Alma Memisevic: De inkluderade – Samtidens oönskade barn

Drömmen om en skola där elever kommer till skolan för att lära sig och förverkliga sina framtidsdrömmar och ambitioner samt bidra till samhället utifrån sina egna intressen, behov, förmågor och förutsättningar, känns som ren utopi, skriver Alma Memisevic (red.)

Den dominerande samhällsnormer säger att människan ska vara produktiv, företagsam och lönsam för att förtjäna gemenskapen och inte riskera uteslutning. I skolans värld måste elever kunna uppvisa kunskaper och förmågor som går att mäta och jämföra. Lärare måste undervisa och förmedla kunskap som kan och ska administreras, utvärderas och betygsättas. Verksamheten ska kvalitetssäkras, kvalitetsgranskas, kvalitetsutvecklas, dokumenteras, följas upp och utvärderas. Håller inte denna utbredda mätbarhetskultur inom alla skolformer och verksamheter på att döda både lusten att lära liksom lusten att undervisa? En ännu viktigare fråga, vilka är det som riskerar uteslutning ur gemenskapen och varför?

För att kunna möta utmaningar i den allt mer komplexa och föränderliga världen behöver individen vara innovativ, kreativ, företagsam, ansvarsfull, nytänkande enligt Lawn (2003). Paradoxalt nog går skolan mot en helt annan riktning där elevers möjligheter att utveckla dessa förmågor som de kommer behöva senare i livet begränsas. Ju mer heterogent och komplext samhälle blivit desto större homogenitet tycks efterfrågas i skolans värld. Gränserna för vad som anses normalt och acceptabelt krymper och bilden av den önskade normeleven blir allt snävare.

Dagens skol- och mätsystem är utformade efter normeleven som kan sitta still, memorera och återge kunskap skriftligt och muntligt. För att värdera denna kunskap tvingas lärare används samma mått för alla elever oberoende av deras förutsättningar, bakgrunder eller funktionaliteter, för att göra det möjligt att jämföra elever med varandra i nationella och internationella rankningar.

Inkluderingsdebatten har, kanske som en konsekvens av ovanstående, det senaste året kretsat kring hur ”de som stör” och de som inte uppnår målen kan uteslutas. Ett återkommande mantra har varit ”Inkluderingen har gått för långt” som förekommer bland annat i det omtalade januariavtalet (länk 4). Detta uttalande är problematiskt av flera anledningar vilket jag skrivit om i Inkludering som utmaning och möjlighet.

Utgångspunkten i debattartiklar som är kritiska till inkluderingen (länkar 1, 2 och 3) är nästan uteslutande hur normelevers skolsituation kan förbättras medan elever med funktionsvariationer ”glöms bort”. Frågan som inte ställs är hur deras skolgång och framtid påverkas av de särlösningar som föreslås? Frågan är också på vilka grunder de ska exkluderas och var hittar man stöd för det i forskningen eller policydokument? Samt, var drar man gränsen? Det är nog här som mätbarhetskulturen kommer in i bilden och ger ledtrådar om vilka som är samtidens oönskade barn.

I den marknadsekonomiska utvecklingen där valfrihet och konkurrens står i fokus styrs diskussionen ofta mot vilka som är lönsamma och vilka som riskerar dra ner skolans betygsgenomsnitt (Assarson, 2009) vilket omvandlar elever till siffror och oundvikligen leder till en önskan om att utesluta de minst lönsamma – de som är mest resurskrävande och minst produktiva. I den här mätbarhetskulturen offrar vi hävdar Bornemark (2018) det mellanmänskliga, det relationella, det känslomässiga och subjektiva, eftersom det inte går att mäta. Bildning och demokratisk fostran som lärare också ska arbeta med, trängs undan och osynliggörs eftersom det framstår som mindre viktigt när det inte låter sig mätas.

Utifrån den logiken och utvecklingen är det kanske inte förvånande att det nu hörs röster som anser att slöjd och musik kan helt skippas (länk 5). Det pratas också om disciplin, ordningsbetyg (länk 6) och att kapitel 1 och 2 i Lgr11 som handlar om värdegrundsfrågor borde ”ses över” då målen är för omfattande och omöjliga att lyckas med (länk 5).

Detta skulle ytterligare stärka den auktoritära diskursen, där individer är kuvade, lydiga och underordnade. I dagens samhälle när högerextremism växer sig starkare, liksom ojämlikhet och segregation, behöver vi snarare självtänkande individer som vågar höja sina röster och stå upp mot orättvisor. Det kommer inte de kuvade att göra, utan blir istället ideologiskt lättledda.

Drömmen om en skola där elever kommer till skolan för att lära sig och förverkliga sina framtidsdrömmar och ambitioner samt bidra till samhället utifrån sina egna intressen, behov, förmågor och förutsättningar, känns som ren utopi. Liksom drömmen om att lärare formativt bedömer varje elevs prestationer enbart i relation till hens egna framsteg utan att jämföra med alla andra. Istället drunknar lärare i oändliga mängder av diverse dokument där det sociala, relationella och mellanmänskliga inte får plats. Det lämnar inget utrymmer för inkludering.

 

Alma Memisevic är specialpedagog, förskollärare och doktorand vid Linköpings universitet

 

Referenser

Assarson, I. (2009). Utmaningar i en skola för alla – några filosofiska trådar. Lund: Liber

Bornemark, J. (2018). Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Stockholm: Volante

Lawn, M. (2003). The ‘Usefulness’ of Learning: the struggle over governance, meaning and the European education space. Discourse: Studies in the Cultural Politics of Education, 24(3), 325-336.

 

4 Comments on “Alma Memisevic: De inkluderade – Samtidens oönskade barn

  1. Tack för ett utomordentligt väsentligt, välgenomtänkt och välformulerat inlägg. De som fattat beslut om dagens mätbarhets-och utsorteringsskola har visat noll intresse för och kunskaper om de skolsvaga elevernas verklighet, förutsättningar och behov. Se vidare i artiklarna http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/forskolan.pdf och
    http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/skolanMasteSlutaKnacka.pdf samt i boken http://perackeorstadius.se/pdfBocker/tillSkolsvagaEleversForsvar.pdf

  2. Tack Alma för denna artikel. Jag har nu lagt den på min facebook.

  3. Tack snälla Guadalupe och tack Per Acke för er respons!
    /Alma

  4. Lärare! Värna om S.O.S:s unika debattforum! Motsvarande finns inte i Företagens värld för HR-professionen. Jag har traditionssubjektivitet både i företagens och läraryrkets professionalitet.
    När därför Tyson, vid Stockholms universitet, talar om HANDBÖCKER FÖR UNDERVISNING, kan jag som KUNSKAPSLEDARE, benämna det som en brist som påtalas.
    Medan jag som KUNSKAPSLEDARE, hävdar att Memisevic, vid Linköpings universitet, när hon drömskt talar om skolan där eleven LÄR SIG och förverkligar sina framtidsdrömmar och lärarna FORMATIVT BEDÖMER varje elevs prestationer – gör sig till tolk för OECD och EU. Och för Karlstads universitet, som anser sig vara första ECTS-ackrediterade lärosätet i Sverige.
    Företagen går i bräschen för ÖKAD DIGITALISERING av PERSONAL. Möjligt för Karlstads universitet att tillämpa på SKOLANS LÄRARE. Konsulter lockar HR-funktionärer med “People Analytics” och Prediktiv Analys”.
    Lärare var inte naiva! Varnas av HR-professionen!
    http://www.kunskapsvetenskap.se
    /HR-jobb! Ingår People Analytics?/

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS