Alma Memisevic, Silvia Edling och Guadalupe Francia: Var är kvinnliga skoldebattörer med utländsk bakgrund?

Hur ska samhället och skolan kunna förbättras om vissa perspektiv sällan eller aldrig uttrycks? Kan vi lita på att de män som dominerar skoldebatten också värnar och ger uttryck för marginaliserade kvinnogruppers röster? Tveksamt, menar Alma Memisevic, Silvia Edling och Guadalupe Francia. (red.)

Skolsektorn domineras av kvinnor men skoldebatten domineras av män. Hur kommer det sig? Varför gör inte kvinnor sin röst hörd i skoldebatten? Det är frågor som Malin Ideland och Magnus Hultén ställer sig och bjuder in kvinnor till att debattera mer (här). Bara cirka 18 procent av skribenterna i Skola och samhälle är nämligen kvinnor.

Det kan finnas olika anledningar till varför kvinnor inte debatterar oftare men begrepp mansplaning, #metoouppropet, #akademiuppropet för att nämna några kan vara bra ledtrådar. Kvinnor som uttrycker sina åsikter kan bli ignorerade, förminskade eller till och med utsatta för sexistiska kommentarer, psykiskt eller annat våld, något vi fått veta bland annat genom #akademiuppropet och mer är två tusen kvinnliga akademikers vittnesmål (se t.ex. här).

Vi vet att akademin inte är jämställd. Ju högre upp i hierarkin desto mindre jämställt det är. 75 procent av professorerna är män och 25 procent är kvinnor, trots att könsfördelningen är relativt jämn bland doktorandnybörjare liksom doktorsexaminerade. Dessutom har kvinnor varit i majoritet bland högskolestudenter ända sedan året 1977 (UKÄ, 2016).  Vi vet också att själva processen att anmäla ett sexuellt närmande inom den akademiska världen kan innebära att kvinnan drabbas av psykiska, fysiska och yrkesmässiga konsekvenser som depression, sämre karriärmöjligheter eller uppsägning (Bondestam & Lundqvist, 2018). Är det konstigt att kvinnor drar sig för att skriva och debattera?

Det kanske börjar redan i skolan där flickor lär sig att vänta på sin tur och pojkar som får större talutrymme i klassrummet lär sig att det de har att säga är viktigt (se t.ex. Eliasson m.fl., 2016). Sedan fortsätter detta mönster in i vuxenvärlden och många kvinnor tystas systematiskt ner medan män generellt sett får uttrycka sina åsikter och får bekräftelse och medhåll både från andra män och från kvinnor, vilket journalisten Åsa Beckman skrev om i en debattartikel för Dagens Nyheter (här). Enligt Beckmans 35 år långa erfarenheter som arbetsledare måste många kvinnor be om och kräva uppmärksamhet, medan män på ett övergripande plan får den ändå av både män och kvinnor.

Statistiska källor visar följaktligen att kvinnors röster inte tar plats i den offentliga debatten i samma utsträckning som mäns, samtidigt är det viktigt att påpeka att varken kvinnor eller män är homogena grupper (se t.ex. DN-debatt). Vi vet från forskning om intersektionalitet att olika faktorer kan påverka individers livssituation i olika kontexter (Lykke, 2009). Med detta som bakgrund är det angeläget att också problematisera varför kvinnor som de facto debatterar sällan har utländsk bakgrund. Som exempel kan nämnas att när en av oss skrev en artikel för Skola och samhälle (här) förra året var hon den enda kvinnan med utländsk bakgrund under en period på åtta månader då 86 skribenter fick sina artiklar publicerade.

En möjlig förklaring till denna tystnad är marginaliseringsmekanismer som förhindrar akademiker med utländsk bakgrund att delta i akademiska aktiviteter som leder till höga positioner inom den svenska akademin. En aktuell studie från Stockholms universitet visar att dessa marginaliseringsmekanismer är i synnerhet närvarande inom samhällsvetenskap och humaniora där forskarens etnicitet och modersmål spelar roll vid tillträde till de prestigösa akademiska uppdragen (Behtoui & Leivestad, 2018). Några av dessa uppdrag som handledning av doktorander, medverkan i finansierade forskningsprojekt eller nätverk är obligatoriska förutsättningar för att nå dessa positioner. Denna marginalisering sker både i form av subtila handlingar som i form av direkta diskrimineringshandlingar.

