Skola och SamhälleMalin Tväråna och Eva Lindqvist: Värna forskningskunnighet, motverka kommersialisering
Kompetensutveckling för lärare utgör en stor marknad där lärares egna intressen av undervisningsutvecklande forskning sällan tillvaratas, till följd av en en styrkedja där lärares behov avgörs på för hög nivå. Inte minst den pågående utredningen om praktiknära skolforskning behöver beakta hur man bäst motverkar lärares intressen och motverkar kommersiella sådana. (red.)
Kompetensutveckling för lärare omsätter stora pengar. Tyvärr är kvaliteten mycket skiftande. I många fall tycks beställare av fortbildning helt enkelt sakna den kunskap som krävs för att avgöra vilka av alla de erbjudanden de utsätts för, som håller en rimlig kvalitet och dessutom är relevant för lärare.
Inspirationsföreläsningar utan yrkeserfarenhetsmässig eller vetenskaplig relevans för undervisning är vanliga. Lärares verkliga behov förbises. Även fortbildning med hög kvalitet, som det nyligen genomförda Nobel Teacher Summit i Stockholm, där 350 lärare tog del av forskares och nobelpristagares syn på demokrati, vetenskap och utbildning, led av en märklig syn på lärare som skilda från forskarsamhället.
Nobelcentrets summit var på många sätt en fantastisk satsning som vi hoppas lever vidare och utvidgas. Men vi vill ändå peka på en problematik: oavsett skillnad i innehållslig kvalitet och inriktning vid fortbildningstillfällen, finns nästan alltid ett gemensamt drag; lärare betraktas i första hand som mottagare av sammanställda forskningsresultat snarare än som medproducenter av forskning,
Idag sätter alltså andra än lärarna agendan för skolutveckling, och mönstret förstärks av rådande styrkedja. Enligt skollagen ska huvudmannen säkerställa kvalitet och utveckling medan rektor ansvarar för systematiskt kvalitetsarbete och inre organisation samt vara den pedagogiska ledaren.
Lärarfortbildning utformas därmed utifrån den kunskapsbas som finns på dessa övre nivåer. Visst finns exempel på sådant som fungerar bra, men ofta saknas på dessa nivåer tillräcklig kunskap om vad som utgör relevant och vetenskapligt underbyggd skol- och undervisningsutveckling.
De forskarutbildade lärare som finns får ofta litet eller inget utrymme att vara med och leda skolutveckling på vetenskaplig grund.
Vill vi ha fler elever som klarar sig i skolan krävs undervisning baserad på systematisk prövning och därmed en professionalisering av hela styrkedjan. Idag utnyttjas den situationen av kommersiella intressen och pengar flödar ut från skolan till konsult- och analysföretag och producenter av IT-lösningar, undervisningsmetoder och meriterings- och utvecklingsprogram.
Den 1 mars 2018 kommer utredningen om praktiknära skolforskning i samverkan att överlämnas till regeringen. För att möta skollagens skrivningar utreder regeringen utveckling av samverkan mellan skola och akademi, bland annat genom försöksverksamhet på fyra lärosäten.
Vi ser en överhängande risk att utredningens resultat kommer att medföra minskade snarare än ökade möjligheter för lärare att i demokratiska processer driva skol- och undervisningsutveckling. Utredningen riskerar också att ta för starkt intryck av inflytelserika mellanhandslösningar där privata bolag genom medlemsavgifter tar betalt av huvudmän för att koppla ihop lärare och forskare och tillhandahålla sammanställningar av forskning.
För att undvika utvecklandet av en kultur där lärare är livegna i förhållande till rektorers, huvudmäns och entreprenörers idéer om skolutveckling, menar vi att utredningen bör beakta följande punkter:
- 1 Värna forskningskunnighet. Ansvariga för skolutveckling behöver kunna värdera forskning och förstå vidden av och innebörder i olika metoder och i etiska spörsmål. Detta gäller såväl undervisningsutvecklande forskning som forskning kring hur en likvärdig och kompensatorisk skola möjliggörs, för beslut på en övergripande nivå. Den termins utbildning som är obligatorisk för rektorer berör till mycket liten del skolforskningsfrågor. Beställare på huvudmannanivå har ofta ingen specifik utbildning kring undervisningsutvecklande forskning och forskningsmetoder. Skolans lektorer med en forskarutbildning på två eller fyra år, vilket skapat en kompetens kring forskning och skolutveckling, borde ges större utrymme för skolutvecklingsfrågor i tjänsten.
- 2 Inför en statligt organiserad samordning. Risken med dagens skollagsskrivningar är att varken lärare eller akademi är drivande i samverkan för praktiknära forskning utan att enbart huvudmän och rektorer sätter agendan för skolutveckling. Det behövs direkta samverkansavtal, liknande ALF-avtalet mellan stat och landsting kring läkarutbildning, klinisk forskning och utveckling.
