Johannes Westberg: Paradoxen Glädjeparadoxen

Boken Glädjeparadoxen är ett uttryck för en nostalgisk längtan till en svunnen bättre tid. Det hade varit klädsamt om bokens författare hade visat intresse för den befintliga forskningen om det svenska skolväsendets historia, inte minst då de anspelar på den vetenskaplig genren i användande av ord som forskning och vetenskapligt stöd. (red.)

Hur ska man beskriva boken Glädjeparadoxen – historien om skolans uppgång, fall och möjliga upprättelse (Dialogos Förlag 2019), författad av Gabriel Heller Sahlgren och Nima Sanandaji? Som professor i pedagogik och docent i historia är det svårt att hitta en framkomlig väg. Kritik mot författarnas arbete – en doktorand vid London School of Economics, och en teknologie doktor – kan enkelt uppfattas som ett försvar för den egna disciplinen. För varför skulle inte en historiker ifrågasätta forskare som är experter inom andra fält (lex skomakare bliv vid din läst)? Dessutom, framstår inte en sådan kritik som en pedagogs försvar av ett skolsystem som hans disciplin själv varit med att skapa?

Innan jag (ändå) gör ett försök, vill jag presentera bokens innehåll. Glädjeparadoxen presenterar ett enkelt argument. Vår svenska skola befinner sig i kris, och befintliga förklaringar till krisen har, enligt författarna, inget starkt vetenskapligt stöd. Minst vetenskapligt stöd har de förklaringar som grundar sig i friskolereformen (s. 100). Istället leder ”uteslutningsmetoden” författarna till att dra slutsatsen att det var den progressiva pedagogikens intåg som är grundorsaken till den svenska skolans fall (s. 102). Enligt författarna är progressivismen ”den enda utbildningspolitiskt relevanta förklaringen som finner stöd i forskningen och samstämmer med tidslinjen för fallet” (s. 15). Med progressivism tycks författarna huvudsakligen avse en pedagogik där betoningen inte ligger på ”kunskaper, karaktär och traditionell undervisning”, utan fokus i stället läggs på ”självständigt arbete, inlärningsglädje och elevinflytande” (s. 15). Författarna menar därför att glädje, vilket också givit bokens titel, blir avgörande för inlärningsprocessen inom progressivismen. Enligt författarna finns här en paradox (så som ordet ofta används i vardagligt tal): trots att detta är progressivismens utgångspunkt, så ger inte elevernas glädje bättre kunskapsresultat. I stället finns en målkonflikt, som författarna menar kan lösas genom att kunskapsmålen sätts först. De skriver: ”Vi skulle offra en del av elevernas glädje i stunden för att de ska uppnå kunskaper och starkare karaktär” (s. 186).

Eftersom författarna använder ord som forskning och vetenskapligt stöd, skulle boken kunna recenseras som ett vetenskapligt arbete. Boken är dock motsägelsefull på denna punkt. Trots att den betonar vikten av kunskaper, så känner bokens författare inget större behov av att basera sin analys på tillgänglig kunskap om det svenska skolväsendets framväxt, och trots att boken lånar en vetenskaplig form, så blir den delvis därför inte en vetenskaplig studie av det svenska utbildningsväsendets framväxt.

Detta innebär för det första att boken inte kan blir den ”banbrytande analys” som den påstås vara i förordet, eftersom den inte bygger vidare på existerande forskning. Otaliga är de studier som visat att progressiva pedagogiska idéer spridits över världen, och så även i Sverige. Att med hänvisning till några statliga utredningar hävda att progressivismen också spridits till Sverige, och haft betydelse för den förda skolpolitiken, är alltså inget nytt. Däremot vet vi fortfarande ganska lite om progressivismens reception i Sverige, och vad som särskilde den svenska progressivismen från dess motsvarigheter i andra länder. Vi vet också fortfarande ganska lite om exakt vilket inflytande som progressivismen hade, och vilken betydelse som den hade i jämförelse med andra diskurser som formade efterkrigstidens skolpolitik. Vid sidan av den progressiva pedagogiken, så har ju skolpolitiken även påverkats av såväl pedagogisk som psykologisk och sociologisk forskning.

En ännu svårare fråga att besvara är den om vilka faktorer som faktiskt påverkat den svenska skolans inre arbete, och vilken roll pedagogiska teorier spelat i jämförelse med exempelvis en lång rad sociala, ekonomiska, organisatoriska och ideologiska faktorer. Denna fråga studerar dock inte författarna närmare, vilket är synd men inte oväntat: det är en komplex fråga som kräver mycket forskningstid att besvara.

Ointresset för den befintliga forskningen om det svenska skolväsendets historia innebär för det andra att boken saknar mycket information. Boken väcker onekligen intressanta frågor kring skolans utveckling, den progressiva pedagogiken och dess betydelse. Författarna nöjer sig dock med att hastigt presentera påståenden, snarare än att undersöka dem.

Mycket blir därför antingen oklart eller felaktigt i boken. Till exempel tycks författarna missförstå organisationen av 1800-talets skolväsende. De ger ingen närmare definition av progressivism (trots att boken handlar om detta), och stödjer inte påståendet att den pedagogiska progressivismen fick ett abrupt genomslag efter andra världskriget. Den bristande inläsningen gör också att författarna har svårt att greppa det bredare sammanhanget. De tycks inte förstå att skolpolitiken under perioden 1950–1975 präglades av modernism i den meningen att både undervisningens innehåll och metoder i högre grad än tidigare skulle baseras på vetenskaplig forskning.

Trots ämnets betydelse för boken, saknas en riktig analys av frågan kring elevers motivation, välbefinnande och studieglädje, och den koppling de gör mellan denna fråga och progressivismen framstår som svag. Värdet av välmående, motiverade och intresserade elever föregick denna pedagogiska rörelse, och progressivismen har aldrig varit ensam om att uppmärksamma denna fråga. Redan vid sekelskiftet 1900 fanns psykologer i Sverige som betonade vikten av intresse, uppmärksamhet och arbetsglädje vid all inlärning, och psykologin har fortsatt varit en viktig aktör när det gäller att formulera dessa frågor fram till idag.

I stället för att vara en vetenskaplig studie, betraktar jag Glädjeparadoxen på två sätt. Dels ser jag den som uttryck för det missnöje med skolan som präglat hela dess historia. Eftersom vi vant oss vi att se skolan som en lösning på (nästintill) alla stora samhälleliga problem, och därför investerar stora summor i skolväsendet, kommer vi med stor sannolikhet att bli missnöjda med skolan. Hittills har den sällan lyckats uppnå våra högt ställda mål, och det finns lite som talar för att vi i framtiden kommer att kunna bli nöjda. Böcker som Glädjeparadoxen kan därför bäst förstås som ytterligare ett sätt att formulera det missnöje som tagit sig uttryck i allt från Emil Häggs De svenska läroverkens förfall (1915) till Per Kornhalls Barnexperimentet: Svensk skola i fritt fall (2013) och Kunskapssynen och pedagogiken: varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas (2017).

Dels betraktar jag Glädjeparadoxen som uttryck för en slags konservativ reaktion mot dagens skola, och dagens Sverige, där skolans problem också betraktas som ett bredare kulturellt problem i välfärdens Sverige. Det är ett uttryck för en nostalgisk längtan till en svunnen bättre tid, fjärran från vår tids individualism och elevinflytande, när den tyska kultursfären dominerade över den anglosaxiska, och när skolan var tråkigare och jobbigare. Hur en sådan konservativ ståndpunkt – som måhända paradoxalt nog har stora likheter med den konservativa kritiken i USA – kan definieras, kan diskuteras. Skiljelinjerna i svensk politik ser ju annorlunda ut än i många andra länder, och konservativa ståndpunkter förändras ju i likhet med den pedagogiska progressivismen också över tid. Kanske är det här bäst att förstå konservatism, i linje med Karl Mannheim, som ett sätt att tänka som inte är knutet till en särskild ideologi, utan som handlar om att kämpa för det som redan håller på att försvinna. I det avseendet är alltså även Glädjeparadoxen inte bara av intresse för de av oss som vill studera krisretorik och historiebruk på skolans område, utan även av intresse för den forskare som vill studera förhållandet mellan konservatism och utbildning – en fråga vilket glädjande nog är temat för kommande nummer av Jahrbuch für Historische Bildungsforschnung.

