Anders Burman: Vårt oändliga behov av bildning

Den 20 januari i år arrangerades en skolpolitisk konferens i Stockholm, “Makten över skolan”. Vi har tidigare skrivit om denna konferens i S.O.S. Ett av seminarierna hade rubriken “Demokrati och bildning”. Anders Burman var en av deltagarna i diskussionen. Han ger här sin syn på begreppet bildning och dess användning. (red)

I ett styrdokument för den norska förskolan från 2011, Rammeplanen for barnehagens innhold og oppgaver, står det att läsa: ”Danning er mer enn utvikling, mer enn læring, mer enn omsorg, mer enn oppdragelse og mer enn sosialisering. Samtid rommer danning alt dette.” I den betydelsefulla så kallade ”formålsparagrafen” preciseras det vidare att de små barnens utbildning syftar till att de ”skal lære å ta vare på seg selv, hverandre og naturen”. I Norge har danning – det vill säga bildning – under senare decennier etablerats som ett centralt begrepp inom förskola och skola, men också inom den akademiska pedagogiken.

Till skillnad från många av sina norska kollegor tycks företrädare för pedagogikämnet i Sverige överlag vara skeptiska till, för att inte säga helt ointresserade av, bildningen och dess traditioner. Det är också slående att ordet nästan helt har försvunnit i offentliga dokument rörande det svenska skolväsendet. Om läroplanskommitténs betänkande som låg till grund för 1994 års läroplan hette Skola för bildning så används ordet bildning nästan inte alls i de nu gällande läroplanerna för förskola, grundskola och gymnasium. Inte heller är det särskilt frekvent förekommande i den svenska skolpolitiska debatten.

Det riksdagsparti som i sina skrivelser uppehåller sig mest vid bildningsbegreppet är anmärkningsvärt nog Kristdemokraterna. I partiets skolrapport från 2013, ”En skola där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter”, påtalas behovet av att återupprätta vad som kallas det klassiska bildningsidealet: ”Vårt skolsystem ska värna ett klassiskt bildningsideal som tar avstånd från en relativism som urholkar kunskapens egenvärde”. Den relativism som då åsyftas sägs bland annat ta sig uttryck i en ”historielös, normkritisk dissekering” av de klassiska författarna. Den auktoritet som rapportförfattarna hänvisar till i det här sammanhanget är amerikanen Allan Bloom, författaren till den hopplöst konservativa boken The Closing of American Mind: How Higher Education has Failed Democracy and Impoverished the Souls of Today’s Students från 1997. Det är i hans efterföljd som kristdemokraterna vill bekämpa relativismen och återupprätta traditionen, disciplinen och lärarauktoriteten inom skolan.

Att det är möjligt att använda bildning på ett sådant totalt icke-dynamiskt sätt visar förvisso på en svaghet med begreppet: att det kan betyda närapå allt och ingenting och att det därigenom mycket väl låter sig brukas i diverse politiskt konservativa eller rentav reaktionära syften. Så sker vanligtvis när man försöker koppla bildning till något bestämt på förhand givet innehåll som alla förväntas lära sig, vilket är en återkommande tankemodell i olika kanondiskussioner, liksom när man oreflekterat talar om bildade och obildade människor. Inget av detta framstår som särskilt fruktbart. Snarare tvärtom.

Inte desto mindre är frågan om det inte finns skäl för partierna på vänsterkanten, från Miljöpartiet till Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, att åter ta upp kampen om bildningen som begrepp och ideal. Inte minst eftersom de begrepp och termer vi använder när vi talar om exempelvis skola och utbildning påverkar vad vi kan säga och vad som lyfts fram respektive döljs, det vill säga att begreppen delvis styr vårt tänkande, har bildning en stor potential att fungera som ett kritiskt motbegrepp i vår tids extremt resultatorienterade skolpolitik, där mätbara kunskaper tycks vara det enda som räknas och där den kortsiktiga, ekonomiska nyttan överordnas alla andra värden.

Bildning handlar bland annat om att förändras och växa som människa

Även om det tenderar att användas på delvis olika sätt kan man slå fast att bildning, förutom att vara något mer än utveckling, lärande, omsorg, uppfostran och socialisering, som det heter i det citerade norska styrdokumentet, i ett eller annat avseende utgår från det aktiva kunskapande subjektet. Vissa av de kunskapsprocesser som vi är indragna i kan förändra oss på genomgripande sätt och leda till att vi betraktar oss själva, andra och hela världen lite annorlunda. Det är bland annat om det bildning handlar, om att förändras och växa som människa.

