Åsa Ljunggren: Kreativitet och skapande i utbildningen

Vad händer när tillvaron rutas in för att bli mätbar? Blir allt det som inte går att omvandla till indikatorer, siffror och diagram mindre värt och är inte risken att vi också tappar bort oss själva på vägen? Åsa Ljunggren har läst Jonna Bornemark och jämför med sina egna erfarenheter. (red.)

Det hände sig en dag i september att jag inte längre kunde prata. Skriva kunde jag än mindre. Jag, en doktorand i sluttampen av min forskarutbildning, avhandlingen skulle precis gå till tryck, tappade fotfästet och såg inte längre meningen eller ljuset. Där i avhandlingen i pedagogik, den som jag ägnat så ofantligt många timmar åt att skriva, fann jag inte längre något värde. Jag såg bara parenteserna, jag såg det stora referenshanteringssystemet, jag såg de korrekta utredningarna kring metod och teoretisk ansats, men jag såg inte mig själv. Var hade jag tagit vägen under de fem åren av doktorandstudier?

Så kom jag och tänka på att det är just så här vi ofta gör med våra elever och studenter. Vi gör även så med barnen i förskolan. Vi försöker tvinga in dem i för trånga mallar. Men där i dessa trånga utrymmen blir det snabbt rätt tungt att andas. Det blir klaustrofobiskt.

Min dotter som går i tvåan på gymnasiet kom hem och visade sitt svenskprov. Det bestod av kryssfrågor. Vad handlar Karin Boyes dikt ”I rörelse” om 1) Våren 2) Knoppar eller 3) semester. Jag fick inte luft när jag såg det. För mig handlar inte dikten om något av det där, utan om livet. Hur svårt det kan bara med förändringar, hur vackert det är när nya tankar kan knoppa och slå rot. Men sådant är ju svårt att mäta, eller hur? Svårt att koka ner till ett kryss två- alternativ? Svårt att passa in i ett kunskapskrav?

På samma sätt är det i förskolan. Mina syskonbarn gick i en förskola som de älskade. De lekte, lekte innerligt hela dagarna. Överallt fanns skapande material, och syfte och metod var inte förgrund, utan leken själv. Så här kunde det väl inte få fortgå! Ett rum avsattes för experiment i naturvetenskap och matematik, ett annat för språkutveckling. Leksakerna stuvades om efter ett inrutat nyttosystem och barnen slutade leka.

I höstas kom filosofen Jonna Bornemark ut med en fantastisk bok som jag tycker att alla som arbetar inom utbildningsväsendet borde läsa. ”Det omätbaras renässans : En uppgörelse med pedanternas världsherravälde”. I den reder hon ut hur nyttotänket, new public management, har letat sig in över allt där det från början inte var tänkt att hamna. Genom en spännande resa i filosofins utmarker, tar hon oss igenom de stora tankarna om livet, om sådant som vi inte kan förstå och än mindre veta. Hon gör det bland annat med olika exempel från arbetsplatserna idag. I ett av hennes exempel illustreras hur förskollärare fått i uppgift att ”kvalitetssäkra” och se till att alla barn fick var sin lässtund om dagen. Det räckte inte längre med all den spontana läsning de redan hade (detta var en förskola som höll litteraturens fana högt), utan nu skulle det minsann börja mätas också! Så de upprättade ett system där de noggrant såg till att bocka av alla barn för att se att ingen slank igenom läsnätet. Men så en dag upptäckte de att de slutat sjunga! Allt som tidigare varit spontant och lekfullt hade liksom dött i den där kvalitetssäkringen. Och detta är Bornemarks poäng. Vi KAN inte kvalitetssäkra och mäta allt, då går vi bara miste om något annat.

På samma sätt förhåller det sig med vårt språk och vårt sätt att uttrycka oss, Genom att kreativa personer tvingas in i förutbestämda mallar för skrivande, så förlorar vi något annat på vägen. För hur skulle de se ut om avhandlingarna i pedagogik fick bli till berättelser, dikter, sagor. Givetvis utifrån ett vetenskapligt anslag, men ändå. Hur skulle det se ut om vi vågade släppa lite på kontrollen av utbildningen och istället öppna dörren mot skapandets mer oförutsägbara natur? Vågar vi det? Hur skulle det då gå i PISA- mätningarna?

Som avslutning en dikt, för sådana måste också få plats ibland …

Barnomsorg
Sittvagnens galon klibbar mot dina lår och du kan inte komma loss.
Du förnimmer den starka doften av ångestfyllda kissblöjor.
Varsamt pillar du bort flagorna av den vita trolldegen som fastnat under dina naglar.
Du låter plastpärlorna rinna genom alla dina skamkänslor
och fingerfärgen lägger sig som en klump runt självkänslan.
Samlingens tygdockor har omringat dig och förklarat krig.
Dagisfrökens leende är ett varggrin,
köttbullarna är varfyllda och spagettin är en farlig parasit.
Kaplaklossarna bygger egna flyktplaner
och madrassens plastade frotté blir en flygande matta.
Du samlar ihop din sista motståndskraft i ett vildvuxet sandslott.

Den röda plastspaden blir ditt mordvapen!


Åsa Ljunggren har en bakgrund som både språklärare i svenska och franska och som förskollärare. Hon undervisar idag vid förskollärarprogrammet vid Malmö Universitet. Hennes kommande avhandling heter ”Pedagogiska möjligheter i mångfaldens förskola” och kommer att läggas fram vid Linnéuniversitetet när krafterna kommer åter.

10 Comments on “Åsa Ljunggren: Kreativitet och skapande i utbildningen

    • Roligt att du tycker det! Jag ska läsa detta!
      Åsa Ljunggren.

  1. Stort TACK Åsa för en mycket värdefull reflektion. O Tack till S.O.S för att den här typen av inlägg oxå får utrymme. Det har nästan känts en tid som att sidan håller på att hoppa i exakt samma “fälla” som ovan beskrivits, där fotnötter givits mer plats än författares tankar och känslor.

    • Tack till dig, Kristian för läsning och för din fina kommentar! Åsa

  2. Härligt och modigt Åsa !
    Det var som sagt en gång för längesedan som ordf. i AERA såg fram mot en avhandling skriven i romanens form… Och som f.d. skyddsombud slog mitt ansikte upp i ett bistert leende när jag läste din inledning. Bra rutet Åsa! Ett härligt bevis på ditt ledarskaps-sinne!Tala om f mej när du disputerar så kommer jag !

    • Åh vad glad det gör mig! Jag ska gärna tala om för dig när jag disputerar. Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge!
      Åsa Ljunggren

  3. Tack Åsa! det gick rakt in i hjärtat.
    Bengt Velander, yrkeslärare

    • Så glad jag blir för denna fina kommentar, Bengt.
      Åsa Ljunggren

  4. Att vila sig i form är nödvändigt för den fortsatta kreativiteten. Vi vet att du kommer igen, Åsa!
    Tack för en välgörande text, mitt i allt……
    Allt gott till dig!
    //Astrid T

    • Tack Astrid! Jag ser fram emot att komma tillbaka. Nya tag och nya kraften. Vänliga hälsningar Åsa

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS