Skola och SamhälleIngrid Carlgren: Tio år med SOS – och ett annat samtal om skolan?
I ett utdrag ur en kommande jubileumsskrift om Skola och Samhälles första tio år beskriver Ingrid Carlgren här vårt debattforums start och utveckling. (red.)
Decenniet före SOS tillkomst präglades av en tilltagande polarisering i skoldebatten, parallellt med krisrapporter om fallande kunskapsresultat och ökande segregering. Bland många av oss som arbetade i skolan och lärarutbildningen såväl som med skolforskning fanns en växande frustration över hur detta beskrevs och diskuterades i den offentliga debatten. Klyftan mellan ett inifrån- och ett utifrånperspektiv på skolan växte, och det var utifrånperspektivet som hade tolkningsföreträde. Vi var flera som försökte få artiklar publicerade i dagspressen utan att lyckas. Ofta kom refuseringarna tillsammans med en kommentar om att artiklarna var för komplicerade och därför svåra att förstå. Efter att DN våren 2005 hade publicerat flera artiklar i rad som beskrev en lärarutbildning i total kris – artiklar som innehöll såväl missförstånd som felaktigheter – försökte lärarutbildningarna genom lärarutbildningskonventet få in ett genmäle. Efter att först ha fått ett löfte om att få in en artikel blev den refuserad. I det läget valde några lärarutbildningar att gå samman och köpa en helsidesannons (!) i Dagens Nyheter våren 2005. Detta skapade visserligen uppmärksamhet och ledde till att lärarutbildningarna bjöds in till ett seminarium på Rosenbad men som inte gjorde det lättare att få artiklar publicerade.
Under 2006 kom de katastrofala PISA-resultaten. Samtidigt hade det bildats en ny regering som, med Jan Björklund som skolminister, påbörjade en rad reformer. Debatten blev än mer polariserad och behovet av en bredare och mer problematiserande skoldebatt växte. Med syfte att få till stånd överbryggande samtal med journalister och andra skribenter som inte var ”inifrån” inbjöd några av oss till seminarier under rubriken ”Ett samtal om ett annat samtal om skolan”.
Vi är några skolengagerade personer som vill inbjuda till ett seminarium om hur samtalet om skolan kan nyanseras och fördjupas. Vi menar att det blir alltmer angeläget mot bakgrund av den ensidighet, förenkling och polarisering som präglar det offentliga samtalet om skolan idag. Dessutom menar vi att klyftan mellan hur och om vad man talar innanför respektive utanför skol- och lärarutbildningsmurarna växer och att det därför blir alltmer nödvändigt att få till stånd möten och samtal mellan ’innanför’ och ’utanför’.
Vi skulle vilja diskutera vad det här beror på. Vi vill också diskutera de bilder av skolan och lärarna som skapas idag och vilka frågor som därigenom inte blir föremål för analys eller diskussion – t.ex. reduktionen av utbildning till en ekonomisk tillväxtfaktor och skolans förvandling till en marknadsplats för individuell utbildningskonsumtion. Det som saknas är såväl beskrivningar ur olika perspektiv av vad som faktiskt pågår i våra skolor som fördjupade analyser av detta liksom av olika skolpolitiska ståndpunkter. Hur kan vi blåsa liv i diskussionen om skolan som ett samhällsbyggande projekt? Hur kan vi formulera frågor om kunskap och bildning som på ett meningsfullt sätt hakar i det som pågår?
(Ur Inbjudan till ett 20-tal journalister och allmänt samhällsintresserade personer i början av hösten 2008. Inbjudan undertecknad av Ingrid Carlgren, Solweig Eklund, Olle Holmberg och Sven-Eric Liedman)
Våren 2009 var Ingrid Carlgren, Olle Holmberg och Solweig Eklund i Umeå med anledning av utdelandet av Fridtjuv Bergpriset och en doktorspromovering. Olle och Ingrid hade där varsitt anförande om Flum- respektive Trivialskolan. Dagen efter träffade vi några skolforskare och lärarutbildare från Umeå och diskuterade än en gång behovet av ett annat slags samtal om skolan. Där, på Bokcafé Pilgatan, började vi dra upp riktlinjerna för en gemensam blogg eller nättidning. I Lund hade Olle under en längre tid haft diskussioner med Jan Thavenius om att göra något och eftersom Olle nyligen slutat som områdeschef för lärarutbildningen i Malmö var det naturligt att föra diskussioner med Malmö högskola om ett värdskap för nättidningen.
