Pelle Sunvisson: Förstelärare och statusen för läraryrket

Karriärtjänster som ett led i att öka lärares status är ingen lösning, snarare en del av själva problemet, skriver Pelle Sunvisson. (red)

Forskarna, facken och politikerna talar om status. På högstadiet pratar kidsen om respekt. Analyserna låter olika. Medan den ena gruppen uttalar sig på TV om “den negativa trenden för läraryrkets status”, drar den andra sina slutsatser i skåphallar och klassrum där “ingen visar lärarna nån respekt längre”. Ändå är slutsatserna förvillande lika.

Status och respekt. Skönt luddiga begrepp som alla kan ställa sig bakom. Den intellektuella läser in vördnaden för kunskap, den kärleksfulla drömmer om hänsynen och den som vill se en mer auktoritär skola a lá Björklund hakar på rädslan. Lätt att vara överens när inget är definierat helt enkelt.

Men att status är skolpolitikens senaste floskel är en sak. Det som intresserar mig mest är det politiska konsensus som råder om hur statusen ska höjas. Det talas vitt och brett om karriärtjänster och höjningar av de individualiserade lönerna.

Jag har ännu inte sett någon studie om karriärtjänsternas inflytande på läraryrkets status. Det jag däremot har sett är massor av praktiska exempel på hur de påverkar kollegor och kollegier. Det har övertygat mig om att reformen dras med två inneboende fel.

Den första handlar om gemenskapen. En ofrånkomlig följd av att några få görs till förstelärare är att de många görs till andrelärare. I den nya hierarkin skapas en spricka i det som borde vara kollegiets hörnsten – gemenskapen. Det finns de som av ideologiska skäl inte vill att det ska vara så, som vill se människor som så individuella att de inte alls påverkas av det sociala sammanhanget (och därför rakt av kan bytas ut mot en annan individ). För dem rekommenderas det praktiska experimentet att gå från lärare till skolledare och se hur det går med kamratskapen. Att det med en förstelärarutnämning följer ett lönepåslag på upp till en tredjedel av lönen gör så klart inte sprickan mindre.

Den andra handlar om själva utnämnandet. Som det är nu är det rektor som handplockar sina förstelärare. Således är de just det – rektorns förstelärare, inte kollegiets. Ibland sammanfaller kollegiets och rektors bedömning. Ibland gör det inte det. Och då är det rektors bedömning som avgör. Så skulle det inte behöva vara. Ponera att lärarna utsåg vem som skulle få chans att hålla sig á jour med forskningen och för det få en nedsättning i undervisningstid och ett lönetillskott. Ponera att vi för det arbetade fram regler för rotation och omval. Frågan är om vår fantasi räcker för att ens föreställa oss det som är verklighet på flera av landets universitet. För ja! Det går verkligen till så bland lärare i högre utbildning. De väljer till och med en del av sina chefer.

Och här tror jag vi närmar oss pudelns kärna. I debatten nämns inte med ett ord det som definierar ett lågstatusjobb – avsaknaden av förtroende för yrkesutövarens förmåga och vilja.

I lågstatusyrkets arbetsbeskrivning lämnas litet utrymme för egna lösningar och arbetet övervakas regelbundet av någon snäppet högre upp i hierarkin. Det här oavsett om det är fabriksarbete, äldrevård eller lokalvård. Innehavarna av högstatusyrken får inom givna och relativt vida ramar fritt handlingsutrymme. Inte sällan överlåts till och med själva övervaknings- och kontrollfunktionen till yrkesutövarna själva i form av samfund (som för advokater och mäklare med flera).

Reformerna inom skolan har, sen jag började min lärarbana strax efter millennieskiftet, varit många. De flesta har fört yrket mot en lägre status: kraven på dokumentation av snart sagt varje rörelse, förskjutningen av ansvar (läs makt) från lärare till rektorer och kursplanernas detaljstyrning.

Överallt lyser förtroendet för lärarnas förmåga och vilja med sin frånvaro. Och kanske är det berättigat. I den cirkus som drar till sig riskkapitalister från alla världens hörn behövs det kanske verkligen en sån kontroll eftersom ägarna (inte lärarna!) har girighetens incitament att leverera mindre än det eleverna har rätt till. Men om målet är att skapa (eller återskapa) ett högstatusyrke är det minst sagt kontraproduktivt.

Pelle Sunvisson är lärare och författare.

2 Comments on “Pelle Sunvisson: Förstelärare och statusen för läraryrket

  1. Inom det svenska skolväsendet har det avsatts statliga medel både för kommunala skolor och friskolor för extra arvoden åt “förstelärare”. Vem som utnämnts till denna post och vars undervisning därmed ska vara rättesnöre för kollegerna, känner alla naturligtvis till. Men det är skolans rektor som
    utser “försteläraren” som antagligen utvalts som den inom kollegiet som har en världsbild som
    ligger närmast rektors egen. Att utnämningen kan uppfattas som “orättvis” inom kollegiet
    är inte det största problemet. Det allvarliga är istället den likriktning som uppstår. Lärare
    med egna goda idéer kan tendera att lägga sin egen professionalism åt sidan och följa sin
    påbjudna förebild för att istället ligga bättre till inför den kommande löneförhandlingen.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS