Alma Memisevic: ”Men du… du glömde att fråga om rasism.”

En skolpolitik, som begränsar elevers rätt till sitt första språk, kultur och identitet, får allt större plats i medierna. Detta trots att flera forskare varnar för vad en sådan skolpolitik kan ha för konsekvenser för flerspråkiga barn. Varningsklockorna borde höras hos lärare och alla andra som vill värna om de demokratiska värden som våra läroplaner vilar på, skriver Alma Memisevic.

Året var 2003 och jag satt i ett litet rum med en diktafon på bordet och en trettonårig flicka mittemot mig. Hon skulle berätta för mig vad hon tänker om identitet och att växa upp i Sverige med invandrade föräldrar. Plötsligt frågar hon mig vad jag kommer att göra med hennes svar och om hennes lärare kommer att få veta vad hon sagt. När jag försäkrar henne om hennes anonymitet säger hon att hon vill prata om rasism.

Vid tidpunkten var jag en blivande förskollärare och skrev mitt examensarbete om hur högstadieelever med utländsk härkomst uppfattar sig själva, hur de resonerar om identitet, svenskhet och kultur. I dagarna plockade jag fram texten och läste ungdomarnas svar. Den trettonåriga flickan berättade för mig om rasterna och hur hon kunde bli dragen i håret av någon som säger i förbifarten: ”Åk hem!” och hur hon försöker vara stark för det är ändå mycket värre för de som är muslimer och mörkhyade. Det kunde ha varit värre. Som en ovan barnintervjuare blev jag så ledsen och tagen av hennes berättelse att jag glömde bort vad jag gjorde där. Det var först när hon mitt i en mening tittade på mig medkännande och sa: ”Oj, blev du ledsen nu?” som jag insåg att tårarna rann ner för mina kinder. Att sitta där och bli tröstad av en trettonåring som upplevt rasism så tidigt i sitt liv kändes bara så fel. Även om det aldrig var min mening att prata om rasism var det ändå vad även andra ungdomar tog upp. Jag genomförde sex fokusgruppintervjuer med trettiofyra ungdomar sammanlagt. När jag avslutade samtalet i en av grupperna, tackade för medverkan och var på väg ut, sa en elev: ”Men du… du glömde att fråga om rasism.”. Jag gick tillbaka och lyssnade i nästan en halvtimme till. Det var en berättelse om utanförskap och framtidsdrömmar. Det var också en berättelse om lärare som ställer låga krav och som ger dem lättare uppgifter för att de inte förväntar sig mer av dem. Det sårar djupt. Men de berättade också om lärare som uppmuntrar och tror på dem. Då blir de glada och kämpar lite extra. De berättade om den kollektiva skulden som de tvingas bära och hantera varje gång medier rapporterar om invandrade som gjort sig skyldiga till diverse brott. Trots det, såg alla ljust på framtiden och drömde om att vara advokater, läkare, ingenjörer, piloter, poliser. Alla vara överens om att utbildning var viktig och de var tacksamma över att leva just i Sverige där alla kan bli vad de vill bara de kämpar tillräckligt hårt. Men statistiken är inte nådig mot dessa barn, speciellt pojkar, och vi vet att många av dem inte ens kommer att vara behöriga till gymnasium och än mindre uppnå sina drömmar.

Mycket har hänt i skolans värld under de här femton åren sedan jag skrev mitt examensarbete. Barnen i mina intervjuer är vuxna nu men de har bytts ut mot andra barn som har lika stora framtidsdrömmar samtidigt som hatet och utanförskap växer sig ännu starkare. Det kanske är någonstans här på högstadiet som det händer, att deras positiva bild av Sverige och deras drömmar dör och den tacksamhet de känner förvandlas till rotlöshet och hopplöshet och någonstans här börjar några av dem att kasta stenar och bränna bilar. Jag vet inte exakt vad som händer eller när. Det är en otroligt komplex och mångfasetterad fråga som vi borde ägna mycket mer tid åt än vi gör. Men jag vet att lärare kan göra skillnad. Mycket har forskats om flerspråkiga barn och vi vet idag att de har lättare att tillägna sig kunskaper i de olika skolämnena om de får använda sig av alla sina språk. Vi vet också att lärare och deras höga förväntningar är en stor framgångsfaktor när det gäller skolarbete. Att beröva flerspråkiga barn deras språk, kultur och identitet – som ett och annat riksdagsparti verkar strävar efter – är att göra är så fel som det kan bli, men ändå tycks vi vara på väg mot en sådan skolpolitik.

Veckorna runt årets riksdagsval har skapat kaos i mig. Min kropp har tagit mig till platser där jag förväntades vara och utfört de uppgifter jag skulle, men mitt medvetande har varit bortkopplat. Jag har befunnit mig som i en sorts dimma, i ett tillstånd av berusning, förlamning, mitt i ”Twilight Zone”, där all logik upphör och allt jag vet och tror på helt plötsligt rubbas. Som någon som upplevt död, krig, polarisering, flykt, hat och sett nazismen i vitögat, väcker den nuvarande politiska utvecklingen i vårt land en känsla av vanmakt, igenkänning och skräck. Känsla av skräck infinner sig  när jag följer mediernas rapportering och retoriken och upplever ständiga flashbacks från tiden när hatet och nazismen fick fäste i helt vanliga människors liv i mitt hemland under det blodigaste kriget som Europa skådat efter andra världskriget. Det var precis så här det började, en grupp extremister tog plats i offentligheten, kom med konstiga påstående och idéer som vi viftade bort till en början och skrattade åt. Men från den ena dagen till den andra blev konstigheterna till sanningar och med mediernas hjälp skapades konflikter och splittringar som inte fanns. En grupp utmålades som bovar och som bärare av skulden för alla landets problem och en annan, representerad genom ett politiskt parti, lyftes fram som räddaren. Känns det igen? Det som skrämmer mig mer än ideologier, som bara för ett par år sedan kändes främmande och otänkbara, är normaliseringen. Vi ser redan nu att personer som förespråkar och bedriver en skolpolitik, som begränsar elevers rätt till sitt första språk, kultur och identitet, får allt mer plats i medier och vi ser också att vi inte längre kan vifta bort dem eller ignorera dem. De sitter i våra föreläsningssalar, de jobbar som lärare, de är våra grannar och kollegor eller kanske någon vi möter i vårt eget kök vid frukostbordet. Många tidningar, inklusive de som vänder sig till lärare, bidrar till normaliseringen av dessa politiska åsikter genom att publicera artiklar med sådant innehåll[1]. I dessa personers värld kan läroplanens skrivningar om ”allsidighet och saklighet” även tolkas inkludera sådana åsikter som strider mot grundläggande värden om elevers rätt till identitet och språk. Det knepiga med normaliseringen är att det är oftast först i backspegeln som vi kan betrakta dess konsekvenser och då finns det ingen återvändo. Frågan är om lärare som omfamnar en ideologi, som gör skillnad på elever utifrån deras etniska bakgrund, kan sätta rättvisa betyg och lämna sin eventuella främlingsfientlighet hemma. Jag är ytterst tveksam.

Flera pedagogikforskare[2] har redan varnat för vad en sådan skolpolitik kan ha för konsekvenser för flerspråkiga barn och att den skulle ändra läroplaner till oigenkännlighet. Jag befarar tyvärr att dessa förändringar inte är så avlägsna i tiden som vi tror. En del tidigare motioner från vissa partier visar riktningen mot en skolpolitik som strider mot FN:s barnkonvention och de nuvarande läroplaner i alla skolformer, speciellt i de delar som handlar om skolans värdegrund och uppdrag. Av denna anledning borde det slå varningsklockor hos lärare och alla andra som vill värna om de demokratiska värden som läroplaner vilar på.

Mitt hopp ligger hos er alla landets lärare, om att vi tillsammans ska stå emot dessa mörka krafter som hotar allt det vackra med Sverige och allt det som vi kan vara stolta över – att en invandrad flyktingkvinna kan bli forskare, att en mörkhyad och slöjbärande kvinna kan sitta i Riksdagen och att en kille från Rosengård kan bli världsberömt fotbollsproffs och påstå helt pretentiöst att det var han ”satte Sverige på kartan”. Det är ett sådant inkluderande Sverige jag älskar, där ”alla kan lyckas om de bara kämpar tillräckligt hårt”, som ungdomarna i mina intervjuer hoppades på.

 

Alma Memisevic är doktorand vid Linköpings universitet

 

[1] https://lararnastidning.se/demokratin-galler-aven-sverigedemokraters-asikter/

[2] https://pedagogiskamagasinet.se/sd-vill-begransa-barns-utvecklingsmojligheter/