Regeringens beslut 2016 att ge alla landets lärosäten i uppdrag att arbeta med jämställdhet är ett positivt steg framåt för kvinnor, generellt.  Vi menar dock att det i dessa jämställdhetssträvanden från politiskt håll saknas en medvetenhet om de förutsättningar som många kvinnor med utländsk bakgrund lever med. Större studier visar, som ovan nämnt att de har sämre förutsättningar att lyckas karriärmässigt, får svårare att få tjänster inom akademin, svårare att komma in och bjudas in i forskningsprojekt och svårare att få forskningsmedel. Orsaken till dessa tendenser är inte enbart eller kanske till och med i första hand en fråga om kön utan om etnicitet. Bara det faktum att få tillträde till den akademiska världen kan innebära många års uppoffrande och ett hårt arbete kantat av många besvikelser och orättvisor och vem vill då riskera allt en kämpat för, för några debattartiklars skull?

Tystnaden kan också bero på att kvinnor med utländsk bakgrund känner en stor lojalitet och kärlek mot det landet som tagit emot dem. Yosef och Hastor (2016) samt ett tjugotal andra kvinnor berättar om den eviga tacksamhetsskulden som en kvinna med utländsk bakgrund bär på liksom den smärtsamma sanningen att inte höra till. Det är en tacksamhetsskuld som dessa kvinnor aldrig kan betala av och som gör att de drar sig för att höja sina röster och uttrycka åsikter. Känslan av att kvinnorna borde vara tacksamma att de överhuvudtaget har de jobb de har, att de får skriva, forska, bo i detta land. Kanske handlar tystnaden även om att dessa kvinnor har vant sig vid att det pratas om dem och inte med dem, att de kanske inte ens funderar på att de också har en röst som är värd att lyssna till. När det pratas om dem tenderar det att handlar om integration, slöjbärande, förtryck. Medier förstärker den snäva bilden av en kvinna med utländsk bakgrund dagligen.

Det är viktigt med representationer och att motverka samhälleliga strukturer där vissa röster hörs och andra trycks undan. Vår artikel få vara ett litet bidrag i den riktningen men även ett bidrag till att lyfta fram jämställdhetsvisioner och praxis som inte reducerar kvinnor och män till homogena arketyper.

Därför vill vi med detta inlägg bjuda in kvinnor med utländsk bakgrund att ta plats och bli aktiva aktörer i den offentliga debatten om skola och utbildning för att bidra till att sprida mångfacetterade kvinnoförebilder till nya generationer och för att motverka den snäva bilden av flickor och kvinnor med utländsk bakgrund som ofta sprids i samhället. Vi bjuder dem också till att bidra med sina erfarenheter och kompetenser genom att sprida vetenskaplig och erfarenhetsbaserad kunskap om skola och utbildning i syfte att aktivt medverka till ett mer rättvist och demokratiskt samhälle.

 

Alma Memisevic, doktorand i naturvetenskapernas didaktik, Linköpings universitet

Silvia Edling, docent i didaktik, Högskolan i Gävle

Guadalupe Francia, professor i pedagogik, Högskolan i Gävle

 

Referenser:

Behtoui, A., & Leivestad, H. H. (2019). The “stranger” among Swedish “homo academicus”. Higher Education, 77(2), 213–228.

Bondestam, F., & Lundqvist, M. (2018). Sexuella trakasserier i akademin: En internationell forskningsöversikt. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Eliasson, N., Sørensen, H., & Karlsson, K. G. (2016). Teacher–student interaction in contemporary science classrooms: is participation still a question of gender? International Journal of Science Education, 38(10), 16551672.

Lykke, N. (2003). Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen? Kvinnovetenskaplig Tidskrift 24(1), 4757.

Yosef, N., & Hastor, L. (2016). (red.). Sverige, en (o)besvarad kärlekshistoria. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

UKÄ, Universitetskanslersämbetet (2016). Kvinnor och män i högskolan. Rapport 2016:16, Stockholm.

One Comment on “Alma Memisevic, Silvia Edling och Guadalupe Francia: Var är kvinnliga skoldebattörer med utländsk bakgrund?

  1. Skolsituationen är helt hopplös så länge alla dessa gamla manliga skolexperter, lärarutbildare och forskare har monopol på skolutvecklingen, skoldebatten och skolforskningen – skolan är flera decennier efter sin tid.

    Det största problemet är att vi måste ersätta lärarna som undervisare, vilket idag är mycket lätt gjort. Undervisningen måste helt digitaliseras och lärarna blir handledare istället.

    Skolan blir då tio gånger bättre, likvärdig och kostar häften så mycket.

    Se http://www.sweducation.info

    “It is a clear sign of insanity to repeatedly do the same thing over and over again and each time expect a different outcome”. Albert Einstein

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS