Anders Jönsson: Debatt eller censur? Om kontroversiella frågor i klassrummet

Genom att diskutera kontroversiella frågor i skolan kan kommande generationer ges bättre möjligheter att möta med debatt istället för med hot och hat, skriver Anders Jönsson. (red.)

Hot och hat är inte längre främmande för mig.

Jag forskar om bedömning, betyg och nationella prov. Ämnen som många människor har starka åsikter om. Hotfulla mejl är därför mer regel än undantag. Särskilt när jag råkar säga att det inte finns något forskningsstöd för att fler eller tidigare betyg med nödvändighet skulle leda till vare sig ökad motivation eller bättre skolresultat. Eller att nationella prov skulle leda till ökad likvärdighet i betygsättningen.

Men även om jag fått utstå min beskärda del av hot och hat för forskningen om betyg och nationella prov, är det inte dessa ämnen som väckt de allra starkaste känslorna. Nej, det som fått folk att uppträda som mest hotfullt är några elevuppgifter i en av mina böcker, Lärande bedömning. I denna bok ges exempel på frågor att använda i undervisningen, i syfte att eleverna ska lära sig att se kontroversiella frågor ur olika perspektiv och – inte minst – förstå varför människor tycker olika i sådana frågor.

En av dessa uppgifter handlar om abort, där eleverna förväntas ta reda på vilka argument som finns både för och emot fri abort. Att elever ges möjlighet att diskutera olika argument kring abort har emellertid väckt starka känslor hos många människor. Men inte (som man kanske skulle kunna tro) hos abortmotståndare, utan hos abortförespråkare och genusvetare. Vissa saker får man nämligen, enligt dessa förespråkare, inte diskutera i skolan. Som abort. Man menar att vi har fri abort i Sverige. Och detta måste alla acceptera, eftersom det är lagstadgat. Det finns därmed inget diskutera. Lagen är en dogm, som eleverna ska lära sig utantill. Inte ett demokratiskt grundat beslut.

Det finns mycket att säga om detta specifika ämne, så jag ska inte ens försöka mig på en uttömmande diskussion. Man kan emellertid notera att aborträtten de facto ifrågasätts på flera håll i världen; även i Sverige. Det är således uppenbart att alla inte accepterat och intagit denna ståndpunkt en gång för alla. Givet att åsikten om abortmotstånd omfattas av fler personer, finns till och med en möjlighet att denna lagstadgade rätt på sikt tas bort – helt enligt demokratins spelregler. Jag skulle dock vilja hävda att sannolikheten för detta scenario är större om vi väljer att inte låtsas om att människor har olika åsikter i frågan. Den uppväxande generationen ges inte möjlighet att förstå varför vi skapat de lagar vi gjort, och de fråntas argument att bemöta meningsmotståndare.

Jag kanske är naiv, men jag tänker att man – oavsett vilken fråga det gäller och oavsett hur självklar den kan tyckas vara – måste kunna se saker och ting utifrån olika perspektiv. Man måste få höra vilka argument andra har, både för att kunna förstå andra människor och för att kunna formulera sina egna argument. Jag tror också att det är just precis i skolan man måste göra detta. För om vi inte belyser frågor ur olika perspektiv i skolan, var ska människor i så fall ges möjlighet att möta andra synsätt? Kan vi verkligen förvänta oss att människor på egen hand väljer att ifrågasätta sina egna övertygelser och försöka förstå de som är av en annan åsikt? Inte enligt min mejlbox! Min mejlbox säger att om vi själva får välja, då ser vi enbart vårt eget perspektiv. Och om någon för fram åsikter man inte gillar, då vill man att hen ska hålla tyst! Och vi försöker hellre censurera, genom hot och hat, än bemöta de som tycker annorlunda. Vi känner igen samma beteende från ledare i mindre demokratiskt sinnade länder och från diverse våldsbejakande sammanslutningar. Då fördömer vi starkt och kallar dem för fanatiker. Ändå gör vi samma sak själva. Till och med om så pass triviala ämnen som betyg och nationella prov.

Forskning om argumentation visar på liknande resultat. Som att människor helst argumenterar utifrån åsikter och egna erfarenheter, snarare än utifrån fakta och kunskap. Men det finns även forskning som inger hopp. Genom att visa hur vi kan lära elever skilja på argument baserade på fakta och argument baserade på känslor och värderingar. Genom att visa hur vi kan lära elever att underbygga sina argument. Genom att visa hur vi kan lära elever respektera olika ståndpunkter.

