Arne Engström: Skolnedläggningar – integrationspolitiska irrvägar

Landets lärarutbildningar ägnar en överdrivet stor del av utbildningen till elevers identitetsskapande processer och skolans värdegrundsarbete. Man har tappat bort skolans roll för kunskapsutvecklingen, skriver Arne Engström i en kommentar till en rapport om Vivallaskolans nedläggning i Örebro (red.).

Nedläggning av en skola är ett fenomen som vi vanligtvis förknippat med glesbygden. Men inte nu längre. Sedan några år har en rad skolor lagts ned inne i städer som ett led i en integrationspolitisk strategi. En av dessa, Vivallaskolan i Örebro, har i mer än två decennier varit omtalad som ”problemskola”. 2017 lades skolans högstadium ned och eleverna fördes över till fyra anvisningsskolor. Ur ett systemteoretiskt perspektiv kan en nedläggning aldrig utgöra en strategi. Den innebär ju systemets sammanbrott, det upphör att existera. Den visar snarare på gränserna för politiska interventioner i systemet. Politikerna stod där tomhänta. De hade redan prövat allt. Vad annars kunde de göra?

Nu har en grupp forskare från Örebro universitet i samarbete med kommunen studerat hur det gick för eleverna efter nedläggningen. Man har följt arbetet med omorganiseringen på de fyra anvisningsskolorna under åren 2017–2020. Det är två frågor som stått i fokus. På vilket sätt har åtgärderna bidragit till 1) ökad måluppfyllelse och 2) ökad integration. Resultatet har nu publicerats i en rapport. Den är i flera avseenden intressant, men inte invändningsfri, och förtjänar att läsas och diskuteras.

Som uppdragsforskning har den sina naturliga begränsningar. Studien analyserar inte nedläggningen, utan följer endast omorganiseringen. Det är synd. Jag tror att man behöver analysera nedläggningsprocessen på skolnivå för att förstå det politiska systemets handlingsförlamning.

Jag ska här diskutera några punkter i rapporten som jag tycker behöver uppmärksammas. Den första punkten gäller det sociala och ekonomiska sammanhanget. Rapporten problematiserar inte det faktum att Vivallaskolan ligger i ett särskilt utsatt område. Inget bostadsområde bara blir ett ”särskilt utsatt område”, utan det är resultatet av ett intergrationspolitiskt haveri. Vid 2000-talets början var andelen boende i Vivalla med svensk bakgrund ungefär 50%. Därefter har de flytt området. Flytt har också många med utländsk bakgrund. Var det ingen politiker eller ansvarig på kommunförvaltningen som såg det komma?

En intressant sida av det fria skolvalet, som inte analyseras i rapporten, är att det ger egenmakt åt människor, särskilt i utsatta områden. De kan faktiskt välja en annan, fungerande skola för sina barn. Det var också vad som hände. När det sedan var dags att välja anvisningsskola valde nästan 40 procent av eleverna ett annat alternativ. Vivallaskolan var redan ett system i obalans när beslutet om nedläggning kom.

Den andra punkten gäller ”måluppfyllelsen”, ett begrepp som enligt forskarna kan ges flera olika tolkningar. Måluppfyllelse mäts i rapporten genom att undersöka om eleverna uppnått godkända betyg i engelska, matematik och svenska. Inte helt oväntat är matematik det ämne som eleverna har svårast för. Med tanke på de senaste årens diskussion om fejkbetyg kan man diskutera om slutbetyget i åk 9 fortfarande är ett relevant mått? Om vi tittar på elevernas resultat på ämnesprovet i matematik blir bilden av Vivallaskolan något annorlunda än den som ges i rapporten. VT 2017 deltog ungefär 81 procent av eleverna på provet. Var femte elev på Vivallaskolan deltog alltså inte i provet. Varför? Av dem som deltog fick 65 procent ett godkänt resultat. Var tredje elev blev underkänd. Om vi tittar på relationen mellan provbetyg och slutbetyg så fick drygt hälften (54%) av eleverna ett högre slutbetyg i matematik än vad som kan motiveras av provbetyget. Det är vidare mycket stora skillnader mellan pojkar och flickor när det gäller deltagande och resultat på ämnesprovet. Denna diskussion saknas i rapporten. Är inte det relevant?

Den tredje punkten gäller rapportens fokus på pedagogiska och sociala processer. Här redovisas omfattande intervjuer som man har gjort i projektet. Tyngdpunkten ligger signifikativt på elevernas identitetsskapande processer, inte på undervisningen i skolorna. Varför?

För drygt 20 år sedan skapade etnologen Jonas Frykman rubriker med sin bok, Ljusnande framtid! Skola, social mobilitet och kulturell identitet, om skolans roll för den sociala rörligheten. Frykman anklagade skolan för att ha blivit ett terapeutiskt rum. Den är mer intresserad av vad eleverna är, än vad de kan bli. När skolan inte längre förmår skapa drömmar om ett annat liv via studier, sprids uppgivenhet och blir ett slag i ansiktet på dem som kommer från hem utan studievana, hävdade han.

