Sten Svensson: Henrekson med flera litar inte längre på PISA

 PISA var länge en fast punkt som skoldebattörer kunnat åberopa när det velat säga sanningen om skolans tillstånd. Nu verkar denna sanning krackelerat, kanske är PISA ännu ett av flumpedagogikens verktyg, om än skickligt förtäckt i matematisk skrud. Och kommer talet om skolans förfall att kunna fortgå även om förtroendet för PISA rämnar? Det frågar sig Sten Svensson (red.).

I boken Kunskapssynen och pedagogiken från 2017 skriver Enkvist, Henrekson, Ingvar och Wallgren att den svenska skolans fallande resultat huvudsakligen förklaras av den kunskapssyn som genomsyrar skolans verksamhet.

”Succesivt har en postmodernistisk relativistisk kunskapssyn vuxit sig allt starkare. Driven till sin spets innebär den kunskapssynen att det egentligen inte finns några sanningar endast partsinlagor och ideologiska tankebyggnader. En grundläggande hypotes som genomsyrar vår bok är att denna kunskapssyn har en avgörande, men i regel förbisedd, betydelse för de sämre skolresultaten och läraryrkets sjunkande status.” [1]

Enligt författarna finns rötterna till denna kunskapssyn i 1940-talets skolkommission och den förverkligades genom införandet av grundskolan i början av 1960-talet. Författarna har dock flera stora problem med denna hypotes varav de själva nämner ett i sin bok.

”Det kan tyckas förvånande att svenska elever i genomsnitt klarade sig relativt väl vid en jämförelse med elever i andra rika västländer så sent som runt millennieskiftet. De krafter som vi kommer att lyfta fram i denna bok – såsom den förändrade kunskapssynen i läroplanerna och den systematiska undermineringen av lärarnas professionella auktoritet – talar för att fallet borde ha kommit tidigare. Det tar dock lång tid innan effekterna av en strömning får fullt genomslag i skolans värld.” [2]

I fyrtio år lyckades således denna kunskapsföraktande kunskapssyn producera mycket goda elevresultat och det kan inte författarna förklara med mer än att det tar lång tid innan effekterna slår igenom.

Ett annat problem för författarna är att de inte kan visa att den postmodernistiska relativistiska kunskapssynen verkligen präglar allt arbete i skolan. Mig veterligen finns det inga undersökningar som visar att lärarna arbetar efter den kunskapssynen.

Att det kan vara andra orsaker bakom de sjunkande resultaten som visade sig efter 1990-talet, avfärdas av författarna som enskildheter.

”I debatten figurerar många enskilda förklaringar till utvecklingen: kommunaliseringen av huvudmannaskapet, det fria skolvalet, friskolereformen, invandringen, den ökade ojämlikheten och segregeringen, besparingarna under 1990-talskrisen de vinstdrivande aktörerna och så vidare.” [3]

Att åtgärda dessa orsaker kommer inte att hjälpa. Det finns ingen ”quick fix” enligt författarna.

”För att verkligen vända utvecklingen måste man på djupet förstå såväl problemets dignitet som dess rötter.” [4]

Då krävs att skolans styrdokument skrivs om, att verksamheten inriktas på inlärning, att eleverna examineras och att lärarutbildningen inriktas på ämneskunskaper. [5]

Författarna till boken Kunskapssynen och pedagogiken är samtidigt anhängare av den marknadsstyrda skolan men de menar att den har genomförts på fel sätt.

”Den kunskapssyn som vi förordar är ett nödvändigt villkor för att skolval och konkurrens alls ska fungera. Då och endast då skulle konkurrens och skolval få de eftersträvade effekterna.” [6]

”Rätt kunskapssyn” i kombination med marknadskrafter, det är således kunskapsrörelsens recept för att vända utvecklingen.

Boken Kunskapssynen och pedagogiken kom ut 2017. Då hade Pisa 2015 publicerats och den visade på en svag vändning uppåt för de svenska elevernas kunskapsutveckling. De bättre resultaten låg emellertid inom felmarginalen och dessutom hade OECD gått över till att genomföra provet digitalt och det kan ha påverkat utfallet. 2019 kom en ny PISA-rapport som visade på en uppgång i samtliga ämnen och att resultaten var tillbaka på ungefär samma nivå som 2006.

När kunskaperna blir bättre blir det problematiskt att hävda att den kunskapssyn, som enligt författarna präglar allt arbete i den svenska skolan, måste leda till sämre kunskaper. De förändringar som de hävdar måste ske för att vända utvecklingen, har ju inte skett. Trots det visar PISA på en vändning uppåt.

Kan det vara fel på författarnas hypotes eller är det fel på PISA?

Henrekson hävdar att det är fel på PISA. I tidskriften Kvartal skriver Henrekson och Wennström att det var för många elever som uteslöts från PISA och att testet har förändrats i och med att det numera görs digitalt.[7]

Enligt de ansvariga ska PISA mäta hur ett lands skolsystem fungerar och elever som inte gått i den svenska skolan ska inte delta i testet. De senaste årens stora flyktingvåg förklarar den ökade mängd elever som inte deltog. Att testet har förändrats när det blev digitalt stämmer och det kan ha påverkat resultaten.

Men problemen med PISA är värre än så enligt Henrekson. Andreas Schleicher, som är ansvarig för PISA, har anslutit sig till samma postmodernistiska relativistiska kunskapssyn som präglar den svenska skolan. Därför går det inte längre att lita på PISA.[8]

Då uppstår några frågor kring författarnas hypotes, att det är den postmodernistiska relativistiska kunskapssynen som orsakat de fallande kunskapsresultaten. När PISA visade att kunskaperna sjönk gick det att lita på PISA. Nu när de blir bättre går det inte att lita på PISA.

Författarna litar inte heller på de undersökningar som gjordes före år 2000 eftersom de visade på goda resultat. Enligt författarna borde de ha varit dåliga. När började det kunskapsförfall som Henrekson med flera har byggt sin hypotes på? Var det vid grundskolans införande eller var det fyrtio år senare? Varför kom kunskapsfallet först i början på 2000-talet om det borde ha kommit långt tidigare? Vilken måttstock ska författarna använda om de ska fortsätta att hävda att kunskaperna försämras?

De som hävdar att den postmodernistiska relativistiska kunskapssynen är orsaken bakom kunskapsutvecklingen har många frågor att svara på.

 

Sten Svensson, fristående skoldebattör

 

Bild av Sarah McFadden från Pixabay

Noter

[1] Kunskapssynen och pedagogiken. Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar och Ingrid Wallgren.

Sid. 18.

[2] Kunskapssynen och pedagogiken sid. 15.

[3] Kunskapssynen och pedagogiken sid. 16.

[4] Kunskapssynen och pedagogiken sid. 16.

[5] Kunskapssynen och pedagogiken sid. 22.

[6] Kunskapssynen och pedagogiken sid. 195.

[7] https://kvartal.se/artiklar/darfor-kan-vi-inte-langre-lita-pa-pisa/

[8] https://kvartal.se/artiklar/darfor-kan-vi-inte-langre-lita-pa-pisa/

3 Comments on “Sten Svensson: Henrekson med flera litar inte längre på PISA

  1. Den enda frågan jag vill att de svarar på är varför resultaten sjönk i matematik trots att alla vet att det inte finns tre mattelärare i hela landet som tror att aritmetik är partsinlagor.

  2. Tyvärr har dagens och gårdagens skoldebatt fel utgångspunkt. Den stora negativa förändringen av skolans utveckling skedde perioden hösten 1982 – våren 1991. Skolan blev en partipolitisk fråga genom den nya skolministern(s) Bengt Göransson som vägrade acceptera Lgr 80, förankrad i närsamhället och som låg helt i linje med riksdagsbeslutet 1962 att inrätta den nioåriga grundskolan och avveckla realskolan. Läs min beställda artikel “Skolan och demokratin” från aug 2014 som finns på denna nättidning. Våren 1991 hette skolministern(s) Göran Persson som bl a avskaffade kravet att gå i närmaste skola. Göransson återinförde i praktiken realskolan med dess akademiska syn på kunskaper.

  3. Hendreksen med flera har rätt!
    Utbildningsministerns tolkning av PISA 2018: ”Resultatet av Pisaundersökningen visar att svensk skola står stark och är på väg tillbaka till kunskapsresultat i toppklass”. Det är en katastrofal feltolkning.
    PISA-resultaten är jämförande och indikerar bara den relativa nivån på skolkvalitén hos länderna. Den statistiska osäkerheten är +/- 5% och Sveriges värden som ligger på ca 500 kan variera mellan 525 och 475, där de ca 30 ”bästa” OECD-nationerna också ligger. Det betyder att “svensk skola ligger på ungefär samma nivå som de bästa OECD-länderna”.
    Skolkvalitetsnivån hos samtliga nationer med i princip samma skolsystem – designat ca 1960 har sedan dess stadigt gått ner. Orsaken är att vi idag har ca 200 gånger mera kunskaper att behandla och därför har alla fått enorma problem med bristande kvalité, otillräckligt innehåll, utan jämlikhet och med skyhöga kostnader. Inget av detta redovisas eller behandlas av PISA.
    Skolan kan bara förbättras genom att Digitalisera Undervisningen – ww.sweducation.info.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »