Andreia Balan: Satsning på praktiknära forskning – droppar i havet?

Runt om i landet pågår för närvarande försöksverksamhet kring praktiknära forskning och forskning i samverkan mellan lärosäten och skolhuvudmän. Detta är å ena sidan mycket lovande, inte minst eftersom utbildningsvetenskapen upplevs ha en slagsida mot att ”forska om”, snarare än att ”forska för” eller ”forska med” verksamma i landets skolor och förskolor. Å andra sidan är det svårt att se hur en satsning på praktiknära forskning är det som bäst kan bistå skolhuvudmännen i jakten på en ”utbildning på vetenskaplig grund”. (red.)  

Det som kallas för ”ULF” (Utveckling, Lärande, Forskning) är en nationell försöksverksamhet, som genomförs på uppdrag av regeringen mellan år 2017 och 2021. Tanken är att man ska pröva olika modeller för samverkan kring forskning och lärarutbildning mellan akademi och skollagsstyrda verksamheter. Detta förväntas bland annat leda till forskning som i högre grad är relevant för skolan/förskolan, genom att även yrkesverksamma inom skola/förskola, inte bara forskare inom akademin, ska kunna ta initiativ till forskning.

ULF är på många sätt en bra satsning. Skola/förskola med tillhörande lärarutbildning är en oerhört stor verksamhet, som involverar väldigt många människor. Vi vill dessutom gärna tro att utbildning spelar stor roll både för enskilda individer och samhället i stort. Att bygga utbildningen på vetenskaplig grund tycks därför rimligt. Det vore också bra om en större andel av den forskning, som bedrivs i anslutning till lärarutbildningen, inriktades mot att stödja skolans/förskolans arbete, snarare än att enbart beskriva och/eller problematisera rådande förhållanden. Båda inriktningarna behövs, men också en balans mellan dem, för att på bästa sätt bidra till skolans/förskolans utveckling.

Det finns dock även faror med ULF och den största är förmodligen att se praktiknära forskning som kungsvägen till utbildning på vetenskaplig grund. Det finns till exempel inte tillräckligt många forskare, vilket innebär att praktiknära forskning, som bedrivs i samverkan med forskare från lärosäten, aldrig kan bli mer än små droppar i havet. Forskning bedrivs dessutom i ett tidsperspektiv, där det kan gå flera år från datainsamling till publicerade resultat, medan undervisning och utbildning oftast står inför mer omedelbara problem. Till detta kommer högt ställda krav på forskning, kring exempelvis dokumentation, etiska riktlinjer med mera, som visserligen bidrar till öppenhet och kvalitet, men samtidigt gör forskningen till en omständlig och tidskrävande process. Problem kring individuella utvecklingsplaner, eller nationella prov i årskurs 6, riskerar därför vara överspelade när forskningsresultaten väl publiceras.

Ytterligare en central anledning till att skolhuvudmännen inte kan förlita sig på praktiknära forskning i samverkan med lärosäten, som Vägen till utbildning på vetenskaplig grund, är att forskarnas incitament många gånger drivs åt andra håll. Som forskare är det viktigt att publicera sig, helst så snabbt och så frekvent som möjligt, för att avancera i den akademiska hierarkin. Samtidigt är praktiknära forskning inte sällan mer tidskrävande, men också svårare att publicera internationellt, jämfört med annan forskning. Att få fler forskare att arbeta med praktiknära forskning, skulle således innebära att man även behöver förändra incitamentsstrukturerna i akademin. Externa medel är också viktigt för forskare och genom att jämföra storleksordningen på de medel som delas ut av Skolforskningsinstitutet, som stöttar praktiknära forskning (20 miljoner för 2017), och de som delas ut av Vetenskapsrådet (343 miljoner för 2017), får man en bild av vad som prioriteras.

Om man därför vill bygga en utbildning på vetenskaplig grund, kan samverkansforskning endast vara en byggsten, medan resten av bygget rimligen måste hanteras av skolhuvudmännen själva. Om utbildningen ska vila på vetenskaplig grund måste alla verksamma i skola/förskola bidra till detta, inte enbart de som på olika sätt involveras i forskningsprojekt. Två saker är särskilt viktiga:

1. Ett vetenskapligt förhållningssätt. Alla som är verksamma i skola/förskola behöver bli aktiva och medvetna konsumenter av forskning, så att man kan utnyttja den kunskap som redan finns. Vi behöver öppna fler kanaler, så att verksamma i skola/förskola kan ta del av forskning, utan att själva behöva söka i databaser eller läsa vetenskapliga texter skrivna för en annan målgrupp (dvs. andra forskare).
2. Utvecklingsarbete med stöd av vetenskapliga metoder. Medan forskning vanligen är intresserad av kunskap på en mer abstrakt/generell nivå, har skolor/förskolor oftast behov av mer konkret kunskap. Kunskapen behöver vara knuten till den specifika kontexten och om den är tillämplig även i andra sammanhang kan vara av underordnad betydelse. Istället för att invänta forskning, behöver verksamma i skola/förskola därför producera kunskap, som är relevant och användbar för den egna verksamheten. Man kan härvid låna forskningens redskap för datainsamling och analys, för att utforska och utveckla sin egen verksamhet, utan krav på att denna kunskap ska vara allmängiltig eller publicerbar.

Det finns flera sätt att arbeta i riktning mot ovanstående två punkter, till exempel genom så kallade forskningscirklar, där man som verksam i skola/förskola genomför undersökningar i sin egen praktik, samt analyserar och diskuterar sina fynd tillsammans med kollegor. Ett annat sätt är att använda lärarstudenters examensarbete, genom att studenterna planerar, genomför och utvärderar ett undervisningsavsnitt, istället för att genomföra akademiska forskningsprojekt i miniatyr (vilket istället kan komma på magister- eller masternivå). På så sätt skulle studenterna vara bättre rustade för kontinuerligt utvecklingsarbete med stöd av vetenskapliga metoder, som en naturlig del av sin yrkesverksamhet. Ytterligare ett sätt är att använda förstelärare och lektorer, vilka kan ha som en del i sitt uppdrag att följa upp innovativ undervisning med hjälp av vetenskapliga metoder. Dessa lärarkategorier kan även fungera som ”ambassadörer för ett vetenskapligt förhållningssätt” och stödja sina kollegor i att söka, läsa och tolka relevant forskning.

Så avslutningsvis: Gärna mer praktiknära forskning i samverkan mellan lärosäten och skolhuvudmän, men vi får inte tro att detta kan ersätta skolhuvudmännens arbete med att skapa en utbildning på vetenskaplig grund, där alla verksamma i skola/förskola behöver medverka. Om inte skolan kan ”stå på egna ben” i frågan om att skapa en utbildning på vetenskaplig grund, kan heller inte samarbetet med lärosätena ske på lika villkor.

Andreia Balan, lektor i Helsingborg stad