Alexander Skytte och Marcus Larsson: Moderaternas bild av skolan saknar verklighetsförankring
Moderaterna vill att den som är flitig i skolan ska kunna göra en klassresa, men deras förslag för att åstadkomma detta är verklighetsfrämmande och kontraproduktiva, skriver Alexander Skytte och Marcus Larsson.
Moderaterna skriver att den som är flitig i skolan ska kunna göra en klassresa [länk]. Med detta menas att oavsett elevens bakgrund ska det gå att bli vad man vill. Problemet är att de förslag Moderaterna vill genomföra för att nå dit är direkt kontraproduktiva.
Moderaterna vill öka elevernas undervisningstid. Förslaget kan verka logiskt – mer tid betyder mer kunskap – men tyvärr rimmar förslaget mycket illa med den extrema lärarbrist som råder i Sverige. Det kommer enligt Skolverkets bedömning behöva anställas 77 000 lärare de kommande fem åren. Frågan är vilka som ska undervisa eleverna på den här utökade undervisningstiden? Tänker sig moderaterna att det är behöriga eller obehöriga lärare som ska hålla i undervisningen? Om Moderaterna anser att det är behöriga lärare som ska undervisa, då måste undervisningstiden för lärare öka. Om Moderaterna anser att det är obehöriga lärare som ska undervisa, då måste de först riva upp behörighetsförordningen.
Eftersom något förslag på att riva upp behörighetsförordningen inte presenterats, får vi förutsätta att Moderaterna anser att det är behöriga lärare som ska undervisa. Givet lärarbristen innebär ökad undervisningstid för elever också ökad undervisningstid för lärare. Moderaterna tycks därför ha missat att läraryrket gått från att vara ett ”friskyrke” till att vara ett ”riskyrke”. Lärare har helt enkelt redan för mycket att göra med nuvarande undervisningstid. Om Moderaterna får sin vilja igenom och undervisningstiden ökar kommer läraryrket att i ännu större utsträckning bli ett riskyrke och lärarbristen öka ytterligare. Att bli sjuk på grund av jobbet är inget som lockar fler att vilja bli lärare.
Utöver arbetsmiljöaspekten är det inte heller säkert att mer undervisningstid för elever leder till högre resultat. Ökad kvantitet är inte lika med ökad måluppfyllelse, eftersom ökad undervisningstid för lärare skulle leda till mindre tid till för- och efterarbete – det vill säga sämre kvalitet på undervisningen.
En problematik som Moderaterna missar är att politiker skär ner på skolan. Enligt tankesmedjan Balans sparade 9 av 10 kommuner på välfärden 2018 [länk]. Lärarnas Tidnings undersökning visar att fler än 6 av 10 kommuner sparar på skolan 2019 [länk]. Och det är inga små summor det handlar om. Kommunpolitiker försöker spara skolan in i framtiden, samtidigt som rikspolitiker höjer kraven. Det är en ekvation som inte går ihop.
Vidare vill moderaterna ta tag i ”stöket” i skolan [länk]. Tydligare ordningsregler och större auktoritet ska göra lärares jobb lättare. Vi är rädda att Moderaterna missar målet även här. Den största anledningen till att det är stökigt i skolan, är att det inte finns resurser eller tid att bemöta och hantera konfliktsituationer. Läraren lämnas ensam i klassrummet med att försöka hjälpa lågpresterande elever och elever som av andra anledningar behöver mer stöd och anpassning. Studiero och att elever ska respektera sina lärare är några av de viktigaste förutsättningarna för att lära sig saker i skolan. Men vi tror inte att det finns en genväg dit, genom en argumentation som enbart bygger på ”hårdare tag”.
New Public Management-styrningen av skolan har skapat ett ständigt ökande glapp mellan krav på skolan och de resurser skolan har till sitt förfogande. Det glappet måste minska och det kan bara göras genom att politiker satsar på skolan och/eller att politiker minskar kraven på skolan. Det är här Moderaterna måste börja, om de vill att möjligheten till klassresor ska öka.
Alexander Skytte är lärare, skoldebattör och anordnare av ”Lärarmarschen”
Marcus Larsson är lärare och engagerad i Tankesmedjan Balans
Med Teodorescu som tänkare i Moderaternas framtidsgrupp kan vi förutse att det är just den politiken: tal om att ge alla chansen trots svaga utgångslägen, men sedan konstatera att många av dessa ”inte ansträngt sig” tillräckligt och därför inte lyckats.