Skola och SamhälleAnne-Marie Körling: Häftapparaten – om det som tar tid.
För att lärare ska kunna utföra sitt arbete behövs förutsättningar. Som en häftapparat när man behöver den. Anne-Marie Körling ger en bild från skolans vardag som berättar om lärares faktiska förutsättningar (red.).
Några dagar efter att jag har börjat på skolan noterar jag all den tid det tar mig att hitta saker och ting. Jag måste själv samla ihop det man skulle kunna tro bör finnas som självklara ting för en lärare. Som detta med häftapparaten. Den som inte fanns. Jag behöver en häftapparat för att sätta ihop saker och ting. För att lösa mitt behov bär jag mina papper med mig till kopieringsrummet där en fastskruvad häftapparat finns. Men när jag ska börja häfta upptäcker jag att den saknar häftklamrar. Jag noterar detta i mina papper. Jag går in till kollegan i rummet intill och får med nöd och näppe låna kollegans häftapparat. Kollegan är rädd om den, vädjar om att jag genast måste komma tillbaka med den. Jag anar att om jag inte lämnar tillbaka den kommer det möjligen innebära en konflikt. Den vill jag undvika varför jag frågar var jag kan hitta en häftapparat och får svaret att det nog kan bli svårt. Kollegan som upptäcker att det känns ogint att inte låna ut en häftapparat säger att hon kan hjälpa mig att beställa en. Kollegan gör nu själva arbetet med att beställa häftapparaten. Jag är tacksam. Jag får frågor om vilken häftapparat jag önskar mig och vi tittar i en digital katalog över utbudet. När beslutet är taget skickar kollegan beställningen till samordnaren vid skolan. Jag väntar. Efter en vecka kommer kollegan in till mig och berättar att den färg jag önskat inte längre fanns och om jag kunde tänka mig en annan färg. Inga problem, svarar jag. Det är själva funktionen jag behöver. Den att häfta ihop. Kollegan svarar på mejlet om färgen. Ytterligare en vecka går då kollegan kommer in för att berätta att den häftapparat jag önskat är för dyr. Det finns en billigare som kostar ungefär hälften. Den föreslår handläggaren att jag ska beställa. Självklart svarar jag. Efter ytterligare några mejlväxlingar går så beställningen iväg och efter sex veckor får jag en häftapparat. Jag håller sedan lika hårt i den som min kollega fortsatt göra.
Djävulen finns i detaljerna sägs det. När jag är på en skola studerar jag därför detaljerna. Häftapparater kan vara fastskruvade i bord men sakna häftklamrar under månader. Vardagsmaterial för undervisningen kan vara svårtillgängligt och lämnas ut av någon som anförtrotts uppgiften. I klassrummens material och lärarskåp syns gamla oanvända saker blandat med några askar skolpennor och en glasburk med använda radergummin. Inte sällan hittar jag också piprensare i olika färger trots att jag sällan ser just piprensare i undervisningen. Plastlinjalerna ligger i en hög. De är både halva och hela.
Jag tar tid på det jag måste göra för att få saker och ting att fungera. Jag tar tid när jag går in till kollegan, som jag stör då jag i all hast måste be om en whiteboardpenna. Den som den förra läraren fick med sig efter att ha haft lektion i samma sal som jag undervisar i. På rasten går jag till vaktmästaren för att be om whiteboardpennor men vaktmästaren är ute på ärenden i skolan så jag går tomhänt tillbaka. Och ja … allt detta påverkar min möjlighet att undervisa. Det påverkar också min känsla av ett meningsfullt arbete. Mycket tid går till något som borde vara på plats. En slags uppsättning för lärares och elevers lärande i klassrummen. Självklarheter kan tyckas. Långt ifrån vill jag säga.
Inte sällan tänker jag på det som stjäl tid och som påverkar min känsla av att arbetet är viktigt och betydelsefullt. Ibland då jag sitter i möten där visionerna för skola är så där underbara så tynger verkligheten ner mig. Jag vet heller inte hur jag ska bryta igenom med att tala om en häftapparat och symboliken med en sådan. Det talas om läromedlen. De som inte finns. Det är en bedrövlig fattigdom tänker jag. En penna, en bok och en lärare som fullt ut får göra sitt arbete. Det är vad jag önskar mig där jag är.
När lärarkollegan slutligen kom in på mitt rum med ett litet paket och den efterlängtade häftapparaten blev jag glad.
Sen frågade jag:
– Har du några häftklamrar?
Anne-Marie Körling är lärare, föreläsare och författare
One Comment on “Anne-Marie Körling: Häftapparaten – om det som tar tid.”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Ann-Marie!
Det är något du missat här. I ekonomisk teori menar man att pris/kostnad är ett sätt att ta vara på knappa resurser. Häftapparater, för att inte tala om häftklamrar, är knappa resurser man måste hushålla med.
Den ekonomiska teorin innehåller också begreppet ”fri nyttighet”. Det är sådant som det inte finns en begränsad mängd av, som man därför inte måste hushålla med eller sätta ett pris på. Som exempel brukar man ange luft och havsvatten. Du måste förstå att lärartid också är en fri nyttighet, lärare har som bekant obegränsat med tid till vad som helst och det är alltså inget verksamhetsledningen måste betrakta i sin ekonomiska planering.