Vi, det vill säga Ingrid Carlgren, Jan Thavenius, Olle Holmberg, Solweig Eklöf samt Sven-Eric Liedman, skrev ett underlag till dåvarande Malmö Högskola där vi poängterade att syftet med nättidningen skulle vara att komma bort från förenkling och polarisering och istället satsa på problematisering och att komma bakom schablonerna. Vidare att vi ville ha skribenter med erfarenheter från skolan – lärare, lärarutbildare och rektorer – men också skribenter bland samhällsdebattörer som inte vanligen sysslade med skolfrågor. Vi tryckte också på att vi ville undvika alltför likartade, ”vänsterprogressiva”, texter. Efter ett möte i Malmö med lärarutbildningens ledning ställde Malmö högskola upp både som värd och med resurser och därmed var ett bekymmer ur världen. Därefter tuffade det igång med Olle som drivande kraft. Under hösten fick nättidningen sitt namn: Skola och samhälle. Jan skrev i ett mejl den 27 september 2009:
Har en idé om namnet. Det är bra med namn som man lätt kan ta i sin mun, typ läste du “DN” idag eller “Bajen” är för fan inget fotbollslag. Tar lite tid att arbeta in men sen blir det desto lättare. Skoldebatt kan kortas till SD, debatt om skola till DOS, skola och utbildning blir SOU (!), skola och lärarutbildning blir SOL, utbildningstorget UBT. Eller SOS = Skola Och Samhälle.
Vi andra föll direkt. Utan vetskap om att det funnits en föregångare med samma namn, nämligen en skriftserie för lärare utgiven mellan 1920 och 1930. Låt oss hoppas att 2000-talets Skola och samhälle blir mer långlivad!
Olle, som tillsammans med en konsult arbetade med utvecklingen av sidan, var den som lärde sig hantera publiceringsverktyget och tog på sig redaktörskapet. Hösten 2009 användes för att göra listor – listor med prenumeranter, listor på presumtiva skribenter, listor på bra lärare som kanske skulle vilja skriva, listor på teman och listor på medlemmar i en redaktionskommitté, som skulle hjälpa till att jaga skribenter och själva skriva. Vi diskuterade teman för texterna och vilka slags texter vi ville ha; det skulle vara en blandning mellan erfarenhetsbaserade texter och mer akademiska, där problemen gavs ett mer samhälleligt sammanhang.
Första ”numret” kom ut i slutet av januari 2010 – med fyra artiklar under tre olika kategorier: skola, lärarutbildning och utbildningspolitik. Artiklarna skickades ut med e-post till cirka 1000 personer tillsammans med ett följebrev där bland annat följande stod att läsa:
Eftersom både problem och lösningar alltför ofta betraktas som givna i den offentliga debatten om skola och lärarutbildning är det mediala intresset för fördjupning och problematisering svagt. Den diskussionen förs idag någon annanstans än i media. Den förs mellan lärare som varje dag ställs inför nya problem i en skola som finns mitt i ett samhälle som genomgår genomgripande förändringar. Den förs mellan forskare som uppmärksammar och försöker förstå utbildningsproblem av skilda slag. Men den diskussionen når sällan ut i det offentliga samtalet.
Om avståndet mellan de diskussioner som finns i skolan och bland forskare å ena sidan och mediebilden å den andra fortsätter att växa kommer främlingskänslan hos dem som arbetar i och med skolan att öka. Men risken för att träffsäkerheten i de politiska besluten minskar är också stor. Detta gäller i särskilt hög grad om de som dagligen möter barn och unga och genom dem får en direktkontakt med morgondagens frågor och fenomen, inte är med och formulerar de problem som skolpolitiken måste ta itu med.
Den nuvarande situationen är med andra ord ett allvarligt demokratiskt problem. Den är förödande för det kritiska tänkandet, den urholkar det demokratiska samtalet och som en följd får skolan svårt att hantera sina problem och kriser. Allt intellektuellt liv liksom all verklig demokrati förutsätter en öppen debatt.
Antalet prenumeranter steg ganska snabbt och ett hyfsat antal artiklar kom in. Sommaren 2010 hade vi cirka 1500 prenumeranter. Till vår förvåning fanns ett stort intresse bland tjänstemännen på centrala skolmyndigheter såväl som på kommunala skolförvaltningar. Mot slutet av våren hade vi fått till en utökad redaktionskommitté som under sommaren samlades till ett par dagars diskussioner i Studsvik. Bland dem var det framförallt Magnus Hultén i Stockholm och Göran Levin i Malmö som mer aktivt gick in i arbetet med SOS.
Därmed hade SOS fått sin form och organisation. Olle hade ansvaret som redaktör, Jan hade hand om bilderna och Solweig tog fram underlag och stadgar så att vi kunde bilda en förening. Redaktionen förde kontinuerligt diskussioner på nätet.
Så länge Malmö högskola stod som värd fanns ekonomiska resurser – även om de var knappa. I samband med Zarembas artikelserie i DN hade SOS flera kritiska artiklar som verkade ge ledningen på lärarutbildningen i Malmö kalla fötter. Högskolan avslutade värdskapet för SOS och vi lyckades inte få någon annan högskola att nappa. Möjligen säger det något om hur klimatet för samtalet om skolan förändrades under 2010-talet. Några försök att få tidskriftsstöd misslyckades. Ett tag höll vi oss flytande med hjälp av en mindre summa pengar från Björn Ulveaus och en lite större summa från Carl Bennet men det räckte inte så långt.
Efter ett tag blev det också slitsamt för Olle att ensam ha ansvar för publiceringen. När Sten Svensson hade slutat som redaktör för Lärarnas tidning lyckades vi värva honom. Därigenom fick vi ytterligare en redaktör, som dessutom hade med sig professionella kunskaper om tidningsmakande. Olle och Sten tog från och med hösten 2011 växelvis ansvaret för publiceringarna. SOS fick på så vis två redaktionsgrupper – en i Stockholm och en i Lund.
När Olle några år senare blev allvarligt sjuk blev det uppenbart att vi inte kunde fortsätta som tidigare. Magnus Hultén tog då på sig att få fram en ny redaktion som tog över från och med 2017. Liksom den gamla redaktionen kom den nya att bestå av personer från Stockholm (Magnus Hultén, Björn Kindenberg och under en kortare period Aina Bigestans), Göteborg (Sara Hjelm), Skåne (Malin Ideland, Anders Jönsson, så småningom även Magnus Erlandsson och Hanna Sjögren), och Uppsala (Malin Tväråna). Nuvarande redaktion består av Malin Ideland, Magnus Hultén, Sara Hjelm, Magnus Erlandsson, Malin Tväråna och Hanna Sjögren.
Många artiklar har publicerats i SOS genom åren. Även om tillströmningen av artiklar i perioder varit relativt god har de inte riktigt levt upp till våra visioner om en variation av texter från lärare, lärarutbildare och skolforskare såväl som skribenter utanför skolfältet. Dels blev vi själva tvungna att skriva lite för ofta och dels blev det många gånger alltför likartade artiklar. Vid Studsviksmötet formulerade vi en vision om att få in texter från skolgolvet i högre utsträckning – korta rapporter från skolans vardag såväl som ”konstruktiva texter” om hur kreativa lärare och skolor löst problem och utvecklat sin verksamhet. Vi hade kontakt med många lärare som var kritiska till utvecklingen i skolan men som inte vågade skriva. Den tystnadskultur som utvecklades på skolorna efter införandet av den individuella lönesättningen i slutet av 1990-talet var påfallande. Det var också svårare än vi trodde att få till stånd en seriös diskussion och debatt. Kanske bidrar nättidningens format, med möjlighet till långa kommentarer i direkt anslutning till artiklarna, till att viljan att formulera sig i en hel och genomarbetad artikel minskar?
Under decenniet har flera av de problem som tidigt beskrevs i SOS blivit mer allmänt uppmärksammade Det gäller inte minst de negativa konsekvenserna av marknadiseringen och det fria skolvalet, framförallt i form av ökad segregering som i sin tur får såväl kunskapsmässiga som sociala konsekvenser. Detta, liksom den dokumentationsbörda som följer av den ökande och alltmer detaljerade kontrollen, har blivit alltmer erkända problem i skolan. En majoritet av väljarna vill varken ha vinstdrivande skolor eller den hårda segregering som är idag. Trots detta finns det inte på den politiska dagordningen idag och retoriken i den politiska debatten är ungefär samma som för 10 år sedan.
Men nyliberalismen är inte lika hegemonisk nu som då och längtan efter en annan skola än den vi har idag växer. Behovet av ett annat slags samtal om skolan är därför minst lika stort idag som för 10 år sedan och förhoppningsvis kommer SOS det kommande decenniet att bidra till ett återtagande av skolan som ett samhällsbyggande projekt.
Ingrid Carlgren är professor emerita i pedagogik.
One Comment on “Ingrid Carlgren: Tio år med SOS – och ett annat samtal om skolan?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tack Ingrid Carlgren!
Om pedagogik har vi skilda synsätt. Men om SOS:s betydelse är vi eniga.
Du befarar att nättidningens format med direktkommentarer minskar viljan att själv formulera sig. Nej! Det bevisas i tidningarnas ifrågasätts-kommentarer och i nätbloggar.
Istället blekas innehållet i SOS när långa eller korta texter av typ Corona-texterna skickas ut från Top-Down med gilla-knapp. Vilket är en tydlig 1-vägs-kommunikation med lärandesyfte. Och inte ett resonemangs-torg.