Skola och Samhälle2. Skola och demokrati
Skolan ska fostra till demokrati. Den ska hjälpa eleverna att utvecklas till självständiga och kritiskt tänkande medborgare. Demokratifostran handlar bl.a. om att lära sig att man kan se saker på olika sätt, att det inte bara finns en sanning, att man måste lyssna med respekt på vad andra har att säga, att alla måste få komma till tals. Detta är skolans uppdrag. Men hur ofta diskuteras det och hur ofta hänvisar man till det när man debatterar enskilda frågor?
Tanken är att eleverna ska ha kunskap och förmåga att bidra till det demokratiska samhällets utveckling. Hur bra blir de på det om de inte under sin skoltid fått känna på praktisk demokrati? Hur ska den demokratiska värdegrunden förmedlas till eleverna? Bör de få erfarenheter av att delta aktivt i utvecklingen av den egna skolan och undervisningen? Ska de få chansen att lära av varandra i diskussioner om undervisningens innehåll? Kan man förvänta sig socialt och politiskt medvetna medborgare om eleverna läst om demokrati men aldrig praktiserat demokrati?
Hur hårt styrda kan de lärare och lärarutbildare vara som ska fostra eleverna till demokrati? Det är en annan sida av skola och demokrati. Gör lärare som deltagit verksamt i utformandet av undervisningen ett bättre jobb? Har de som arbetar i skolan kunskaper och erfarenheter som är värdefulla i de demokratiska beslutsprocesserna? Är skolan betjänt av ett mångsidigt meningsutbyte mellan lärare, elever, föräldrar och skolmyndigheter? Hur ska skolan kunna ta ett offentligt ansvar för sin verksamhet om den inte fått vara en aktiv del av utformningen av den?
SOS-redaktionen
3 Comments on “2. Skola och demokrati”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Helt korrekt – skolans övergripande uppgift gäller just demokratins möjlighet att överleva. Men vad har egentligen den pedagogiska forskningen och lärarutbildningen egentligen medverkat i just denna för landet helt avgörande fråga? Den enda forskare som tidigt tog upp denna viktiga fråga var Wilhelm Sjöstrand, pedagigikprofessor i Uppsala och av många enbart ansedd som motståndare till grundskolan i motsats till Torsten Husén som gladligen ställde upp för att legitimera vad skolpolitikerna önskade. I hans bok “Pedagogiska grundproblem i historisk belysning” från 1968(Gleerup) konstaterar han att “Dagens pedagogiska problem har allts ännu icke fått en entydig lösning. Frihet och jämlikhet måste förlikas med varandra. ” (s. 121). John Dewey konstaterar att “avsaknaden av demokratiska metoder är den främsta orsaken till slöseriet i vårt uppfostringsväsende … Överallt där demokratin gått under, har den varit alltför exklusivt politiskt till sin antur. Den har inte ingått som en integrerande del i folkets dagliga liv”. (s.154 i “Individ, skola och samhälle. Pedagogiska texter av John Dewey. NoK 1980). När får vi i Sverige sådan pedagogisk forskning som verkligen utgår från den pedagogiska processen villkor i ett demokratiskt perspektiv. En skola som är till för barnen i deras viktiga vuxenblivande i ett samhälle med demokrati som både medel som mål?
Nils Westberg
Jag är så glad att denna diskussion förs. Någonstans på vägen mot den ultimata kunskapsskolan tar vi demokratin för given. Vi underskattar demokratin som ett skört projekt och som en process som ständigt måste förnyas och underhållas. Självklart är det ett av skolans viktigast uppdrag att arbeta för demokrati men också demokratiskt! De senaste uppgifterna om oegentligheter vid skolval tycker jag är helt oförsvarliga. Rädslan för en öppen debatt likaså. Flera av mina blogginlägg rör just frågor knutna till frågor som rör värdegrund, demokrati och mänskliga rättigheter i skolan och i undervisningen på gymnasiet.
Tack för ordet
Demokratin – i skolan liksom i politiken – är inte starkare än den bindning som finns till människors värderingar och handlingar. Demokratiska förhållningssätt måste därför återerövras med varje ny generation, skolans praktik och vardag är den självklara arenan för detta. Även totalitära och dogmatiska styrelseskick behöver skolan för att upprätthålla sina värden. Det vet vi. Men vet vi att demokratin behöver detsamma, under demokratiska former?
“Demokrati” i skolsammanhang kan inte definieras och hanteras lättvindigt, men i likhet med andra sådana ord – kunskap, kvalitet, utveckling, för att inte tala om så grötiga ord som omsorg och kärlek – är det ord vi inte kan undvara i livet. Demokratifrågorna kan omsättas i exempelvis delaktighet, inflytande, åsiktsfrihet, ömsesidig respekt, jämställdhet, jämlikhet, ansvar, skyldighet, representativitet. Allt tillämpligt inom skolan och gällande både lärare och elever. Demokratin kan aldrig reduceras till möjligheten att välja skola eller bildandet av elevråd och liknande formella eller organisatoriska delar. Det demokratiska förhållningssättet finns inneslutet i hur skolan hanterar kunskapen; demokratin har ett innehåll ( liksom kärleken – bara prat och formaliteter räcker inte ). Ett växande batteri av alltmer preciserade mål – nationella och lokala, tidskrävande prov – nationella och lokala, samt betygsättning och omdömen blir styrande för lärares planering och undervisning. Ett krympande utrymme återstår för elevers inflytande över innehåll och arbetsformer och riskerar att bli lösryckta inslag under elevers sammantagna skoltid.
Giltig kunskap och vad som är värt att veta avgörs från barnsben till vuxen ålder utan elevers delaktighet, erfarenhet och ansvar. Det är en förödande effekt. Elever måste i stället ständigt och kumulativt praktisera “demokratin” och erfarea det svåra med att ha ett ansvar för “demokratin”; kompromisser, hänsyn, lyssnande, beslutsfattande. Alltsammans besvärliga och tidskrävande processer – men den enda vägen om vi verkligen är överens om värdet av en demokratisk skola. Elevers inflytande, delaktighet och makt – anpassat efter deras ålder – är en del av kunskapsprocessen i ett demokratiskt samhälle. Men inte i ett totalitärt samhälle. En demokratisk stat kan inte centralstyra fram demokratin i skolan, inte inteckna skolans innehåll och arbetsformer, inte peka fram demokratiska människor med hela handen. Ett samhälle behöver kunniga, kreativa och fritt tänkande människor. Med en demokratisk grundhållning och ett ansvarstagande för mera än “mina egna betyg”.
För att återknyta till inledningen; demokratin i samhället och i skolan är fyllt av motsägelser. Mångfald kan leda till segregering, pluralism måste tillåta de yttringar som kan bli dess undergång, jämlikhet måste utjämna ojämlikhet och alltså behandla människor olika. Det skulle syresätta valdebattens skolfrågor om “det förenklade med enkla lösningar” byttes ut mot ” det sammansatta, komplicerade, motsägelsefulla”. Även om teoretiska modeller, abstrakta resonemang och politiska beslut ofta förutsätter en förenkling så vet vi från historien att enkla lösningar ska man sätta varningsflagg på. Det gäller att ständigt vakta och återerövra demokratin, vi ska inte inbilla oss något annat.