- 3 Motverka kommersialisering. Idag finns exempel på hur konsulter lyfter fram tendentiös forskning som bedrivs i syfte att kommersialisera en metod eller produkt, och på huvudmän som lägger stora medel på illa underbyggd lärarmeritering och obeforskade kompetensutvecklingsprogram. En tydlig statlig infrastruktur garanterar att skolforskning förhåller sig till lagar, förordningar och forskning- och yrkesetiska regler och att kunskapsöversikter är väl granskade.
- 4 Främja lärares deltagande i fri forskning. Lärare bör få tillgång till forskningsdatabaser, exempelvis via lektorer. Att lärare inte har tid att läsa eller själva delta i forskning stämmer i dagens läge. Samtidigt kan kåren inte acceptera detta. Skolledare och lärare behöver få tillgång till väl granskade sammanställningar av den senaste forskningen som är relevant för skolorganisation och undervisning. Inte alla lärare vill eller behöver forska. Men idag bedrivs alltför lite undervisningsutvecklande forskning med fokus på elevers lärande och förståelse av olika ämnesinnehåll för en utveckling i enlighet med läroplanens syfte. Sådan forskning behöver bedrivas i samverkan med lärare, gärna av forskarutbildade sådana.
Nobelpristagarna underströk vid sitt besök i Stockholm vikten av fria och självständigt tänkande lärare för upprätthållandet av ett demokratiskt samhälle som främjar vetenskaplig utveckling. Vi måste organisera så att förutsättningarna för detta förstärks och motverka ”gatekeepers” utan djupare förståelse för vilken forskning som är relevant för lärarprofessionen, som lätt kan falla offer för kommersiella intressens erbjudanden.
Lärarkåren behöver frihet och möjlighet att i samverkan med forskarsamhället utveckla en egen stabil forsknings- och kunskapsbas inom ramen för en hållbar arbetsmiljö, om vi ska få större förutsättningar att höja elevernas resultat.
Lärardriven Forskning och Utveckling (LFoU) genom
Malin Tväråna (ordf.), gymnasielärare, doktorand i samhällskunskapsdidaktik
Eva Lindqvist, fil lic i utbildningsvetenskap med inriktning mot språk och språkutveckling
Lärardriven Forskning och Utveckling är en fristående förening för forskande och forskningsintresserade lärare.
4 Comments on “Malin Tväråna och Eva Lindqvist: Värna forskningskunnighet, motverka kommersialisering”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Intressanta tankar. Tack! Det är ett återkommande tema i många frågor att lärarna behöver återta delar av makten över sitt eget arbete.
Malin och Eva,
Några tankar om den där grundläggande problematiken som ni skriver om, att ”lärare betraktas i första hand som mottagare av sammanställda forskningsresultat snarare än som medproducenter av forskning”.
Kunskap uppstår i olika delar av skolsystemet – somlig i form av forskningsresultat, annan i form av lärares tysta kunskap och så den kunskap som hela skolsystemet syftar till: den som växer fram genom barns och ungas lärande.
Den där problematiken ni skriver om handlar om synlighet, om viljan att synliggöra och om förutsättningar för att synliggöra. Forskarrapporter publiceras i internationella tidskrifter så att kunskapen blir tillgänglig globalt. Elevernas kunskaper synliggörs genom nationella prov och betygssättning så att de och deras skolor kan bedömas och värderas. Men när det gäller den tredje typen av kunskap, lärarnas tysta kunskap, ligger det tyvärr i sakens natur att den inte bara är tyst utan också osynlig; min erfarenhet är att lärare ofta inte ens själva inser vilka kunskaper de har – och de har vare sig ord eller tid till att dela med sig av den till varandra; vi lärare saknar ett yrkesspråk som effektivt kan synliggöra vår lärarkunskap och vi har dessutom alldeles för mycket att göra med allt det praktiska för att tillsammans hinna reflektera över den.
