Ingrid Carlgren: Barnet eller kunskapen i centrum?

Att göra konstruktivismen till en vattendelare i skoldebatten är olyckligt och kan bli förödande för den pedagogiska diskussionen, skriver Ingrid Carlgren (red.).

Skoldebatten förs ofta som om det endast är möjligt att inta två positioner. Den ena positionen är att vara för kunskap, ’traditionell katederundervisning’ och ordning och reda, och den andra att ta sin utgångspunkt i barnen och barnens intressen och därför kunskapsfientlig och motståndare till all form av direkt undervisning. Den polariserade debatten gör att man placeras i den ena eller andra positionen trots att förmodligen de allra flesta skulle hålla med om att den goda pedagogiken handlar om att ta hänsyn till både barnet och kunskapen.

Om vi istället ser barnet och kunskapen som de två poler mellan vilka pedagogiska frågor uppstår så innebär det att vi behöver diskutera den goda undervisningen i relation till såväl de barn som ska lära sig som den kunskap som ska läras. Det är därför som den polariserade debatten gör det närmast omöjligt att på ett seriöst sätt diskutera pedagogiska och didaktiska frågor.

På senare tid har också konstruktivismen blivit en vattendelare mellan de bägge positionerna. Kritiken mot konstruktivismen handlar om en pedagogik som släpper eleverna alltför mycket åt sig själva och sitt eget utforskande av världen – och därigenom underlåter att ge eleverna tillgång till den kunskap som det är skolans uppgift att förmedla och som kan vidga barnens livsvärld.

Det är en viktig kritik och det finns all anledning att diskutera om undervisningen i konstruktivismens namn har kommit att överbetona elevens eget tänkande i förhållande till kunskapsinhämtandet. Däremot menar jag att det vore förödande om debatten för med sig att de konstruktivistiska teorierna om lärande och kunskapsbildning avfärdas eftersom de har varit, och är, centrala för vår förståelse av hur barn kan erövra kunskaper.

Det finns inte plats här att beskriva alla de teorier som kallar sig och kallas konstruktivistiska. Även om de sinsemellan skiljer sig mycket åt,så omfattar de alla en föreställning om att den kunskap som förmedlas av lärare inte kopieras rakt av i elevernas huvuden utan rekonstrueras individuellt i interaktion med läromedel och andra elever. Beroende på elevernas tidigare kunnanden blir resultatet olika för olika elever.

En viktig grund för de flesta konstruktivistiska teorier inom pedagogik och didaktik är Piagets och Vygotskijs teorier om utveckling och inlärning. Länge dominerade Piagets teori om barnets kognitiva utveckling genom olika stadier och hur den kognitiva utvecklingen bestämmer vad som är möjligt att förstå och uppfatta. Denna teori har bidragit till insikten om betydelsen av att förstå elevens förutsättningar för lärande och möjligheterna att beskriva de kognitiva strukturer som s.a.s. bestämmer vad ett barn kan lära sig.

De senaste tre decennierna har dock Piagets individualkonstruktivistiska teori alltmer kommit att utmanas av olika socio-kulturella teorier om lärande och kunskapsbildning. Dessa betonar på olika sätt de sociala dimensionerna i lärandet och har lett till en förskjutning från att fokusera det individuella meningsskapandet och förståelsen till hur sammanhanget för lärandet och det kollektiva meningsskapandet präglar det individuella. Språket och språkets betydelse för förståelsen betonas, liksom att språket är ett redskap att tänka med. En förgrundsgestalt i denna utveckling har Vygotskij och hans teori om språk och lärande varit.

I kontrast till Piaget, som såg den kognitiva utvecklingen som primär i förhållande till kunskapsutvecklingen, så gällde det omvända för Vygotskij, som betonade individens internalisering av kunskapen. Till skillnad från Piagets teori, där lärandet så att säga var en slags rörelse inifrån och ut, var rörelsen den motsatta hos Vygotskij; den sociala utvecklingen uppfattades föregå den kognitiva. I ett berömt citat skriver Vygotskij om barnens kulturella utveckling som en tvåstegsprocess som visar sig först på den sociala nivån och sedan på den individuella: först mellan människor och därefter inuti individen. Individen måste först kunna göra sig förstådd innan det individuella meningsskapandet kan utvecklas.

På så vis går det att hävda att Piaget förordade barnet före kunskapen medan det var tvärtom för Vygotskij. Det är dock ganska poänglöst, eftersom det fenomen som teorierna handlar om är relationen mellan barnet och kunskapen. Vare sig Piaget eller Vygotskij kan kallas kunskapsfientliga. Tvärtom är kunskapen en förutsättning i deras teorier. Det är ju kunskap som individen på olika sätt är på väg emot. Ingen av dem arbetade direkt med pedagogisk teoribildning, men bägge har inspirerat utvecklingen av pedagogiska modeller och teorier. Dock uppvisar dessa en stor variation som inte kan förklaras av de teorier de inspirerats av. För Piagets del har det handlat om såväl modeller som betonat ett mer passivt inväntande av elevernas kognitiva utveckling som modeller som bygger på idéer om att strukturerat och aktivt utmana elevernas kognitiva strukturer.  Och Vygotskijs teori har använts som teoretisk grund för olika aktivitetspedagogiska modeller men också för att försvara den annars så kritiserade traditionella klassundervisningen.

Det går alltså inte att säga att en viss pedagogik följer av dessa teorier om lärande och kunskapsbildning. Snarare är de användbara för att analysera och förstå det lärande som uppstår eller inte i olika undervisningssituationer. Piagets främsta bidrag handlar om vad som skulle kunna kallas för kognitiva förutsättningar och hinder hos eleverna. Och Vygotskijs främsta bidrag är kanske att förstå olika undervisningssammanhang i termer av hur de skapar förutsättningar för elevernas internalisering av kunskaper. Både Piagets och Vygotskijs teorier omfattar såväl barnet som kunskapen men vare sig barnet eller kunskapen hamnar ensidigt i centrum. Där hamnar istället de frågor och problem som det gäller att få barnen att intressera sig för och på vilka kunskapen är ett svar.

Att göra konstruktivismen till en vattendelare i skoldebatten är olyckligt och kan bli förödande för den pedagogiska diskussionen. Eftersom konstruktivistiska teorier om lärande och kunskapsbildning behandlar relationen barn-kunskap skulle det innebära ett slag mot just det som kan överbrygga den falska motsättning som uppstår genom att reducera frågan till en fråga om barnet eller kunskapen.

Ingrid Carlgren är professor emerita i pedagogik

Bildkälla: PublicDomainPictures från Pixabay.