Johan Lindström: En skoljämförelse mellan Finland och Sverige

Vad kan svensk skola lära sig av en jämförelse med utvecklingen i vårt Finska grannland? Svensk skola kan inte backa in i framtiden, utan lösningen är att svenska skolpolitiker hittar en gemensam linje att hålla fast vid under överskådlig tid. tills detta händer behöver lärarna själva ta ansvar för att fokusera huvuduppdraget, sluta hoppa på nymodigheter och sluta utföra uppgifter som inte tillhör skolans primära uppgift, skriver Johan Lindström (red).
Skolan i Sverige och Finland var länge rätt lika varandra. För ungefär 30 år sedan började skolsystemen utvecklas åt olika håll. I Sverige gjorde politikerna ett antal stora reformer för att förändra skolan och nu 30 år senare ser vi konsekvenserna av dessa reformer. Några av de större reformerna som genomfördes var kommunaliseringen av skolan, införandet av ett fristående skolsystem med skolpeng, ändrade läroplaner med införande av mål- och resultatstyrning samt ett förändrat betygssystem där man gick från ett relativt system till ett målstyrt system (åtminstone i teorin; i praktiken var kunskapskraven så luddiga att de inte kan kallas för mål). Jag tänkte med den här texten belysa en del skillnader när jag idag jämför det finska skolsystemet med det svenska skolsystemet.
I både Finland och Sverige är skolan kommunal. I Finland tilldelas en elev en närskola, men föräldrar kan ansöka om att få en plats på en annan skola. Det är dock inte säkert att man får en plats på den andra skolan. Grunden i det finska skolsystemet är att alla skolor ska vara bra skolor och det finns inte en massa olika profiler/inriktningar på det sätt som det finns i Sverige, så de flesta eleverna går i den närskola som de tilldelats.
I Finland har man läroplikt, inte skolplikt. Det är alltså inte tvång att gå i skola och det alternativ som finns är att föräldrarna hemskolar sina barn. Barnen har alltså plikt att lära sig, men skolan har inte ensamrätt vad gäller lärandet. Ett växande antal svenska familjer har flyttat till Åland just för att möjligheten att hemskola sina barn finns eftersom de inte är nöjda med det svenska skolsystemet.
Lärarna i Finland har ingen ramarbetstid då de måste vara på plats på skolan, men en övergång tillhelhetsarbetstid diskuteras och man har pilotförsök som pågår. När lärarna har lektioner och gemensamma möten måste de förstås närvara, men annars litar man på professionen genom att ge dem frihet, inte genom kontroller eller närvaroplikt. Man har inte heller mängder av föräldrar som försöker påverka betygssättningen eftersom föräldrarna generellt sett litar på lärarna och deras profession. I den finsktalande grundskolan är 95% av lärarna behöriga och i gymnasieskolan är motsvarande siffra 98%. Detta är en konsekvens av att skolan och läraryrket har en hög status i samhället. Den som vill läsa om den svenska lärarbehörigheten (som är mycket lägre) hittar en text om detta här: https://www.jlsu.se/lararbehorighet/
Man testar alla elever regelbundet i Finland för att tidigt fånga upp elever som behöver stöd för att lära sig läsa, skriva och räkna. Speciallärare jobbar i yngre år inte bara med de elever som har svårigheter utan även med elever som klarar sig bra i skolan. På det sättet avdramatiserar man hela systemet med att elever får stöd av speciallärare.
I Finland har man inte haft några betygsmatriser. Man har faktiskt inte ens centrala bedömningskriterier för alla betygssteg (betygsskalan går från 4, vilket motsvarar underkänt, till 10), utan för att garantera en jämlik bedömning har man nationella bedömningskriterier för vitsordet 8 i varje läroämne. Från och med detta läsår finns nationella kriterier i slutbedömningen också för vitsorden 5, 7 och 9. Man har inte heller bytt betygsskala på evigheter (när jag gick i grundskolan på 80-talet hade man samma betygsskala som man har idag).Kommunen beslutar om läsårsbetygen i årskurserna 1–7 ska vara verbala eller om eleverna ska få siffervitsord (betyg). Eleverna ska dock senast i läsårsbetyget i årskurs 8 få ett siffervitsord i varje läroämne.Det kan alltså vara olika från kommun till kommun när eleverna börjar få skriftliga betyg. Få lärare i grundskolan i Finland ägnar dagar åt att rätta nationella prov (NP) samtidigt som vikarier undervisar eleverna. Man har nämligen inga obligatoriska NP (det finns frivilliga NP i vissa ämnen) i grundskolan i Finland.