Nu är ju de tre typerna av kunskaper inte isolerade från varandra – de förväntas ingå i ett konstruktivt orsakssammanhang. Som ni skriver betraktas lärare som mottagare av forskningsresultat. Och på senare tid tycks den allmänna meningen ha blivit att lärares yrkeskunskaper kan påverka elevernas lärande. Idealet handlar om feedback, att lärarna kunde se hur undervisningen påverkar elevernas lärande och utifrån denna insikt kunde förfina sin undervisning. Att forskarna kunde se både lärarnas undervisning och elevernas lärande och därför kunde föreslå hur förutsättningarna för lärarnas undervisning skulle kunna förbättras. Men där är vi inte idag. Jag menar att nyckeln till detta ideal ligger i möjligheten att med hjälp av ord synliggöra kunskapen och lärprocesserna så att lärarna kunde dela med sig av sin kunskap både till varandra och till forskarna; med ett gemensamt språk, ett yrkesspråk, skulle lärarna kunna upptäcka och berätta om sin tysta kunskap, dela med sig av den till forskarna som sedan skulle kunna forska om den och skriva artiklar om den – ett yrkesspråk skulle ge lärarna möjligheten att bli ”medproducenter av forskning”.
Min idé är att ett yrkesspråk som synliggör lärares tysta kunskap bara kan utvecklas av lärarna själva – det är bara vi själva som kan ha en direkt tillgång till vår kunskap och som har bäst förutsättningar för att se hur den i stunden påverkar eleverna. Utifrån den idén har jag skapat en prototyp till yrkesspråk, trenätskan. Trenätskan skulle kunna skapa en mer jämbördig relation mellan lärare och forskare och resultera i att uttrycket ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” fick konkret innebörd.
Det finns därför skäl att lägga till en femte punkt till de fyra ni skriver om i ert inlägg: att utredningen tar tag i det grundläggande problemet med lärares avsaknad av ett yrkesspråk och betraktar trenätskan som embryo till ett sådant.
En mycket viktig artikel. Citat ”Lärarkåren behöver frihet och möjlighet att i samverkan med forskarsamhället utveckla en egen stabil forsknings- och kunskapsbas inom ramen för en hållbar arbetsmiljö, om vi ska få större förutsättningar att höja elevernas resultat.”
Det är helt orimligt att en yrkeskår som är beroende av livslångt lärande ”avslutar” sin utbildning. En modell där lärarens kontakt med lärarutbildning och ämnes institutioner fortlever hela livet i ett livslångt lärande skulle ge möjlighet för hen att utvecklas och växa i sitt yrke hela livet. Lika viktigt som att satsa på grunden, förskolan är det att satsa på överbyggnaden , universitet och forskning. En alumni liknande organisation med utökat ansvar för fortbildning dels på arbetsplatser i form av kollegialt lärande ( som ger högskolepoäng ) och aktionslärande med forskande lärare och dels publika aktiviteter riktade till skolintresserade typ ”Vetenskapens hus” i Luleå. Kompletterat med möjligheter till att gå längre och kortare kurser på Universitetet med rimliga villkor på jobbet.
Detta är inga nya idéer utan det har diskuterats länge och var väldigt aktuellt under 1994 års skolreform. Hade vi rektorer med licentiat eller doktorsexamen skulle forskarkompetensen på den enskilda skolan vara löst.
Se: Exempelvis Tiller Tom Aktionslärande 1994 RUNA förlag Malmö
Egerbladh T och Tiller Tom Forskning i skolans vardag 1997 Studentlitteratur Lund
Att vårt östra grannland på detta område har gått längre visar:
Sahlberg, P. & Hargreaves, A. (2011). Finnish lessons: what can the world learn from educational change in Finland?. New York: Teachers College Press.
Jan-Ivar Johansson Senior doktorand Kultur och Media Umeå Universitet
Det låter bra att lärarna ska forska på vad som fungerar i skolan. Det kan säkert vara bra också, men jag tycker ändå att det är några frågor som behöver klargöras.
Är det som vanligt i den svenska frågor skolan att det är det postmoderna tänkandet som ska styra? Varje lärare ska ha sin egen sanning. Forskningen är bara till för den egna verksamheten. Ingen spridning i skolsystemet ska ske.
Forskning i all ära men kunskapen inom pedagogiken hur man säkerställer resultat är skrämmande bristfällig. Kunskap i statistik verkar inte finnas över huvud taget. Det är som detta med utländska studiebesök som var populära ett tag. Det kunde vara trevligt för enskilda lärare, men erfarenheterna spreds inte. Effekterna på skolsystemet i sin helhet var noll.
Den postmoderna relativismen har härskat över skolsystemet i flera decennier. Det var därför man slutade undervisa om metodik på lärarhögskolorna. Varje lärare skulle finna sin egen metodik. Det var därför läromedelsinspektionen lades ner. Varje lärare skulle sprida sin egen sanning eller snarare att eleverna skulle tillåtas att tro och tycka vad som helst.
Om det är postmodernismen som ska fortsätta att styra lär vi se fortsatt förfall i skolsystemet och flykt från läraryrket. Om det inte är så kommer frågan hur den decentraliserade forskningen först ska säkras vetenskapligt och centralt och sedan hur den ska spridas och komma hela skolsystemet till godo.