Jag skulle därför vilja ge kommande generationer bättre möjligheter att möta med debatt istället för med hot och hat, genom att man vågar diskutera kontroversiella frågor i skolan. Istället för att ignorera eller censurera dem. Så att alla får chansen att se saker och ting utifrån mer än ett perspektiv. För att vi ska kunna förstå andra människor. För att vi ska kunna förstå oss själva. För att vi ska kunna bli en demokrati på riktigt.

Har du en avvikande uppfattning? Bra! Låt höra den. Men utan hot eller hat.

Anders Jönsson är professor i didaktik vid Högskolan Kristianstad

7 Comments on “Anders Jönsson: Debatt eller censur? Om kontroversiella frågor i klassrummet

  1. Strålande skrivet, Anders!

    Det är precis detta som våra elever också har som mål i många av skolans kursplaners kunskapskrav: att kunna föra nyanserade resonemang! Nog handlar det om att resonera utifrån olika perspektiv!?

    Visserligen avkrävs det först vid kunskapskrav för betyg A, men eftersom eleverna i en progression mot detta också ska lära sig att föra enkla och utvecklade resonemang hoppas man att kloka professionella lärare sörjer för att skapa utmanade och motiverande lärandeuppgifter så att alla elever tränas i att resonera och argumentera med stöd av mer än ett perspektiv, även om de exempelvis är enkla!

  2. Mycket bra. De som säger att åsiktskorridoren är påhittad har fel. Vissa saker väcker t o m starkare känslor hos vuxna än hos våra ungdomar. Jag hade f ö helt fantastiska diskussioner om just abort och samvetsfrihet i veckan som gick. Ödmjukhet inför argument finns om man ger det tid och möjlighet.

    Det man som lärare ska undvika är att i ett klassrum diskutera på ett vis som ifrågasätter människors värde och existens. Och inte peka ut de/vi. Tex “finns transsexuella eller inbillar de sig”, “är viss sexuell läggning en sjukdom” eller “iq hos olika raser” osv. Det går säkert att diskutera även sådant men då på ett mer styrt vis.

    Att lära elever hitta argument för olika ståndpunkter ingår i uppdraget. Däremot sällan bra att de ska förmedla just sin personliga åsikt (ibland kommer den fram ändå men det behöver inte vara målet/uppgiften).

    Just abort verkar f ö svårare diskutera nu än när jag började som lärare 1990.

  3. Med all respekt, Anders, så tycker jag att du faktiskt slår in öppna dörrar. Jag betvivlar inte att din mailbox fylls av trista mail från människor utan förmåga att skilja den fria tankens prövande arbetssätt från dogmens förtryck. Och naturligtvis håller jag med om att det är lika trist att dessa människor själva blir dogmatismens främsta vapendragare.
    Men att detta skulle prägla atmosfären i våra klassrum, det betvivlar jag. Själv undervisar jag på en gymnasieskola i samma stad som du, och där får elevena verkligen pröva argument på det sätt du önskar. Efter domen i “samvetsfrihetsmålet” fick ett par klasser läsa in sig på debatten. De fick ta del av material från såväl barnmorskeförbundet som bloggande abortmotståndare. Vi avslutade med en klassrumsdebatt, där eleverna fick byta plats i klassrummet om de tog intryck av argumenten och justerade sin ståndpunkt. Det var tillåtet att företräda sin verkliga åsikt, eller att testa bärkraften i en åsikt man inte var övertygad om. Debattlektionen blev både intressant och rolig, och visade att anhängarna av den fria aborten inte har mycket att frukta, åtminstone inte från mina elever.
    I en annan klass prövar vi just nu nationalismen, efter att ha arbetat med åsikter om migration. Utvecklande, intressant och inte ett dugg problematiskt.
    En intressant fråga är: hur ska läraren hantera sina personliga åsikter och värderingar i klassrummet? Kan man vara objektiv? Att jag har betalt för att predika antirasism och demokrati är eleverna väl upplysta om, och de har också stor förmåga att ställa relevanta frågor och komma med intressanta vinklingar på ämnena.
    Jag har sedan många år inställningen att det är mer juste mot eleverna om jag låter dem veta hur mina personliga värderingar ser ut. Det ger, enligt mig, eleverna större möjlighet att pröva mina påståenden kritiskt till exempel genom att hemma vid middagsbordet säga “min lärare är sosse, och han påstår att…” Genom att vara öppen med mina värderingar, tycker jag att jag höjer kravet på mig själv att vara saklig. Det har funkat rätt bra i trettio år, hittills har ingen elev eller förälder klagat på min undervisning som “vänstervriden”. Däremot har några elever berättat att de just på grund av mitt visade engagemang själva blivit politiskt engagerade. En blev moderat kommunpolitiker, en annan kristdemokratisk kyrkopolitiker, andra har kanaliserat sitt engagemang på annat håll.
    Om denna min hållning till åsikter i klassrummet är helt unik, så finns en beklaglig grund för din artikel, Anders. Men jag tror faktiskt inte att min undervisning är så väldigt unik.