En central utgångspunkt i det traditionella, nyhumanistiska bildningstänkandet – det vill säga den konception av bildning som först fördes fram av Wilhelm von Humboldt och andra tyska tänkare decennierna kring sekelskiftet 1800 men som i mångt och mycket går emot de kristdemokratiska rapportförfattarnas förståelse av bildningsbegreppet – är att vi lär oss genom hela livet och att man på förhand inte kan avgöra var bildningsprocesserna kommer att sluta. Bildning är med andra ord något som fortgår även efter att eleverna slutat skolan, liksom efter att studenterna tagit sin examen på högskola eller universitet, i var och ens ständigt pågående lärprocess. Bara i kraft av att inte ha något tydligt slutmål kan bildningen sägas överskrida vår tids mål- och resultatfetischism. Om man åter vill radikalisera bildningsbegreppet idag är det nog klokt att understryka detta dynamiskt processuella drag, snarare än förvaltandet och traderandet av det gamla och befintliga.

Att som de kristdemokratiska rapportförfattarna tala om kunskapens egenvärde framstår inte heller som särskilt produktivt. Det avgörande är snarare att någon gör kunskapen till sin egen genom att aktivt tillägna sig den och relatera den till sina tidigare kunskaper. En aspekt av detta skulle man kunna beskriva som ett inre associationsrum; vi bär alla med oss ett slags imaginärt kronologiskt och spatialt rum där vi mer eller mindre medvetet placerar in sådant vi försöker förstå. Så som de klassiska bildningstänkarna förstod detta rum var det i allt väsentligt historiskt förankrat och handlade om den västerländska historien från de gamla grekerna och framåt. Idag är det nödvändigt att komplettera den diakrona dimensionen med ett samtida, synkront perspektiv, om hur världen ser ut idag. Det är av största vikt att utveckla och ha tillgång till ett sådant inre meningsskapande rum. Med dess hjälp kan vi orientera oss och handla i vår samtida svåröverblickbara värld.

Även på andra sätt skulle bildningstänkandet idag kunna fylla en viktig funktion när vi söker komma bort från den ekonomiska, nyliberala diskurs som under de senaste decennierna på ett förödande sätt blivit förhärskande inom skolområdet. Först som sist kan bildningsbegreppets bidra till tydliggörandet av att utbildning handlar om mycket annat än ekonomisk tillväxt. Minst lika viktigt som att skolorna producerar användbar arbetskraft till marknaden är att människor får bilda sig och bli aktiva, politiska samhällsmedborgare som inte bara har förmågan att ta vara på sig själva, varandra och naturen utan som också kan förstå världen och kanske rentav strävar efter att förändra den till det bättre. Och detta borde gälla alla barn och ungdomar oavsett var de bor och vilka övriga sociala förutsättningar de råkar ha. Där har vi en riktig utmaning för en demokratisk och radikal skolpolitik.

 

(Anders Burman är docent i idéhistoria vid Södertörns högskola och forskare vid Uppsala universitet. Hans senaste bok är Pedagogikens idéhistoria. Uppfostringsidéer och bildningsideal under 2500 år – Studentlitteratur 2014).

8 Comments on “Anders Burman: Vårt oändliga behov av bildning

  1. Problemet finns i ditt “associationsrum”. Det verkar i dag uteslutande vara att “producera användbar arbetskraft till marknaden”! Vi måste bli upplysta om att det finns flera “associationsrum”!

    Humboldt i all ära men jag återkommer med en dåres envishet till Gallileo Galilei vars insats och gärning skuggades av Newtons mer storslagna gestaltning vilket Hegel påpekade. Newton själv var kritisk till universitetens bildningsbegrepp! “Latin, more latin and a little Greek towards the end”. Han fick helt enkelt inte lära sig räkna! Det vet S-E Liedman. Jag har tagit citatet från honom.

    Kristdemokrater och reaktionära vill genom bildningsbegreppet “plåga ihjäl” ungdomar genom att ta in deras klassiker i likhet med de lärare i svenska som plågade mig i resterna av det “gamla läroverket”!

    De lyckades mycket väl i att hålla mig borta från Homeros och Sofokles! Jag rymde till matematik och fysik! Dock tyckte jag att Karl Marx måste ha haft en poäng då han upprörde detta borgarskap!

