Åsa Melander: Att vädja till föräldrars idealism kommer inte att räcka
I en replik på Hanna Sjögrens tidigare uppmaning i S.O.S att välja annorlunda för sina egna och andra barns skull skriver doktoranden och den före detta skolplatsplaneringschefen, Åsa Melander, att det inte kan vara upp till enskilda föräldrar att skapa ett fungerande samhälle (red.).
Hanna Sjögren skriver om de olika förutsättningar som barn i olika skolor har, och de problem som följer av det: ett orättvist skolsystem för alla, en försvunnen chans för ”medelklassens barn” att möta och förstå människor med andra bakgrunder samt en sämre skolgång för barn i utsatta områden. Hon uppmanar ”medelklassen” att i årets val ”välja annorlunda för sina egna och andra barns skull”.
”Vem vill ta en risk med sitt barns skolgång för allas bästa” skrev jag i SvD för fyra år sedan. De tankar jag hade i den gäller än i dag: ”systemet” måste hitta sätt att se till att även skolor där det går barn med olika svårigheter kan bli attraktiva. Så länge en skola ses som alltför präglad av ”utanförskapsområdesproblem” (vilket inte behöver innebära att den ligger i ett sådant) så kommer många (de flesta?) resursstarka föräldrar att välja bort den, ibland på direkt uppmaning. Några bekanta som gick på ett välkomstmöte i sin lokala skola där nästan enbart barn med invandrarbakgrund gick avråddes av skolan att låta sitt barn gå där ”för under de första tre åren måste vi främst satsa på att lära barnen svenska”. Det skulle vara en orättvis skolsituation för ett barn som inte behöver hjälp att lära sig svenska – även hans eller hennes skolgång är viktig i sin egen rätt.
Jag har i ett flertal artiklar skrivit om mina erfarenheter av att vända skolorna i Hackney, London, som under 90-talet hade enorma problem, men som vi under 00-talet lyckades vända till att bli attraktiva även för resursstarka familjer, från att ha varit klara bortvalsskolor. En viktig strategi var att uttalat satsa även på barn i resursstarka familjer. När dessa familjer märkte att deras barn fick en bra skolgång även om det fanns många barn med ”problem” i skolan så kunde vi vända trenden.
Det kommer att bli svårt att vända skolan i Sverige, sannolikt svårare än i Hackney, där avstånden var kortare, bostadssegregationen inte fullt så utbredd som i svenska storstäder och där det fanns en hel del barn med invandrarbakgrund som fick strålande skolresultat och sågs som tillgångar. Dock tycker jag mig ibland utläsa en för stark tilltro till att skolorna skulle ha varit blandade i Sverige på 80-talet: Jönsson & Arnman (1989) konstaterar till exempel att läroplanens krav på blandade klasser krockade med kravet på att barnen skulle gå i skolan så nära hemmet som möjligt, vilket ledde till en ”stadigt ökande uppdelning i socialt avgränsade skolupptagningsområden” (s. 107, min översättning). Så värst många möten mellan barn med olika bakgrund ägde alltså inte nödvändigtvis rum. Några kommentatorer på Sjögrens artikel skriver att det idag har blivit ett problem att det i storstäderna bor många barn som inte ”accepteras” av resursstarka föräldrar. Så är det – där skulle det vara svårt eller omöjligt att skapa skolor med en blandning av barn som skulle godtas.
Att vädja till föräldrars idealism kommer inte att räcka – det är som sagt en för stor risk för föräldrar att ta. När jag började arbeta med skolor i Hackney i början av 00-talet hade kommunens parlamentsledamot, från Labourpartiet, just valt skola åt sin son. I stället för att välja sin lokala skola valde hon en exklusiv, dyr privatskola. Hon fick enormt mycket kritik – hur kunde hon, som arbetade för ett rättvisare samhälle, välja en privat skola? Hennes svar var enkelt: ”I valet mellan min politiska framtid och min sons framtid väljer jag min son.” Så tänker nog många föräldrar, och så borde nog en förälder tänka: det kan inte vara upp till enskilda föräldrar att skapa ett fungerande samhälle.
Tvångsmedel är sannolikt politiskt omöjliga, och morot fungerar ofta bättre än piska. ”Se alla föräldrars behov” skrev jag här på Skola och samhälle för ganska många år sedan (2014). För att locka fler resursstarka föräldrar tror jag vi måste göra just det, även om dessa ”behov” av en del kan anses mindre viktiga än många andras behov. Ändamålen kanske helgar medlen ibland?
Jag har skrivit en längre rapport om mina erfarenheter från Hackney och Sten Svensson skrev om den i denna webbtidning. I den finns en del förslag på vad man kanske skulle kunna göra för att skapa en bättre skola som kanske inte skulle uppfattas som en så stor ”risk” för resursstarka föräldrar.
Jag är helt enig om att mer måste göras för att göra skolan mer likvärdig, men jag tror att det är svårt att få ”medelklassen” att följa Sjögrens uppmaning att välja annorlunda givet de risker som uppfattas vad gäller skolan och den debatt som råder: de långsiktiga riskerna anses för stora och vinsten – att alla får mötas i skolan – är helt enkelt alltför diffus, även om forskningen är i stort sett entydig om vikten av ett samhälle där alla känner gemenskap och tillhörighet och får mötas.
Att det finns svårigheter innebär inte att vi kan eller bör sluta arbeta för att skapa en bättre skola för alla – det kommer jag att fortsätta med.
Åsa Melander, Doktorand, education equality, equity and high achievement, University of Roehampton och före detta skolplatsplaneringschef, Hackney, London.
Referenser
Jönsson, I & Arnman, G. (1989). Social Segregation in Swedish Comprehensive Schools. I: S. J. Ball & S. Larsson (red.), The Struggle for Democratic Education Equality and Participation in Sweden (s. 103-116). The Falmer Press.
Det låter ändå hoppfullt det du berättar om Hackney skolorna Åsa. Vi får hoppas att politikerna ser till att utanförskapsskolornas större utmaningar leder till ordentligt större resurser. Med specialpedagoger som arbetar både med hög och lågpresterande barn, Kanske med forskning med Verksamhetsintegrerad undervisning där lärarstudenter lär sig lära ut i den tills vidare mest utmanande miljön. Skulle det kunna leda till att medelklassfamiljen väljer att vända sina val från centrala friskolor till de resursstarka skolorna i förorten där den lättlärda får hjälp att utvecklas och den med inlärningsproblematik får all hjälp som är möjlig för att klara skolan utan att frestas att ta de vägar i livet som Diamant Salihu beskriver i sin bok ”Tills alla dör ” .
Härom veckan visade någon mig ett diagram över antalet speciallärartimmar som barn i grundskolan har fått sedan 1990-talet. Antalet timmar som lågstadiebarn har fått har gått ner oerhört mycket sedan 90-talet. Man tänker att en del av de som får problem i skolan (vilket kan leda till de problem du tar upp) skulle kunna ha klarat sig rätt bra om de hade fått adekvat hjälp enskilt/i mindre grupper tidigare, i stället för sena åtgärder på högstadiet.
Även om inte föräldrarnas idealism räcker till, så skulle svenska PEDAGOGER kunna göra en insats genom att strukturera om undervisningen efter olika NYCKELBEGREPP i varje ämne för sig. Se min blogg:
/Kan Lina Axelsson Kihlblom revidera Anna Ekströms skolreformer?/