 

En mer detaljerad kommentar till Glädjeparadoxen finns publicerad på bloggen Pekpinnar.

 

Johannes Westberg är professor i pedagogik vid Örebro universitet

3 Comments on “Johannes Westberg: Paradoxen Glädjeparadoxen

  1. Pedagogiken har från starten 1910, varit styrd av PSYKOLOGIN. Westberg, professor, kritiserar en bok i termer av DISKURS, vilket blottar en SOCIOLOGISK hemvist. Pedagogik, som lärosätes-disciplin, har aldrig varit autonom.
    Som KUNSKAPSANALYTIKER, försvarar jag inte heller en bok skriven av en ekonomidoktorand och en teknologi doktor.
    Rapport “D.E. och KMK(R) Modellens 5 kategorier” (Holm 2018) är däremot så “banbrytande analytisk” som Skolan behöver. Professor Börje Holmberg blev år 1960 den förste teoretikern i Distance Education (D.E.). Andra teoretiker i gruppen är Wedemeyer, Peters, Moore, Keegan. Jag är efterföljare till denna tunga teoretiker-grupp, som är genuint PEDAGOGISK. Utan att hänvisa till elever och lärares BETEENDEN.
    Min rapport undersöker och analyserar en fackingenjörs studiematerial utifrån H. S. Hermods 3 INNOVATIONER. Mina 5 KATEGORIER är: Supportorganisation; Ämnesstoff; Förproducerat material; Selfdetermigt studentperspektiv; Lärarkriterier.
    Medan den lärosätes-styrda PEDAGOGIKEN sysslar med att DIAGNOSTICERA, ÅTGÄRDA och DOKUMENTERA elever och lärare.

  2. Boken ”Glädjeparadoxen” engagerar sig i frågan hur man ska förbättra skolan. Westbergs kastar i sin artikel fram några lösryckta fakta men är inte förmögen till att bidra till frågan boken ställer.

    Westberg påstår att skolperioden 1950-1975 vilade på vetenskaplig bas. Han glömmer att vid slutet av den perioden införde man studier i individuell takt i matematik med självinstruerande häften trots en fast studielängd. Än i dag kämpar man med sviterna från detta galna tilltag genom läsa- och räknagarantier. Den svenska pedagogikens historieskrivning är helt enkelt inte att lita på.

    Vänster i politiken är att arbeta för lika möjligheter och jämlikhet. Den ”progressiva” pedagogiken har lett till motsatsen och allt större skillnader i det svenska skolsystemet.

    Westberg beskriver konservatism som att ”kämpa för det som redan håller på att försvinna”. Det passar in på anhängare av ”progressiv” pedagogik. Det är dock en radikal åsikt, men politiskt passar den nog bättre in i högerextrema kretsar. Då kan man också bättre samarbeta med friskoleentusiaster och profitörer inom digitaliseringen.

  3. Det eviga skuldbeläggandet av den progressiva pedagogiken är tjatigt och tröttsamt att lyssna till. Det är sant att man nu inte lyckas särskilt bra med den elevtillvända progressiva pedagogiken i skolan. Men det innebär inte att den är feltänkt. Tvärtom. Det beror på att den pressats in i de ramar som tillkommit för den traditionella gamla läroverkspedagogiken. Om detta skrev jag för tio år sedan i artikeln Hybridskolan som kan läsas på sidan 105 i boken Tumskruvsfabriken. http://perackeorstadius.se/pdfBocker/tumskruvsfabrikenV.pdf

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS