5. Kampen för skolan som en social och kulturell mötesplats – är den kampen nedlagd?
“I en skola för alla undervisas elever med olika bakgrund tillsammans. Integration är ett viktigt värde i den sammanhållna skolan. Det går inte att överskatta betydelsen av att barn och ungdomar med olika erfarenheter, kulturer och sociala tillhörigheter tillbringar tid tillsammans med varandra under skoltiden. I ett öppet demokratiskt samhälle är empati, inlevelse i andra, förmåga att se med andras ögon o.s.v. avgörande värden. Sådana värden utvecklas bäst om de kan grundläggas tidigt i en ömsesidig kommunikation mellan skolkamrater.”
Så står det i en budgetproposition (1994/95:100 Bilaga 9). Är inte detta mål viktigt oavsett vilket parti som är i regeringsställning? Och om det är viktigt, varför är det så tyst i debatten om detta, när nu utvecklingen snarast går åt motsatt håll?
Om skolan inte får några möjligheter att fungera som en social och kulturell mötesplats, bäddar man för att klyftorna i samhället vidgas och motsättningarna ökar. Det kitt, de gemensamma referensramar, som håller samman ett samhälle, grundläggs till en del i skolan. I skolan kan man göra en nödvändig avvägning mellan de gemensamma erfarenheter och synsätt som vi delar med varandra och de erfarenheter och synsätt som skiljer oss, men som vi kan lära oss respektera.
Om det dessutom är så att en sammanhållen skola är en överlägsen konstruktion när det gäller att uppnå andra samhällsmål, t.ex. höjning av utbildningsnivån i en hel befolkning och förbättrad konkurrenskraft, är det svårt att förstå att dessa frågor inte finns högt upp på den politiska agendan. Det är sant att bostadssegregationen i Sverige är ett stort hinder. Men det ursäktar inte att skolpolitiken antingen låter frågorna vara eller förvärrar situationen med t.ex. elit- och friskolor, som tillåts sortera eleverna.
SOS-redaktionen
Jag tror att det (fortfarande) finns en uppslutning kring detta skolan som mötesplats för olika. Även på den borgerliga sidan. Tillväxten och de höga betygen som primära mål för skolan må ha växt fram senaste 15 åren men ännu inte tagit över. Problemet uppfattas nog ofta vara att man saknar (enkla) medel att åtgärda den ökade segregation som vi alla kan bevittna. Forskare avvisar bussning och menar att segregationen inte är problemet (SNS) utan att ’invandrare inte ges chansen’; ingen kommer med någon hanterlig lösning på boendesegregationen. Skolan blir i det ljuset mest en beroende variabel, som åker dit samhället blåser. Friskolorna blir inte orsaken till förändringen utan enbart ett av smörjmedlen.
Folkskolan (1842-1957?) var kanske en social och kulturell möteplats för många barn under hela deras skoltid. Parallellskolesystemet innebar dock att barn kunde använda sig av olika skolformer beroende på bostadsort, barnets kön och föräldrarnas status. Redan enhetsskolan (1957) sorterade eleverna, namnet till trots. Det fanns ett flertal sorts ”klasser” inom samma enhetsliga skolbyggnad med samma ingång och samma utgång. För mellan ingång och utgång var intet enhetligt. Men eleverna hade möjlighet att mötas på de gemensamma ”torg” som fanns inom byggnaden. Det var åtminstone en lokalmässig integrering.
Åren åk 1 – åk 6 var integrerande under enhetsskolans tid. Så åren åk 1 – åk 6 har varit integrerande 1842 – 1994? Knappast, men kanske 1962 – 1994. En kort tid. Min mor, född 1906, gick i en skola som hade kunskapsplikt men inte närvaroplikt. Hon tenterade in direkt i åk 2, och efter åk 4 övergick hon till läroverket. Alltså endast tre år i folkskolan. Så – när har skolan och skoltiden varit gemensam för alla barn? Det är kanske inte svaret på den frågan som är viktigast, utan frågan gäller vilken inriktning vi önskar i ett samhälle – en i princip integrerande skola eller en i princip segregerande skola?
Om vi håller oss till ”skolan”; omgivande samhälle har mestadels varit sorterat, förr liksom nu. Har man levt och lärararbetat i ett brukssamhälle så vet man att en å eller en järnväg sorterat människor i ”olika sorts folk”. Men eleverna möttes i skolan. Min egen upplevelse av detta var i åk 3-4, när vi barn från landet bussades in till en skola i brukssamhället. De högre tjänstemännens barn bodde på åsen i stora tjänstemannavillor under välbeställda omständigheter. Vår prydliga lärarinna hade noll insikt i de villkor som verkligt fattiga barn levde under. Men vi barn förstod varandra. Vi överskred klassgränserna och flera av oss blev medvetna om olikheterna i våra uppväxtvillkor, och besökte våra världar. Därför att vi fick möjligheten att få en insikt. Trots vår sippa lärarinna – eller kanske på grund av henne. Barn är fördomsfria. Till dess de lär sig annat.
Eliskolor? Alla superbegåvade barn får möjlighet att gå i elitskolor, enligt ministern. Om ett barn har aktiva föräldrar med tillräcklig ekonomi kan också barnet från Yttermalung söka till, och ha sin skolgång i, en elitskola i Göteborg. Precis som alla parisare har möjlighet att sova under Paris broar.
FOLKhemmet är historia, liksom FOLKskolan och FOLKparken. FOLKtandvården och (Folk)biblioteket återstår. Liksom verklighetens FOLK. Men jag har en känsla av att verklighetens folk liksom är tvärtom, uttrycket refererar inte till gemensamma referensramar utan till särskilda, oklart vilka. Och det gäller vuxna, inte barn och elever. ”Barn är ett folk…….” utan fördomar. Det är en så enorm tillgång att vi inte kan försumma den fördomsfriheten. Av det skälet bör skolan inriktas på möten mellan världar.
I någon slags överambition har man tagit bort all valfrihet från grundskolan och skapat ”en skola för ingen”. Det är absolut så att människor långt till höger ser stora fördelar med enhetsskolan och att människor med olika bakgrund möter varandra åtminstone under några år. Den underliga ambitionen mot likformighet har dock fått en så stark motreaktion att jag känner att vi nu kan få en kraftig översväng mot friskolor och så stark segregation att vi till och med får enkönade klasser. Människor långt ut på vänsterkanten upplever ett starkt behov av att få erbjuda sina barn valfrihet och det är mycket symptomatiskt att vänsterledaren mitt i sin kritik av friskolorna ändå har sina barn i sådana.
Det har uppstått ett ytterst starkt behov av att erbjuda valfrihet i den vanliga kommunala skolan. Ifall inte någon börjar arbeta för detta snarast så kommer det svenska skolsystemet inom en snar framtid helt att domineras av friskolor och sen är enhetsskolan bara en historisk parantes. Det finns absolut inget utrymme för att börja kämpa för enhetsskolan som social och kulturell mötesplats i dagsläget. Hur kunde vi vara så blinda för det enorma valfrihetstryck som byggts upp? Nu måste vi möta detta tryck på ett positivt sätt så att locket inte flyger i taket och prioritera ned andra saker.
Historiskt sett har vi haft en enhetlig skola under ganska få år i svensk skolhistoria. Det är perioden mellan slutet på 1960-talet till de privata skolorna släpptes fria 1992. Visionen om skolan som en social mötesplats lever men som aktiv Vänsterpartist känner man sig ganska ensam i att företräda den åsikten. Detta är en av de frågor där det är svårast att komma överens med Socialdemokratin och Miljöpartiet. Alla vi som vill värna om den offentliga skolan och motverka att skolan ytterligare bidrar till det segregerade samhället behöver kraftigt höja rösterna i debatten. Skolverkets kunskapsöversikt om resultaten i svensk grundskola lyfter just fram segregationen som ett av grundskolans stora problem. För att motverka segregationen krävs att de privata skolorna avvecklas.
Jag har under denna valrörelse varit enbart lyssnare och måste tyvärr instämma i din fråga.
Jag är också sedan flera år ledamot av styrelsen för stiftelsen Friends som arbetar mot mobbing.
Var tredje barn som går till skolan mår inte bra. Detta har inte heller nämnts i debatten.
Det känns tungt om den framtida skolan kommer att bli en plats där endast den teoretiska kunskapen räknas och där möjligheten att utvecklas som människa tillsammans med andra människor försvinner.