    Kjell Arvedson, lärare vid C4-gymnasiet i Kristianstad

  4. Håller helt med Anders Jönsson! Även om det pågår utforskande samtal i klassrummen kring laddade ämnen så finns det t.o.m skolledare och huvudmän som censurerar och lägger sig i på det lokala planet.

  5. Det är lätt att helt och hållet hålla med Anders Jönsson, men visst kan man ändå problematisera en del frågeställningar. Hur har det blivit så här? Det har nog sin förklaring i stora förändringar i samhällets informationsflöde med internet, facebook mm. Vi har fått åsiktskorridorer. Hur har då skolsystemet agerat? Har skolan fungerat som en motverkande faktor och dämpat de negativa effekterna eller har man i stället agerat så att de negativa effekterna förstärkts?

    Det är en bra idé att eleverna lär sig argumentera och respektera andras åsikter. Det finns dock också fakta och vetenskap och vissa åsikter är helt enkelt felaktiga. Det är då viktigt att elever lär sig att acceptera att den egna åsikten kan vara felaktig.

    Vetenskap och faktakunskaper är faktorer som ger stadga i skolans arbete. Det finns dock en strömning inom skolans värld som hävdar att var och en har sin egen vetenskap utgående från sin egen sociala situation. Om skolan sprider eller stödjer sådana uppfattningar så gör man en missgärning. Att sprida uppfattningar om vetenskapsrelativism gynnar inte skolans arbete.

    Ofta hör man eller läser man i pedagogikböcker att faktakunskaper och utantillinlärning förtalas. Det är kontraproduktivt. Vissa funktioner behöver eleven automatisera för att inte prestationer eller arbetstakt ska försämras, menar John Hattie. Det kan handla om t ex om att kunna multiplikationstabellen och glosor i ett språk. Det är då väldigt olycklig att det i Sverige förekommer att utantillinlärning förtalas.

    Skolverket hävdar att lärandet ska utgå från elevens egna sociala situation. Det är inte ett synsätt som gynnar vare sig lärandet, toleransen mot andra eller möjligheten till klassresor.

    Någonstans ska väl förklaringen till den svenska skolans dåliga prestationer stå att finna. Jag läser just nu några böcker av Ference Marton m fl från 1970- och 1980-talet. De inför begreppen holistisk (helhetssyn) atomistisk läsning. De pläderar för en holistisk läsning. Där ska läsaren genast skaffa sig en helhetssyn på det lästa. De säger själva att det är genvägar de förespråkar. Var finns reflektion, analys och eftertanke med ett sådant synsätt? Hur blir det med viljan och förmågan att modifiera eller ändra sina uppfattningar?

    Betygsfrågan har varit en infekterad fråga alltför länge. Betyg och bedömning kan synliggöra elever med behov av stöd. Det var inte länge sedan som en dåvarande majoritetsströmning inom skolan hävdade att eleverna inte skulle bedömas alls. Eleverna skulle arbeta i egen takt. Stadier och timplaner skulle avskaffas. Politikerna passade på att spara pengar genom att lägga ner speciallärarutbildningarna. De svagaste eleverna lämnades åt sitt öde.

    Allt det där har ändrats. Man kan fråga sig hur de med den synen hade tänkt sig att garantera en likvärdig och anständig skolgång för alla elever?

Lämna ett svar till Henrik Hegender Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »