Ricky Harrysson: Utmana vetenskapsideologin i skoldebatten
Våra liv konstrueras genom fiktioner och föreställningar om oss själva och världen, något som även gäller föreställningen att grundvalen är fakta och kunskap, menar Ricky Harrysson, som vill se ett ifrågasättande av den teknifierade vetenskapsideologin och dess genomslag i utbildningsbyråkratin (red.)
”Evidensbaserat lärande”, ”vetenskapligt förhållningssätt”, ”fakta och sanning” är uttryck som blivit tongivande i diskussioner om skolan. Finns det över huvud taget något att invända mot att dessa storheter ska vara styrande för all skolutveckling eller finns det något som bör diskuteras härvidlag? Är de självklara “storheter” höjda över all kritik?
I boken ”Det postmoderna tillståndet” beskriver postmodernisten Jean-François Lyotard en ”situation” som vi befinner oss i och som karakteriseras av en kris för ”de stora berättelserna”.
Uttrycket ”de stora berättelserna” syftar på de berättelser i vilka olika kulturella företeelser som vetenskap och universitet försvaras och legitimeras. Dessa begrepp är inte ”vetenskapliga” utan relateras till en ”emancipatorisk humanism” (s 97). De har numera alltmer omvandlats till tekniskt-vetenskapliga begrepp anpassade till en byråkratisk kultur.
Det som dock kan verka än mer stötande för många är de band mellan makt och vetenskap som behandlas i boken och som sägs resultera i att ”universiteten och institutionerna för högre undervisning” anmodas ”att skapa kompetenser istället för ideal” (s.96).
Är det så att fri forskning med humanistiska ideal som mål är ett minne blott och har ersatts av så kallad kompetensutveckling?
Vi har idag horder av människor som utarbetar ”kvalitetsmanualer” och underordnade som diskuterar och filar på dessa och sedan rapporterar, så att de styrande ytterligare kan fila på de ursprungliga kvalitetskriterierna, som bearbetas av lokala makthavare, som låter sina anställda penetrera dessa kriterier, vilka återigen inrapporteras till högre instanser som…et cetera.
Detta illustrerar i så fall Lyotards tes.
Evidensbaserad undervisning är bara ett av många symptom på att ett teknologiskt paradigm nu håller på att omintetgöra alla ideal till förmån för en teknorationell ordning som gör kompetensen till sanningens inkarnation och där kompetens vad gäller skolan är det som vägs och mäts genom alltmer bisarra betygs-och genomströmningskriterier i en härva av ”utarbetandeprocesser”.
I panisk skräck över att mista kontrollen hugger vi till med positivt värdeladdade termer som ”fakta”, ”kvalitetskontroll”, ”vetenskap”, ”effektiv inlärning”, ”evidensbaserad undervisning” et cetera. Undervisning som inte baseras på den senaste hjärnforskningen klassas som ”flum”. Hattie , Wiliams , Dweck och ett par andra forskare studeras som om de vore bibliska profeter. ”Utbildningsexperter” utbildar oss. Misstag antas minimeras när lärarkåren nu står rustad efter åratal av ”utveckling” och kontrollstationer. Vi borde väl nu leva i ett kvalitetssäkrat kunskapsparadis?
Att vår tid snarare kännetecknas av en byråkratisering och teknifiering av vetenskap, är inte det man vill höra. Istället har vi anammat ett synsätt där vi, i likhet med filosofen Paul Boghossian, ”vill godta endast det som det finns goda skäl att tro är sant; och vi menar att vetenskap är det enda bra sättet att komma fram till vad som är sant, åtminstone på området av rena fakta”(Rädsla för kunskap, s. 27).
Boghossian talar om vetenskapen som det enda goda. Men borde vi inte glädjas åt att människor utanför vetenskapens domäner ibland har kritiserat vetenskapen, det må gälla skolforskning, rasbiologi eller forskning kring könsskillnader?
Om vi inte får diskutera de olika vetenskapernas logik och funktion, om de bara antas vara givna storheter som producerar sanning, riskerar vi att dogmatisera både samhälle och skola på ett sätt som kväver det fria tänkande som vi alla säger oss anamma. Ett samhälle där vetenskapens ideologer dikterar vad som är sant och inte sant och vad som är kunskap och inte kunskap är de facto ett totalitärt samhälle, särskilt om vetenskapsideologin betraktas som ”objektiv”.
Det finns inga vetenskapliga definitioner av ”sanning”, ”fakta” eller ”vetenskap”. Inte av ”rationalitet” eller ”relativism” heller. Skolan bör i upplysningens namn upplysa om detta och om att förståelse av tillvaron inte automatiskt uppkommer genom användningen av evidensbaserade begrepp och metoder. Dessa utgör begränsade redskap i en verktygslåda som måste kompletteras av någonting utanför verktygslådan. Vi behöver andas i ett rum där verktygslådan ligger. Redskapsboden är bara en bod. Den tänker inte. Och den berör inte den poetiska urgrunden.
Det handlar ytterst om sensibilitet. Och sensibilitet är just det som vi kan öva upp genom att konfronteras med det för oss icke redan kända, det inte riktigt fastlagda, det oväntade. Inte genom ”kompetens”. Att hävda detta är att vara mån om kunskapens och förståelsens förutsättningar som ingalunda kan betraktas som klarlagda och välpaketerade.
Vetenskapsideologerna (med företrädare som Åsa Wikforss i spetsen) är emot allting som kan uppfattas som kritik av den rådande ordningen, alternativa sätt att förstå och beskriva världen. Den rådande ordningen som är oemottaglig för ”flum” är den teknologiskt betingade effektivitetsordning som är konkurrensduglig, där kunskap för kunskaps egen skull är ointressant. Det rör sig med andra ord om politik. Och politik kan diskuteras. Människans okunskap om det mesta är ett faktum. Inte så användbart i den teknorationella ordning vi nu ska anpassas till, men likväl fundamentalt.
Den fråga vi bör ställa oss är huruvida detta paradigm med sina matriser, sin byråkratiska utbildningsideologi och sin mästerskapsdomstol i Pisa inte ens får undersökas eller diskuteras och där det som går under namnet ”den fria tanken” i själva verket är en sanningsideologi som inte uthärdar minsta avvikelse som den inte kan kontrollera med hjälp av byråkratiskt fastlagda metoder definierade av den teknobyråkratiska maktordningen och marknaden.
Hur kan vi överhuvudtaget veta något? Genom samtal med människor, snarare än genom forskning på hjärnor som antas bestå av “rena fakta”. Våra liv konstrueras genom fiktioner och föreställningar om oss själva och världen. Det gäller även fiktionen om att grundvalen är fakta och kunskap. Fakta och kunskap är element i denna fiktion. Det är därför vi hela tiden samtalar och måste samtala och polemisera och vara öppna för alla kunskapsformer: konst, litteratur, vetenskap med mera.
Ricky Harrysson är lärare i filosofi och svenska
Referenser
Jean-François Lyotard, Det postmoderna tillståndet (1979)
Paul Boghossian, Rädsa för kunskap (2016)
Hej Ricky!
Jag är lite osäker på vad som du menar är problemet och vad som kan ha orsakat problemet.
Jag uppfattar att problemet består av tre delar.
En del berör att sedan de moderna vetenskaperna om människa och samhälle etablerades har det funnits konflikter mellan olika inriktningar som kan utryckas i att a) objektivt förklara människan och hens handlande eller att b) subjekivt förstå människan eller att c) förändra, verka emancipatoriskt för människan/grupper av människor.
Här har det sedan 1970-talet skett en viss förskjutning från sociala förklaringsmodeller till modeller som inkluderar eller fokuserar på biologiska faktorer, t.ex. inom kriminologi, lärande etc.
En annan del handlar om samhällets rationalisering som redan Max Weber berörde under 1900-talets början – i det här fallet handlar det om att allt fler fenomen tenderar att få vetenskapliga förklaringar. I samband med denna process försöker olika yrkesgrupper stärka sin status genom att försöka anamma vetenskapliga synsätt för sin verksamhet, t.ex. vad gäller undervisning. Denna del aktualiserar konflikter mellan olika vetenskapliga synsätt på människan och hens handlande.
Den tredje delen berör PISA-resultat, antaganden om elevers försämrade kunskaper – som resulterar i sökande efter syndabockar och ett hävdande om betydelsen av ett visst vetenskapligt synsätt för att komma till rätta med denna tredje del.
Evidensbaserade begrepp och metoder är begränsade redskap i en verktygslåda som måste kompletteras av någonting utanför verktygslådan. Så sant! Skolverksamheten är komplicerad. Mängder av pusselbitar måste komma på plats. Det evidensbaserade omfattar vanligen bara någon eller några av alla dessa pusselbitar i sänder. Detta på grund av den akademiska stringens som krävs för en godkänd avhandling. Detta någonting utanför verktygslådan skulle med fördel kunna utgöras av den samlade erfarenhet av lärandets förutsättningar som de som länge levt bland och för elever besitter.
Mycket skulle vara vunnet om uppvisningarna i det akademiska fikonspråket i skoldebatten gav plats åt mer av konkret målsättning för skoldebatten. Att man argumenterade i klarspråk för- och emot konkreta åtgärder för att göra skolan bättre. Sådana åtgärder som t ex
Att man halverar antalet lektioner och antalet kunskapskrav i den del av matematikämnet som är obligatorisk för alla elever. Att det fria skolvalet begränsas och att vinstutdelningar från privatskolor förbjuds. Att forskarna i pedagogik koncentrerar sin forskning kring sådant som kan göra att eleverna lär sig bättre. Att lärarutbildningen begränsas till en konkret yrkesutbildning där ämneskunskaper är inträdeskrav och didaktisk analys och praktik det centrala innehållet. Att språktest görs obligatoriskt i förskolan och att de elever som så behöver ges tillräcklig kompensation för bristerna i språket. Att skolinspektionen ersätts med en avdelning för skolutveckling etcetera.
Ricky, så vad är kontentan? Är det någon skillnad mellan grundutbildning, högskolestudier och forskarutbildning tycker du? Det du skriver liknar mest gammalt flum, som att mellanstadieelever ska betraktas som forskare.
Postmodernismen har inte bidragit med något positivt till skolsystemet. Relativisering av fakta och förakt för fakta har inte bara skadat skolan och elevernas bildning. Utan faktakunskaper inget tänkande. Attackerna mot faktakunskaperna har skadat tänkandet och de kognitiva processerna.
Grundproblemet är att vetenskapsfundamentalismen håller på att bli politisk och därmed också byråkratisk. Ett “objektivt”, dvs opersonligt/omänskligt “system” håller på att äta upp all spontanitet och kreativitet i många social verksamheter, inte bara skolan. Habermas’ flera decennier gamla tes, att systemvärlden orättmätigt koloniserar livsvärlden, besannas alltmer.
Instämmer i Dahlins inlägg. De övriga debattörerna verkar inte riktigt förstå vad jag menar. Det kan vara mitt eget fel. Jag ska kort belysa min huvudsakliga tes genom att hänvisa till Björn Kindenbergs artikel om Hjärnforskning, som jag i det stora hela instämmer i. Kindenbergs reflektion över hur hjärnforskningens resultat ofta används i skoldebatten är i bred mening snarare filosofisk än vetenskaplig. En reflektion över hur vissa vetenskapliga fakta används och tolkas.Den som letar i SvDs arkiv, kan hitta en artikel med motsvarande kritik av vad hjärnforskning antas komma fram till skriven av Heideggerexperten Johan Eriksson. Fakta finns naturligtvis i båda artiklarna, men dessa underställs analys och tolkning. Utan fakta ingen tolkning, men ingen fakta utan tänkande, Johnny. Fakta förstås alltid av någon på ett visst sätt och vilka fakta som ska betraktas som väsentliga avgörs alltid av någon i en kontext.
Om någon genom empirisk forskning kom fram till att ungdomar lär sig matte bäst genom att sättas i kloster eller genom hot, ska vi då sätta ungdomar i kloster eller börja hota dem?
Richard,
Johan Galtung ger perspektiv på din avslutande fråga.
Hans trilaterala metod för samhällsvetenskaplig forskning går ut på att inte bara ställa teorisatser mot datasatser utan också mot värdesatser. I ditt exempel innebär detta att inte nöja sig med att empiri visade att matteundervisning i kloster visserligen är bäst men att friheten utanför klostret väger tyngre.
Galtung har en poäng med sin trilaterala metod: som samhällsvarelser kan vi inte nöja oss med att våra teorier stämmer med data – vi måste också se till att data stämmer med våra värdringar så att samhället blir så som vi vill ha det! Idag visar data från skolan att det nyliberala marknadstänkandet visserligen kan ge ägarna stora vinster men detta till priset av stress och ohälsa – och det vill vi inte ha!
Trilateral metod, triangulerad metodik eller dialektisk analys. Begreppen är många och teorierna står på kö för att kunna förstå lärandet. Vilket är lika komplicerat som livet självt. Tesen kunskapen står mot antitesen “känslan för” . Kan man tänka sig en matematikprofessor som inte älskar sitt ämne och sina formler ? Kan man tänka sig en konstnär som inte älskar sin konstform och det han kan berätta med den ? Skolan idag står inte på någon vetenskaplig grund utan är fastklistrad på tesen om kunskap. Innehållet, kreativiteten i vägen till kunskap, antitesen, har inte lyckats etablera sig i skolan. Vetenskap är en metod för att nå kunskap genom strukturerat evidensberoende arbete. där analysen , syntesen kommer till med inslag av både kognition och sinnesintryck vars slutresultat är känslan då “eureka” sitter på rätt plats. Vare sig man lämnat ifrån sig en avhandling eller en oljemålning. För djupare förståelse se “Stalker” av Andrei Tarkovsky.
Ricky,
undervisade du möjligtvis på Röllingby Gymnasium i början av 90-talet?
Min fråga har givetvis inget med din artikel att göra (jag gillar dock ditt ifrågasättande),
utan den är mer av personlig karaktär.
/En föredetta elev på Röllingby Gymnasium