Landets lärarutbildningar representerar det terapeutiska rummet och ägnar en överdrivet stor del av utbildningen till elevers identitetsskapande processer och skolans värdegrundsarbete. Man har tappat bort skolans roll för kunskapsutvecklingen. Jag minns att jag diskuterade Frykmans kritik med mina lärarstudenter i Örebro när det begavs sig, men uppfattade inte att det föll i god jord. Skolan har en viktig social funktion för eleverna, särskilt i utsatta områden. Den kan fungera som ett rum för elevernas identifikationsprocesser. Däremot när det gäller utvecklingen av elevernas kunskaper tycks Vivallaskolan närmast ha varit dysfunktionell.

Intrycket man får är att nedläggningen knappast kan kallas ”styrd skolintegration”. Snarare är det planlösheten som kännetecknat processen. Min grundläggande kritik är, dels att politikerna har nått vägs ände, dels att forskningen försöker hitta linjära förklaringar på icke-linjära fenomen. Skolor bör ses som komplexa system som uppvisar samma egenskaper som självorganiserande system. Förändring och utveckling bör sökas på systemets egenskaper på lokal nivå.

Vi kommer att få se fler nedläggningar av skolor i en nära framtid. Nästa skola är Kronan i Trollhättan som läggs ned till hösten. Det är därför viktigt att föra en diskussion om skolnedläggningar. Rapporten är en bra utgångspunkt.

Arne Engström är biträdande professor i matematikdidaktik vid Strömstad Akademi.

Bildkälla: Michal Jarmoluk

Referenser

Arneback, E., Bergh, A., Jämte, J. & Trumberg, A. (2021). En skola i integration? Lärdomar från Örebro kommuns arbete med styrd skolintegration. Örebro: Örebro universitet.

Rapporten kan laddas ned från www.diva-portal.org.

5 Comments on “Arne Engström: Skolnedläggningar – integrationspolitiska irrvägar

  1. Det är beklagligt att debatten så ofta hamnar i ena eller andra diket, genom att motsättningar mellan det sociala och kunskap betonas. Det ena eller det andra tar över, sägs det. I själva verket är de olika delarna beroende av varandra och behöver fogas samman till en helhet i varje möte med eleverna för att undervisningen ska främja deras utveckling. Debatten behöver handla om hur lärare väver samman kunskapsinnehåll, värden, attityder och känslor i undervisningen och hur lärarutbildningarna skapar goda förutsättningar för sådan undervisning. När delarna vävs samman håller vi oss på vägen!

  2. Integration är i mångt och mycket volymbaserat. Hög invandring ger låg integration och vice versa. Med dagens mycket höga invandring kan vi därmed förvänta oss mycket låg integration. Problemet är olösligt såvida man inte kan minska volymen av invandrare.

    Sen verkar artikelförfattaren ha en något naiv syn på vad skolans syfte är. Det har väldigt lite med kunskapsutveckling att göra. Om det var målet är det bara att avreglera hela systemet vilket skulle leda till bättre mycket bättre resultat till en betydligt lägre kostnad. Problemet är att skolans primära syfte är att fostra eleverna i statlig värdegrund och för att göra detta offrar man gärna kunskap, ekonomi med mera. För att ändra detta behöver man ändra incitament-strukturen för politiker och skolbyråkrater, vilket förmodligen är omöjligt såvida inget dramatiskt händer i samhället.

  3. Jag är inte överens med Engström, att analyser till nedläggningsprocessen ska ske på skolnivå för att förstå det politiska systemets handlingsförlamning. Paradigm-ändringen från kunskapsförmedling till elev-prestations-mätning, som skett sedan 2003 handlar minst av allt om politikersystemets handlingsförlamning.
    Som kunskapsanalytiker lägger jag stor skuld på matematikdidaktiker, som inte förmådde anknyta ämnetsThreshold Concepts, så att dessa blir förståeliga även för svaga elever.
    http://www.kunskapsvetenskap.se
    /En ny Kunskapsteori !/
    /Matematikens problem finns hos de svaga eleverna/
    /ÖVNING och negativa tal, Wieman & Schwartz – Del II/

  4. Tack för intressanta kommentarer, men de flesta hamnar lite vid sidan av mitt tema: skolnedläggningar (inne i städer) som en integrationspolitisk strategi. Det är en irrväg menar jag. Politikerna står valhänta inför problemen och väljer att lägga ned dysfunktionella skolor i brist på bättre alternativ. Detta borde diskuteras mer. Det kommer fler skolnedläggningar.

  5. Frågan är inte *om* eller hur mycket skolor satsar på integration och identitetsutveckling, utan *hur* de gör det. Idén att skolor ska förmedla de rätta – medelklassiga, medelsvenska – värderingar, referensramar och föreställningar syftar till att forma elevers identiteter. Det är en bra bit från interkulturell pedagogik och “utbildning genom demokrati” (Biesta).

    Som du påpekar ligger en stor del av denna problematik i stadsdelsutvecklingen. Att här ropa på “integration” (eller “stoppa invandringen”) tyder nog på att tankarna har varit i ideologiska säckar innan de kom i integrationspåsen, men generellt kan man väl säga att stadsdelsutvecklingen i Sverige är ett sorgligt försummat kapitel. Det är förtjänstfullt att lyfta fram frågan.

    Jag ser föräldrarnas “kundmakt” som rationell i ett marknadsliberalt system, och som del av problemet, inte dess lösning. Samtidigt borde man diskutera om skolor där delaktighet reduceras till kundval inte ganska naturligt stöter på en del problem.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »