Anette Jahnke och Åsa Hirsh: Vi kan inte ha det så här

Att lärare och skolledning gör allt som forskare, undervisningsråd och utvecklingsstrateger säger att man ska göra är ingen självklar väg till förbättrade elevresultat, inte om det innebär implementering av redan färdiga koncept och utan egentlig delaktighet av de som berörs. Och om lärare fortsätter att önska sig andra elever spelar det ingen roll hur många insatser som görs, hur mycket man lär sig kollegialt eller hur bra förutsättningar som ges till lärare och ledning, skriver Anette Jahnke och Åsa Hirsh (red.).

”Har någon av er varit med i Matematiklyftet?” Studenter, som är verksamma lärare och som på kvällstid läser in en master, skakar på huvudena. Föreläsningen om Matematiklyftet inleder seminariet som ska fokusera på förändringsmyter. Efter tio minuter avbryter en av studenterna. ”Men vänta lite, undra om inte detta var det, som jag och mina kollegor sysslade med på torsdagseftermiddagar för några år sedan? ”

Det första av alla lyft, 650 miljoner kronor och läraren minns inte riktigt i förhållande till alla insatser, reformer, lyft och utbildningar, om hen var med i lyftet eller inte. För det har pågått och pågår mycket i Skolsverige. Runt hörnet väntar nationella professionsprogram, reviderade styrdokument, timplaner och nytt statligt kvalitetssystem. Lärare och rektorer måste lära sig mer. Eleverna måste lära sig mer.

Många av de förändringsarbeten som görs i skolan är i form av implementeringar som antingen ska förbättra redan befintlig praktik (t.ex. lyften) eller, som i lägre eller högre utsträckning, ska bidra till att omskapa befintlig praktik till något nytt (t.ex. digitalisering, undervisning i förskolan, språkutvecklande arbetssätt). Implementering kännetecknas av att någon genomför något som någon annan tänkt ut. Ofta är det färdiga koncept – med mer eller mindre stöd i forskning – som lanseras som viktiga för elevers framtida möjligheter eller för att höja deras kunskapsresultat. Inte sällan införs de efter en granskning av Skolinspektionen som resulterat i krav på förbättringsåtgärder eller i samband med att skolan blir föremål för Skolverkets Samverkan för bästa skola (SBS).

Men vad händer om lärare och skolledning har gjort allt som forskare, undervisningsråd och utvecklingsstrateger säger att man borde – och elevernas resultat ändå inte blir bättre? I Ifous fokuserar-rapporten ”Varför förbättras inte elevresultaten trots alla insatser?” presenterar vi en fördjupad nulägesanalys av en sådan skola, som vi egentligen inte tror är speciellt unik. Flera verksamma i andra skolor, på olika nivåer, har hört av sig och säger att de känner igen sig i det som beskrivs i rapporten. Många har nog samma problem, men få kanske vågar erkänna det, och i än mindre utsträckning bjuda in två forskare för att analysera.

Bakgrund, syfte, genomförande, resultat och utvecklingsområden för skolan kan man ta del av i rapporten. Här vill vi lyfta fyra frågor som väckts hos oss under arbetet med analysen och rapporten, punkter som vi menar behöver beaktas.

Exakt dessa elever
I vår analys framkom både historiskt, i nutid och i en önskad framtid en problematisk bild av de yrkesverksammas relation till eleverna. I korthet önskade man sig egentligen andra elever. ”Vilken lärare önskar sig inte bättre elever?” var en kommentar vi fått vid läsningen av rapporten. Det är just detta vi vill sätta fingret på: Betydelsen av att respektera och värdesätta i själ och hjärta EXAKT de elever som man har framför sig, och utforma undervisningen med utgångspunkt i dessa elever. Eleverna ska inte omformas till någon idealbild av den ”perfekta” eleven, utan ges utbildning och undervisning. Även om det är utmanade och krävande. Det är just detta som likvärdighet handlar om. På riktigt.

Alla vi vuxna är ansvariga
Vi tror att om det i ”väggarna” i skolan sitter en önskan om andra elever, då spelar det ingen roll hur många insatser som görs, hur mycket man lär sig kollegialt eller hur bra förutsättningar som ges till lärare och ledning. Insatserna man gör riskerar att i alltför hög grad syfta till att omskapa eleverna istället för att utveckla undervisningen på skolan.

Vi är fullt medvetna om att förutsättningar för lärare är tuffa, och att det är utmanande och svårt att bedriva skola i dagens samhälle och värld. För dessa svårigheter har vi ett gemensamt ansvar – politiker, tjänstemän, skolchefer, skolledare, forskare och fackliga företrädare. Men att förutsättningarna är problematiska får inte bli ett hinder för att även våga diskutera varje enskild lärares ansvar för elevernas lärande och välmående. Det är ingen som kan undervisa åt oss som är lärare. Med att vara lärare följer både ansvar och makt.

En praktik som till stor del baseras på mellanmänskliga relationer byggs upp av ansvarsfulla handlingar. Som yrkesverksam är man ytterst ansvarig inför en annan människa (se Bergendal i Jahnke, 2019). Om handlingarna börjar präglas av slentrianmässighet och total improvisation tar vi inte ansvar. Det gör vi inte heller om vi drabbas av ”blind lydnad” vilket innebär att vi inte längre uppmärksammar eller ges möjlighet att ta tillvara det tolknings- och friutrymme som alla regler ger. Detta utrymme behöver vi kunna se, freda och använda för att verkligen kunna ta det där ansvaret för varje enskild elev. Lärare behöver ges och ta ansvaret, eftersom det är de som de facto är i klassrummet.

Från implementering till modellering
I vår analys framkom att utformandet av de insatser som genomförts långt ifrån alltid har byggt på hög delaktighet av de som som berörs. De verksamma i skolan behöver skapa formativt tillsammans, antingen hitta nya lösningar på problem i befintlig praktik eller i högre utsträckning våga ifrågasätta befintlig praktik och göra mer radikala förändringar – modellera en önskad framtid. Denna inriktning på genomförandet av förändringsarbete utgår i större utsträckning från skolans egna behov och förutsättningar i jämförelse med implementeringen av mer eller mindre färdiga koncept.

Samverkan för bästa skola (SBS) har nu pågått sedan 2015, och drygt 100 miljoner kr har spenderats årligen de senaste åren (Skolverket, 2019). I regeringsuppdraget (U2019/03786/S) för 2019 till Skolverket anges att SBS har bidragit till att stärka huvudmännens kvalitetsarbete, utvecklingsorganisationen, det pedagogiska ledarskapet, det kollegiala lärandet och lärares analysförmåga. Elever upplever undervisningen mer varierad. Men elevresultat nämns inte. Utvärderingar lyfter fram att förbättringsarbetet till största delen har inriktats på styrning och ledning för att skapa förutsättningar för att utveckla undervisningen (Skolverket, 2019; Rönnström m.fl., 2018). Trots att skolan i vår rapport varit föremål för SBS så refererade de verksamma mycket lite till de gjorda insatserna, vilket påminner lite om den student som beskrevs i inledningen som inte riktigt mindes sitt eventuella deltagande i matematiklyftet. Resultaten sjönk också under alla de tre åren skolan var med i SBS. En tolkning är att insatserna var för ”trubbiga” och generella och inte i tillräcklig grad utgick från skolans aktuella problem. Tre år är också en mycket kort tid för att på allvar kunna genomföra förändringsarbete.

Skolverket har all anledning att se över processerna inom SBS, så att de i högre utsträckning utgår från skolornas verkliga behov, och inte för snabbt övergår till att implementera färdiga koncept. Här har också vi som finns på lärosätena ett ansvar att vara självkritiska, lyhörda och svara upp mot praktikens verkliga behov.

För att bli föremål för Samverkan för bästa skola måste skolan bli utvald av Skolverket, vilket görs på basis av underlag från Skolinspektionen. Det vi ställer oss frågande till är att den skola vi nu analyserat fick ett flertal anmärkningar vid Skolinspektionens granskning innan SBS. Efter bara ett halvår var dock Skolinspektionen nöjd. Skolan och huvudmannen hade kunnat uppvisa åtgärder, eller planer på åtgärder. Efter detta följdes inte skolan upp ytterligare. Vår analys visar att många av problemen har bestått. Är det en sak både forskare och praktiker är överens om, så är det att förändring tar tid. Ställer Skolinspektionen krav på för snabba och ”ytliga” insatser för att de egentligen ska kunna leda till hållbar förändring för eleverna?

Elevernas perspektiv
Sist men inte minst, vill vi lyfta vikten av att lyssna på eleverna. Det görs i alldeles för liten utsträckning av både oss forskare och skolans verksamma. Men egentligen är det mest naturliga i världen att föra dialog och lyssna på den part vi alla är till för – eleverna. Deras upplevelser, erfarenheter av och kunskaper om att gå i skolan från förskola till gymnasieskola är en synnerligen viktig källa till kunskap om hur skola och undervisning kan förbättras.

Vår analys grundar sig på kunskaper och erfarenheter från både skolans yrkesverksamma och från eleverna. En av våra fokusgruppsintervjuer med elever avslutades så här:

”Vi har nu snart talat en timme om era erfarenheter av ert första år på gymnasiet. Är det något ni vill tillägga?” En elev lutar sig fram, ”Kan ni ta med er allt detta som vi har berättat till universitet? Kan ni hjälpa oss förändra? För vi kan inte ha det så här.”

Nej, vi kan inte ha det så här.

Vi behöver alla ”ta med” det som eleverna delar med sig av. Inte bara till universitet, utan även till myndigheter, utbildningsförvaltningar, skolor och lärarrum. Och vi behöver inte bara lyssna utan också på allvar våga agera på nya sätt.

Anette Jahnke är fil. dr. i professionspraxis och lektor i pedagogik vid Göteborgs universitet.

Åsa Hirsh är lektor i pedagogik vid Jönköping University och Göteborgs universitet.

Bildkälla: 123rf, Dolgachov

Litteratur
Jahnke, A., & Hirsh, Å. (2020). Varför förbättras inte elevresultaten trots alla insatser? Stockholm: Ifous. Tillgänglig via http://www.ifous.se/ifous-fokuserar-varfor-forbattras-inte-elevresultaten-trots-alla-insatser/

Jahnke, A. (2019). Utveckla undervisning – vetenskaplig grund, beprövad erfarenhet och tyst kunskap. Stockholm: Liber.

Rönnström, N., Rogberg, M., & Nytell, U. (2018). Nationellt FOU-stöd inom Samverkan för bästa skola. Slutrapport. Stockholm: Stockholms universitet.

Skolverket. (2019). Redovisning av uppdrag om Samverkan för bästa skola. Dnr: 7.2.1-2015:778. Tillgänglig via https://www.skolverket.se/download/18.31c292d516e7445866a46b1/1577967759438/Redovisning%20till%20regeringen%20av%20uppdraget%20Samverkan%20f%C3%B6r%20b%C3%A4sta%20skola%20190329.pdf

Utbildningsdepartementet. (2019). Uppdrag till Statens skolverk om samverkan för bästa skola. U2019/03786/S. Tillgänglig via https://www.regeringen.se/4adf15/contentassets/0fc920eda8b546f18b05693c890218f7/uppdrag-till-statens-skolverk-om-samverkan-for-basta-skola

4 Comments on “Anette Jahnke och Åsa Hirsh: Vi kan inte ha det så här

  1. “Och om lärare fortsätter att önska sig andra elever spelar det ingen roll hur många insatser som görs”

    Vilka lärare är dessa mera exakt? Inga jag känner.

    Är det kanske så att det som “sitter i väggarna” är forskarnas egen von oben-syn gentemot lärarna? Kanske är det de som önskar sig andra lärare?

    Jag säger dock som Dylan Wiliam, en rätt vettig forskare: “love the one you are with”. Vi kan inte byta elever, eller lärare. Och vill vi påverka dem i en positiv riktning så måste vi hålla dem till hjärtat.

    Tror rentav att detta är pedagogikens kärntanke.

    • Oj vad många diskussioner jag varit med i och med om, där lärare vänder och vrider på hur en ska göra för att elever ska anpassa sig till undervisningen! I stället för att tänka att jag som lärare tillsammans med olika didaktiska verktyg kan användas för att forma en undervisning som utgår från mina elever. I dialog med dem. Dessa samtal tillhör vardagen, skulle jag vilja påstå!

      Alla insatser som kommer top down blir verkningslösa eftersom de inte svarar mot
      behovet. ” Nu går alla läslyftet eftersom vi behöver det”. HUR vet vi det? VEM har kommit fram till det? Lärare blir passiviserade och äger inte situationen. Liksom elever i sin tur blir föremål för en undervisning som de inte äger.

      Jag tänker på vad Gunilla Molloy präntade in i oss studenter på Lärarhögskolan på -90 talet. ” Det finns inga tips”. Undervisning är didaktik. Och glöm inte AV VEM och FÖR VEM”. Relationen i centrum.

      • Ingalill,

        Är inte detta lite motsägelsefullt: ”Det finns inga tips” … Glöm inte AV VEM och FÖR VEM?!

        Som fil.dr i yrkespedagogik har jag undersökt erfarna lärares tysta kunskap och funnit att den handlar om över trettio ”undervisningskonster” (se https://metodik.education). Det finns både skäl och möjlighet att ge lärarstudenter tips som ”tänk på att både vad du gör/inte gör kan göra skillnad för vad som händer i klassrummet och i elevernas kroppar, och att det du säger/inte säger till en elev också kan uppfattas av de övriga i klassrummet!”.

        Att säga ”det finns inga tips” är i mina öron det samma som ”du får uppfinna hjulet själv”. Enda sättet att skaffa sig egen tyst kunskap är då trial-and-error. Men detta är inte en prövning bara för läraren utan också för hens elever. Ge tips så att eleverna slipper detta i så stor utsträckning som möjligt!

  2. Tack för tänkvärd artikel, inlägg och kommentarer.
    Vi behöver på alla nivåer i stödkedjan få utveckla och träna på att efterfråga och omhänderta lärarnas identifierade behov för att kunna höja undervisningens kvalitet för elevernas bildning.
    Här behövs ett förhållningssätt som tillåter utmaningar och ifrågasättande på goda grunder.
    Den ständiga frågan vi behöver ge till oss själva och till varndra i professionen är vad och varför vi gör det vi gör och vilka resultat och effekter vi tycker oss se av dessa handlingar. Williams skrev att “vi måste tillåta oss att sluta göra bra saker för att få tid och möjlighet att göra ännu bättre saker.” Vilka de sakerna är på respektive skola och klassrum vet dem som är verksamma där dagligdags.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »