Bosse Bergstedt: Världen kallar fram kunskap

Hur blir kunskap till? Bosse Bergstedt skriver att vi inte bara bör titta på hur människan lär sig om världen, utan även att världen kallar fram kunskap då den öppnar sig för människan. Pedagogiken bör rikta om blicken för att se detta samspel (red.).

“Världen är alltid förklädd som det vi kallar verklighet”
Inger Christensen

Pedagogiken som praktik och vetenskap har unika möjligheter att ställa frågor kring hur kunskap bli till. Vad är det som medverkar till att vi kan tala om kunskap?

Mitt svar är världen. Det är världen som kallar fram kunskap därför att den inte kan se sig själv. När vi ser på världen ser den på oss, det är då vi uppmanas att ge världen ett svar. Dessa svar kan se ut på det mest skilda sätt, det kan vara lekar, samtal, läroböcker, poesi, matematik, prov, kvantfysik, musik, betyg. Pedagogikens historia är full av skilda fenomen som gett världen ett svar.

Världen önskar att se sig själv och måste därför synliggöra inte sig själv men sitt sätt att vara på i människans drömmar, skriver den danska poeten Inger Christensen. Hon menar att vi aldrig riktigt har sett världen om vi inte drömt den. Drömt att isen kom från en annan slags sommar.I denna förvandlingspunkt har nätterna ingen horisont. Här visar sig världen som det intet som möjliggör förvandlingar och transformationer. Upptäckten av det samtal människan för med världen och omvänt det samtal världen för med människan kan få oss att vidga vår förståelse om hur och varför kunskap blir till.

Den som inte upptäckt världen fortsätter med att spegla och representera verkligheter så som de ser ut för det öga som iakttar. Det gör att det skapas dualistiska bilder som håller värld och verklighet åtskilda. Därför handlar det om att nå fram till en bild som inte är en bild på något men som samtidigt är det som möjliggör det vi kallar för verkligheter. Det är med den bilden som världen medverkar till att verkligheter blir till, det är med dessa verkligheter som världen söker se sig själv. Därför gäller det som lärare och forskare att träna sig i att inta världens position även om det kan verka vara en omöjlighet.

Att tänka pedagogik borde handla om att föreställa sig världen som något som önskar se sig själv. Inspiration som pekar mot ett sådant synsätt känns igen från det som vi kallar för kvalitativ forskning. Hermeneutikens tolkningar, fenomenologins variationer, poststrukturalismens dekonstruktioner. Det gemensamma för dessa kunskapsvägar har varit att de strävat efter att öppnar upp för att något ”mer” finns med i de tolkningar som leder till kunskap. Problemet har varit att dessa perspektiv stannat kvar hos subjektet och språket och inte tillräckligt sökt sig till natur och materia.

Vi lever i en samtid som blivit allt mer individualiserad. En tid när det egna jaget blir allt viktigare samtidigt som faran växer för att detta ego skall fasta i bilder av verkligheter. Något som blivit uppenbart hos de pedagogiska perspektiv som strävar efter att spegla synliga och iakttagbara. Vad kan alternativet vara till dessa kopior av verkligheter?

Jo, att träna sig i att se med världens öga, en värld som önskar att se sig själv och som därför synliggör, inte sig själv men sitt sätt att vara på. Världen gör det på en mängd olika sätt, det som blivit allt tydligare i vår tid är att världen visar sig som oförutsägbara händelser och affekter. Med hjälp av dessa lyckas världen kalla fram kunskap. Fysikern Niels Bohrs upptäckt av oplanerade kvantsprång hos en atom föregicks av en sådan insikt om världen. På liknande sätt som filosoferna Deleuze och Guattari tränade sig att inta världens position för att nå fram till upptäckter av hur verkligheter upprepas och vecklas ut. Det går inte att i förväg planera var och när världen visar sig och ser på oss med sitt sätt att vara, däremot går det att uppöva en uppmärksamhet för när och hur det får betydelse för de verkligheter som skapas.

Händelser och affekter utmanar individer, natur och materia att tänka utanför sig själva och få dem att upptäcka att världen på detta sätt söker se sig själv. Upptäcker som bidrar till att vår tids postkvalitativa perspektiv inte skiljer på ontologi och epistemologi och heller inte på tid och rum. Istället söker de sig till mitten av fenomen, varifrån det är möjligt att följa och upptäckta hur världen ser på oss och hur fenomen svarar världen genom att spridas, delas och koppla samman. För att lyckas med dessa upptäckter gäller det att förklä sig som världen. En transformation där jaget vidgas, vilket gör att gränser suddas ut mellan forskare och objekt. Det leder till insikter och upptäcker där materia och natur inte upplevs som åtskilda utan som fenomen vilka blir till under gemensamma villkor.

Världen hjälper oss att gör dessa upptäcker av hur fenomen blir till och vad för slag kunskap som de skapar i sitt blivande. Vår tids utmaning för pedagogik är att visa för samtiden hur kunskap blir till med en värld som inte kan se sig själv. Det är nödvändigt att vi upptäcker inte bara verkligheter utan också världen i en tid när vi dagligen blir påminda om att ny kunskap behövs för att vårt jordklot skall fortleva.

Bosse Bergstedt är professor i pedagogik vid Høgskolen i Østfold