    Det kusliga är att dessa omtalade 87% har tyckt sig tänka så lika! Det börjar väl ta lite fart nu – då vi står på randen till ett världskrig. Tomas Nordegren kallade Margot Wallström för “okunnig och historielös” och avsaknad av insikt i vilka “associationer” tyskarna har i de ord hon använde. Hon om någon, i och med att hon varit en EU-kommisionär (och uppsruten sådan i sin “insiktsfullhet”), borde väl veta bättre i sin “bildning”.

    Min fasta övertygelse är att vi försöker alldeles för tidigt ge barn och ungdomar de “rätta åsikterna” och stryker alla “dåliga” ord och associationer i historiska texter och sammanhang. Våra svenska elever och deras föräldrar kan tänka själva!

    Leopold II var en negerkung! Det sker samma saker i det “inre av Afrika” idag!

    Även om jag är marxist så sammanfaller min syn med de konservativa i att låg- och mellanstadiet ska ge de “klassiska” fakta och färdigheter som till stora delar måste vara opolitiska och jag kan köpa att de får höra historier om Jesus och Sveriges konungar! Även att de går i kyrkan och får höra “historiens vingslag” av vingklippta präster. Ungdomarna är inte dummare än att de kan skilja mellan olika “kontexter”.

    Då har man något att behandla då det ska “reflekteras” och “kritiskt granskas” om varför vi blir de vi är. I det “livslånga lärandet” gäller det också att ha verktyg som inte hela tiden bekräftar det reaktionära! Det kan vara så att man helt enkelt måste riva ner detta “kunskapsbygge” och stapla om klossarna och sätta dit de klossar man aldrig fått reda på att de existerade. Segraren skriver alltid historien och hemligstämplar även i “väst”!

  2. Det klassiska bildningsbegreppets beroende av å ena sidan ett subjektivistiskt /individualistiskt inlärningsbegrepp och å andra sidan ett objektivistiskt kunskapsbegrepp (given kanon, givet ämne, givet pensum etc) tycks svara illa mot de mycket annorlunda samhälleliga och kulturella villkor som gäller i vår tid.

    Bildning som begrepp och praktik blir, som jag ser det, så mycket mer intressant, krävande och kritiskt utmanande som en interaktiv / kommunikativ verksamhet i vilken lärande människor deltar i och utvecklar kvalificerade samtal om något som på djupet berör dem.

  3. Anders,

    UNESCO:s ”International Commission on Education for the Twenti-first Century” som år 1996 presenterade sina utredningar och rekommendationer i ”Learning: The Treasure Within”. säger man ”If it is to succeed in its task, education must be organized around four fundamental types of learning, which, throughout a person’s life, will in a way be the pillars of knowledge; learning to know, learning to do, learning to live together, and learning to be – an essential progression, which proceeds from the previous three.” Beträffande “learning to be” ger man anvisningen att detta skulle: “enable each individual to discover, unearth and enrich his or her creative potential. This means going beyond an instrumental view of education, as a process to achieve specific aims in terms of skills, capacities, competence, etc., to one that emphasizes the development of a complete person, in short, learning to be.”

    Jag har tagit UNESCOs utredningar till grund för ett förslag till ett nytt Lärosystem för grundskolan som inkorporerar alla dina önskemål och betänkligheter. Du kan läsa och fritt ladda ner hela förslaget från http://www.sweducation.eu

    Den helt nödvändiga och oundvikliga utveckling av skolan jag beskriver är ännu så länge helt oacceptabel för
    skolpolitikerna och lärarfacken, trots det att furutom eleverna alla lärarna skulle framstå som stora vinnare vid dess genomförande.

    Fortsätt med att ifrågasätta

    Lennart

  4. Bildning ”2.0”

    ”Bildning är något människor gör med sig, ett aktivt företag, utbildande av förmågor och omdöme som gör friheten möjlig” (SOU 1992:94)

    Esbjörn Hellström

  5. Med eller utan anknytning till västerländskt idékanon går det att urskilja ett antal olika syften med kunskap, bildning etc.
    Exempelvis:
    1) Kunskap och bildning för att reproducera ett samhälles kultur
    2) Kunskap och bildning för att växa som människa
    3) Kunskap och bildning för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden
    4) kunskap och bildning som medel för att förändra samhället till det bättre

    Vissa av dessa syften går att integrera, andra inte.
    Vissa syften är för tillfället dominerande, andra är underordnade.

