk forskning. Någon gång, som i artikeln som här behandlas, har jag valt att skriva om forskning som går emot den gängse bilden av ett fenomen. Det finns ett stort antal artiklar på Skolverkets hemsida som handlar om bedömning. Faktum är att ett av bevakningsområdena är särskilt inriktat mot bedömning och betyg. Att en av artiklarna på hemsidan redogör för en undersökning med ett kritiskt perspektiv på bedömning kan kanske tyckas vara rimligt.

    Jag skulle dock vilja göra ett förtydligande. Min artikel är inte en recension av Ekecrantz forskningsartikel. I mitt uppdrag har jag lagt mig vinn om att inte värdera forskningen utan i stället referera den. Min åsikt är inte relevant i sammanhanget. Det är därför beklagligt att Jönsson anser att rubrikerna i artikeln antyder att den formativa bedömningen är en pedagogisk fluga. En av rubrikerna, möjligen väl tillspetsad inser jag med receptionen i åtanke, ställer just den frågan. Men texten som följer motsäger en sådan föreställning: “Att forskningsstödet för feedback i lärandesammanhang inte är så starkt som ofta påståtts betyder inte att vi ska slänga det överbord. Absolut inte, menar Ekecrantz”. Vad Ekecrantz efterfrågar är nyanserade resonemang, något jag vill hävda att Anders Jönsson själv bidrar med i artiklar och böcker om lärande bedömning.

    • Hej Martin, och stort tack för din kommentar! Jag delar absolut din uppfattning, dels att det är rimligt att ha med kritiska röster i rapporteringen, dels att det är svårt att utifrån varken Ekecrantz artikel eller din text att dra slutsatsen att formativ bedömning/återkoppling bör kastas överbord. Snarare bidrar båda till en problematisering och nyansering. Det enda jag är kritisk mot är rubriksättningen, vilken uppenbarligen fungerat vilseledande. Å andra sidan ligger det ju även ett ansvar hos läsaren att utgå från texten som helhet och inte enbart rubrikerna. Det jag vänder mig mot, vilket jag hoppas framgår av texten, är således dels att vissa valt att medvetet sprida en felaktig bild utifrån din och Stefans text, dels att andra okritiskt hakar på och sprider vidare. Måste säga att jag blev genuint besviken…

  6. Det finns en maktaspekt som saknas i debatten. Ekenkrantz gör en kritisk analys av “Synligt lärande”, och i synnerhet Hatties tes om feedback (inte feedback som brett fält). Vi måste komma ihåg att just “Synligt lärande” blev en gigantisk politisk pedagogisk linje i många länder, bl.a länder i EU och USA, Australien, Nya Zeeland. Det berodde ju på att Hatties unika tes satt väldigt väl med en syn på skolkunskap och lärande som specifika mål/learning outcomes. Därför blev den en såkallad trend som politikerna i det målstyrda svenska skolsystem hakade på. Annars hade nog inte Hatties verka, och formativ bedömning, inte fått den fiktiva status som universell och övergripande Pedagogik som den fick för dryg 10 år sedan (trots FBs längre historia).

  7. Så tacksam att läsa denna nyansering av debatten. Väldigt glädjande att det också sker så skyndsamt. Jag frågar mig om stormens vågor i vattenglaset kan ha något att göra med att lärare i allmänhet inte är forskare och därmed inte alltid överblickar forskningen egentliga innebörd. Man drar förhastade slutsatser helt enkelt och så blir det något som kommer att likna FAKE NEWS.

  8. Jag tycks behöva förklara HUR min tidigare kommentar anknyter till texten “Är den formativa bedömningen död?”

    För det 1:a har begreppet “formativ bedömning” varit längre i Arbetslivet än i Skolan. För det 2:a innebär begreppet ett paradigmskifte för PEDAGOGIKEN. För det 3:e har pedagogiken i sitt förhållande till det politiskt/ekonomiska NPM-styret visat sig vara en svag disciplin på sina egna villkor.

    HUMANISTISK PSYKOLOGI lanserades i USA på 1960-talet bland annat av psykologen Carl Rogers. En annan av grundarna var Maslow (behovstrappan). Se mer på Psykologi-guiden.

    HUMANISTISK PSYKOLOGI lanserades också i England, Tavistock. Men här under en EKONOMISK/POLITISK approach. Denna linje togs upp av pedagoger i Arbetslivet. I Sverige lever den sedan 1989 även på 2020-talet genom ett konsultföretag i samarbete med ett universitet. ENKÄTFÖRFARANDET är riktat mot företagens HR-avdelningar (personalavdelningar). En fråga i enkäten gäller vilka FORMELLA BEDÖMNINGSSYSTEM, HR-avdelningen använder. Enkäten riktas idag av 40 universitet till HR-avdelningar i lika många länder.

    Så på artikelns fråga är svaret ett otvetydigt NEJ! Även om de pedagogiska begreppen är sammanblandade som formativ/summativ bedömning. Eller den som handlar om formella bedömningssystem i Arbetslivet och Formella och Informella i Skolan så kommer de att finnas kvar så länge NPM styr. Skolans problem med sitt KUNSKAPSUPPDRAG i dessa politiska/ekonomiska/sociologiska sammanhang har uppfattats av folkhumorn i begrepp som “Raketvetenskap” och “Hjärnkirurgi”. Se mer på bloggen “Teamstyrd faktaresistens” http://www.kunskapsvetenskap.se

    • Just det, Kerstin, elevens “lärande” eller lärandeJAG blev kunskapsobjekt under lanseringen av formativ bedömning. Därför också fokus på förmågorna i läroplanen. Det övergripande syftet sedan 90-talet var/är ju att forma framtida (enetrprenöriella) medborgare som lätt kan hantera “information” i kunskapssamhället. Lägg märke till att ordet kunskap ofta ersätts med ordet “information” i ett formativt samtal.

  9. Hej alla!

    Kul (och ovant) att mina små grubblerier får en spridning på det här sättet. Valet av tidskrift kom sig av att jag blev ombedd att agera redaktör för ett specialnummer och valde att samtidigt göra ett eget inlägg. Karriärmässigt hade det förstås varit smartare att publicera mina resultat – som svarade mot ungefär ett års arbete – i en tjusigare tidskrift, men som f.d. historiker och humanist tänker jag att texten får stå för sig själv.

    Min kritik mot okritiska tillämpningar av detsamma kvarstår. Ska en lärare i årskurs 5 avsluta dagen med att skriva individuella återkopplingar på inlämnade skrivuppgifter eller ska hon/han planera morgondagens lektion istället? Enligt min mening ger inte Hattie & co någon vägledning här.

    I vår kommer jag att komma ut med en bok om “feedback” som kommer att fokusera på en empirisk studie om glappet mellan gymnasieelevers upplevelser av lärarfeedback och samma lärares tankar om detsamma. Om någon vill bidra med diverse tankar om detta så kan ni gärna slänga iväg ett mail.

    /Stefan Ekecrantz

Lämna ett svar till Anders Jönsson Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »