Jan Henning Pettersson: Det kalla läskriget (replik)

Det tidigare läskriget tycks ha övergått i ett kallt läskrig, menar Jan Henning Pettersson som i en kontrareplik till Anna Karin Hallin ställer sig frågan om det är fortsatt vetenskapligt motiverat att fokusera på den fonologiska medvenheten i den utsträckning som det görs idag inom forskning och specialpedagogik. (red.)

 I omedelbar anslutning till min artikel ”Fonologisk medvetenhet, en myt”  kom en replik av Anna Karin Hallin.

Att ifrågasätta den överdrivna fokuseringen på ”fonologisk medvetenhet” i den svenska skolans läsundervisning är som att svära i kyrkan. Och Anna Eva Hallin går nästan i taket, vilket jag har lättare att förstå när hon visar sig vara logoped.

”Fonologisk medvetenhet” har använts och tolkats på en rad olika sätt. Det är till exempel alldeles tydligt att forskarna Gary Thomas & Andrew Loxley (2007), som jag refererat till, dekonstruerar föreställningen att fonologisk medvetenhet refererar till ett lokaliserbart fenomen i hjärnan. En tanke som alltsedan Ingvar Lundbergs dagar lever kvar på sina håll. Precis som alla möjliga och omöjliga förklaringar till läs- och skrivsvårigheter.

Den ursprungliga föreställningen om fonologisk medvetenhet härrör från den gamla latinskolans läsundervisning, där eleverna tränades i att lära sig långa, svåra ramsor på långt avstånd från levande ord och varje tanke på morfem, som är språkets minsta betydelsebärande enhet. Folkskolan tog över metoden i konkurrens med andra metoder som etablerats i den tidigare hemundervisningen, som bedrevs i kyrkans hägn.

När Anna Eva Hallin försvarar den ”fonologiska medvetenhetens” vitala betydelse för att barn ska kunna ”knäcka koden”, använder hon begreppet så som det definieras genom en operationell definition. ”Fonologisk medvetenhet” är det fenomen som mäts med ett test som mäter fonologisk medvetenhet. På samma sätt som ”intelligens” är det fenomen som mäts med intelligenstest. Det är viktigt att man förstår detta och därmed vilket förklaringsvärde begreppet har. Detta sätt att arbeta har sin vetenskapsteoretiska grund i positivismen, precis som behaviorismen inom psykologin.

Det jag har ifrågasatt är hur begreppet operationaliseras i den dominerande svenska läsundervisningen och inom det specialpedagogiska arbetet med elever med läs-och/eller skrivsvårigheter. Den grundläggande konflikten handlar om hur vi uppfattar fenomenet läsning. Jag utgår från teorin att läsning i sig är en förståelsestyrd process, som är en naturlig vidareutveckling av barns talspråkliga kompetens. Precis som pseudonymen Cadmus i Julklapp af Cadmus eller Lättaste Sättet att lära Barn Läsa. (1819), visade i en tidig beskrivning av hur man på bästa sätt hjälper små barn att lära sig läsa, utan att gå via ”fonologisk medvetenhet”.

Huvudfrågan just nu är om det fortsatt är vetenskapligt motiverat att fokusera lika mycket på ”fonologisk medvetenhet” som nu, i skolans läsundervisning, i specialpedgogiska arbeten och i lärarutbildningarna.

Anna Hallin ger en bra ingång till ett fortsatt samtal genom att visa att fonologisk medvetenhet verkar vara på väg att förlora sin särställning inom forskningen. Och i perspektivet av den forskning av Elliot och Girigorenko (2014) och Seidenberg (2017), som Eva Anna Hallin refererar till, har den ”fonologiska medvetenheten” faktiskt tappat en betydande del av sitt tidigare förklaringsvärde, eller som Hallin själv uttrycker det:

”Nu är de flesta läsforskare överens om att stora svårigheter med att lära sig att avkoda ord snabbt och flytande behöver förklaras av en multifaktoriell modell, där bristande fonologisk bearbetningsförmåga är en av flera faktorer.”

Det finns, enligt henne, numera också forskning som stöder uppfattningen att fonologisk bearbetningsförmåga (inklusive fonologisk medvetenhet) utvecklas av läserfarenheten.

Det fanns de redan i början på 90-talet i Sverige. Då var det också tydligt att konflikten handlade om olika teorier om fenomenet läsning och beskrivningen av läsprocessen.

Det gör den fortfarande. Även om alla numera verkar vara överens om begreppet ”läsutveckling”.

Vill man på ett pedagogiskt och utvecklingspsykologiskt klokt sätt arbeta med alla barns läsutveckling, sker det bäst genom att man systematiskt följer elevernas utveckling i ett – lättadministrerat – utvecklingschema, som lärare, elever och föräldrarna kan förstå. Det kostar bara bråkdelen av de stora satsningar som nu planeras för att screena alla barn med ett test inriktat på att uppmärksamma fonologisk medvetenhet; en av flera faktorer i ett multifaktoriellt fenomen. Det är också ett alldeles utmärkt sätt att minska lågstadielärarnas stora arbetsbörda. Dessutom kan man, till skillnad från idag få ett material som beskriver läget på individ-, klass-, skol- och kommunnivå. Det saknas idag och vore ytterst värdefullt i skolornas och kommunernas resultatuppföljning och utvecklingsarbete.

I maj 2007 skrev jag en krönika i Skolvärlden som fick rubriken ”Läskriget exponerar ett lågvattenmärke”. Det gör det fortfarande, nu som ett ”kallt krig”.

Jan Henning Pettersson. Lärare i svenska och filosofi. Universitetsadjunkt i specialpedagogik. Pensionär.

Referenser

Thomas, G., & Loxley, A. (2007). Deconstructing special education. McGraw-Hill Education (UK).

Elliott, J. G., & Grigorenko, E. L. (2014). The dyslexia debate (No. 14). Cambridge University Press.

Seidenberg, M. S. (2017). Dyslexia in a computational model of word recognition in reading. In Reading acquisition (pp. 243-273). Routledge.

Pettersson, J. H. (2007). “Läskriget representerar ett lågvattenmärke”. Skolvärlden, maj 2007. 

Bild av Lucnarock på Pixabay