När eleverna i Finland går i gymnasiet har de studentskrivningar och där räknas bara elevernas kunskaper; vilka betyg de har/har haft är helt ointressant. Resultaten på studentskrivningarna används för att söka vidare till nästa skolform, så resultaten är viktiga för eleverna och detta märks på både elever och på undervisningen (en viss styrning av undervisningen utifrån hur studentskrivningarna ser ut förekommer (”teach for the test”).
Bara universitet får ha lärarutbildning i Finland och utbildningen är på Mastersnivå. Lärarstuderande gör sin praktik på statliga övningsskolor med särskilt utvalda handledare som gått handledarutbildning. Det är ett dyrt men uppskattat system. År 2019 sökte 1127 personer till de 120 platser på klasslärarutbildningen som Helsingfors Universitet ordnar. Intresset har minskat, men är fortfarande stort jämfört med i Sverige. Statusen på skolan och läraryrket är fortsatt hög, även om den minskat lite de senaste åren.
I Finland implementerar man sedan 2016 (den har dock införts stegvis, så arbetet har pågått sedan dess) en ny läroplan som verkar ta steg närmare den svenska skolan med t ex ämnesövergripande teman eller projekt. Några andra formuleringar som jag känner igen från det svenska skolsystemet är (texten nedan är plockad ur sitt sammanhang och jag har bara valt ut de delar som påminner om vad som inte varit framgångsrikt i Sverige; den som vill läsa utdragen i sin kontext hittar dem här: https://www.oph.fi/sv/utbildning-och-examina/centrala-delar-i-laroplanen-den-grundlaggande-utbildningen)
- Barn och unga ska handledas i att ta ansvar för sina studier;
- Eleven ska sätta upp mål, lösa problem och utvärdera sitt lärande med utgångspunkt i målen.
- Elevens erfarenheter, känslor, intressen och växelverkan med andra utgör grunden för lärandet
- Lärarens uppgift är att undervisa och handleda eleverna med beaktande av varje elevs unika sätt att lära sig
Jag hoppas att utfallet av de här förändringarna i Finland blir bättre än det blivit i Sverige.
Den svenska skolan kan inte backa in i framtiden, så att spola tillbaka alla de förändringar som genomförts är inte lösningen. Den absolut viktigaste pusselbiten för att den svenska skolan ska kunna återfå sin forna glans är att politikerna över partigränserna kan hitta en gemensam linje som man håller fast vid över tid oberoende av vilka som har makten. Detta verkar tyvärr inte vara nära förestående, så under tiden är mitt förslag att de som jobbar på skolorna slutar vänta på att någon annan ska fixa skolans problem och tar tag i saken själva. En första viktig sak att göra är att fokusera på huvuduppdraget och sluta göra en del andra saker som inte är skolans primära uppgift. Gör man det samtidigt som man slutar hoppa på alla nymodigheter som kommer (för att något år sedan lägga ner den nymodigheten) kommer personalen att uppleva arbetsro, vilket svensk skola behöver efter alla stora förändringar som skett de senaste 30 åren.
Johan Lindström är före detta lärare och skolledare som nu jobbar med att stötta förvaltningar, skolledare och lärare med bland annat digitaliseringsarbetet. Johan har själv gått i det finska skolsystemet (på svenska) på Åland och har över 20 års erfarenhet av det svenska skolsystemet.
Vill du läsa mer om vad Johan skrivit om skolan så finns hans texter publicerade på jlsu.se
Bild: Andy Gries, Pixabay.
———————————————————————————————————————–
Mycket bra beskrivning om tillståndet i den svenska skolan. Rådet som ges kan rädda skolan.