    Mitt i alltihopa mäter vi kunskap och rangordnar individer, skolor, universitet, stater etc. för kvaliteten på den kunskap de har eller inte har. I vilket syfte som denna mätning och rangordning sker diskuteras sällan. Om rangordningen har ett syfte att förbereda individer för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden är kunskap ett medel för att bli ekonomiskt lönsam, vilket i sin tur riskerar att resultera i att lönsamhet är målet för såväl individer som samhällen.

    Det går givetvis att tänka sig att mätningen av kunskap även görs i andra syften – men som har påpekats uppstår det då ett antal problem – om mätningen av kunskap syftar till individers subjektiva växande står detta i konflikt med de objektiva standardiserade mått på kunskap som används vid mätningen. Om mätningen syftar till att förbereda individer för att förbättra samhället till det bättre finns det ett problem om hur ny kunskap, nya perspektiv och nya synsätt på samhället ska kunna vara styrande i denna mätning eller om mätningen reproducerar gamla etablerade synsätt.

  6. Bildning är större än utbildning. Vad är skolans primära nyttighet? Frågan kan besvaras på olika sätt. Som den är beskriven i dagens styrdokument är det att fostra demokratiska samhällsmedborgare och bibringa kunskaper. I dagens kursplaner för grundskolan finns 16 ämnen. Om de är de vi ska ha för framtiden kan man ständigt fundera över. Speciellt i ljuset av den digital värld vi lever i där kunskap är färskvara.

    Det viktigaste, utöver färdigheter som att skriva, läsa och räkna, måste skolan skapa en hunger och nyfikenhet utanför de givna ämnesramarna. Min egen tacksamhet från skoltiden var de verktygen jag fick för livslångt lärande. Några som burit är kritiskt- och logiskt tänkande. Samtidigt som “onödigt vetande” är viktigt för att skapa sig helhetsbilder av samhällsutvecklingen. Därmed inte sagt att allt man studerar ska ha en arbetskraftnytta. En mål- och resultatstyrd skola ger just den möjligheten eftersom den bygger på fastställda mål och inte som förr med fastställda regler.

    Vad jag noterar är att människor över tid flyttar sina perspektiv. De två procent av livet man går i skolan kan aldrig avgör kunskapen och bildningen. Skolans huvuduppgift är att bibringa studieverktygen för ett livslångt lärande.

  7. Filosofen Hans-Georg Gadamer vidgar begreppet bildning på ett för mig tilltalande sätt. För honom är det inte bara individen som bildar sig. Det handlar om ”en process genom vilken individer och kulturer går in i allt bredare definierade gemenskaper. Den kultiverade individen är en individ som kan se sitt liv och sina intressen i ett större perspektiv … På liknande sätt är en bildad kultur en kultur som förstår sin plats inom världssamfundet”.

    En bildad individ eller kultur har en beredvillighet att erkänna bättre alternativ, att egna försanthållanden kanske måste överges eller modifieras då de betraktas utifrån andra perspektiv. ”…: genom att bli kultiverade förvärvar vi inte bara bättre normer, värden osv. Vi förvärvar framför allt förmågan att förvärva sådana. Vi lär oss med andra ord takt, smak och omdöme”.

    Det är en ganska positiv bild av möjligheterna till en förnuftig utveckling som kan te sig väl optimistisk med tanke på de problem som vi ser både globalt och nationellt. Gadamer har själv pekat på den ökning av socialt oförnuft som följer av det tekniska förnuftets hegemoni över praktisk frigörelse. Men han pekar också på vissa historiska framsteg som t.ex. erkännandet, om än inte förverkligandet, av allas frihet och frågar: ”Är det så helt fel att tänka sig att det oförnuftiga inte i längden förmår göra sig gällande…?” ”Idéerna om dialog, erfarenhet och bildning skall visa att det (oförnuftiga) inte kan det och att vi kan utvecklas vad gäller takt, smak och omdöme på ett sådant sätt att det (oförnuftiga) så småningom utplånas”.

    Gadamer ”ser i dialogen en grundform för mänsklig existens och förståelse. Det gäller inte bara förståelse mellan människor utan även förståelse av texter, konstverk och andra kulturella eller meningsbärande föremål”.

    Citaten hämtade ur Wranke, Georgia (1987/1993): Hans-Georg Gadamer. Hermeneutik, tradition och förnuft. Göteborg: Daidalos och Molander, Bengt (1996). Kunskap i Handling. Göteborg: Daidalos.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS