Avsätt resurser åt lärardriven skolforskning!

Ett skolforskningsinstitut är inrättat. Direktiv till en utredare är skrivna. Det ska vara klart till den 1 januari 2015. Frågan är om detta institut kommer att kunna bidra till skolans utveckling. Ja, om man ändrar i den föreslagna inriktningen för institutet, menar ett antal forskarstuderande lärare i denna artikel. (red)

Under diskussionerna om hur den svenska skolans resultat ska förbättras förde regeringen fram det skolforskningsinstitut som ska börja verka våren 2015. Den nya myndigheten har som uppgift att väga samman och sprida forskningsresultat med relevans för skolan. Alldeles nyligen har regeringen också gett Vetenskapsrådet i uppdrag att genomföra ”validerade kartläggningar av svenska och internationella forskningsresultat med relevans för skolområdet” (U2013/6845/S). Sammanlagt 37 miljoner avsätts alltså direkt eller indirekt åt forskningssammanställningar. Men är det verkligen fler forskningssammanställningar som den svenska skolan behöver? Vi tror inte det. Vi hävdar i stället att dessa medel skulle göra större nytta om de satsades på lärardriven ämnesdidaktisk skolforskning inom landets samtliga skolformer. Det finns idag inga statliga pengar att söka för undervisningsutvecklande forsknings- och utvecklingsarbete. Detta kan jämföras med vårdsektorn, där så kallade ALF-avtal med landstingen innehåller resurser för klinisk forskning. Det är självklart för läkarkåren att forska på sin egen verksamhet och så borde det vara också för lärarkåren.

Trots svårigheterna att hitta resurser pågår på flera håll i landet försök att utveckla samverkan mellan universitet och skola – bl.a. genom kommunfinansierade forskarutbildningar. Undertecknande är alla utbildade lärare som går eller har avslutat en forskarskola i ämnesdidaktik. Den forskarskola som vi ingår i drivs i samverkan mellan Stockholms universitet och Stockholm stad, Botkyrka, Nacka och Österåker och spänner över flera ämnesfält och åldersgrupper. Våra erfarenheter gäller därför Stockholmsregionen men det finns exempel på liknande aktiviteter runt om i landet.

Parallellt med vår forskarutbildning medverkar vi i uppbyggandet av en plattform i Stockholms län för undervisningsutvecklande forsknings- och utvecklingsarbete: Stockholm Teaching and Learning Studies. Vi arbetar i sex olika ämnesdidaktiska nätverk med att initiera, samordna och sprida resultaten av forsknings- och utvecklingsprojekt som drivs på skolorna av lärare. Bedömning av dansstilar på det estetiska programmet, förståelse för talmönster i de lägre skolåldrarna och kunskap om vad det innebär att läsa världslitteratur inom ramen för gymnasieutbildning är några exempel på projekt som ingår i nätverken. Med mycket små resurser har dessa och liknande projekt kunnat starta de senaste åren och några av dem har publicerat sina resultat i vetenskapligt granskade tidsskrifter. Som ett led i kunskapsspridningen anordnas också Lärarnas forskningskonferens en gång om året. Några lärare i varje projekt har avsatt tid för projekten i sin arbetstid, men mycket av arbetet sker av eldsjälar utöver ordinarie arbetstid. Än så länge är projekten ganska småskaliga, men ambitionen är att de alla ska generera kunskap också för andra lärare än de som medverkar i dem. Vi tror att denna typ av forskning kan vara ett viktigt bidrag för att vända trenden i den svenska skolan.

Det finns flera fördelar med att låta lärare vara med och forma forskningen på den egna verksamheten (i betydelsen praktiknära frågor, inte de egna eleverna). För det första är lärare de som bäst vet vilken forskning som behövs, vilka forskningsfrågor som är relevanta och vilka resultat som skulle göra störst nytta i praktiken. I viss utsträckning finns redan idag forskarkompetens i skolan och med de nyinstiftade lektorstjänsterna kommer mer forskarkompetens att tillföras under de närmsta åren. Ingen kommer att kunna påstå att kompetens inte finns. Det som saknas är resurser i form av tid för forskning. I flera av de asiatiska länder som rankas högt i PISA är lärardriven forskning sedan länge normalfallet och att avsätta tid till detta är en självklarhet.

Ett problem med forskningssammanställningar som vi ser det är att om de överhuvudtaget skall fylla någon funktion bygger det på att den tillgängliga forskningen som sammanställs är relevant för lärarna. Men hela poängen med en sammanställning faller om den forskning som finns att tillgå inte är relevant. Det innebär att man sammanställer den forskning som finns, inte den forskning som behövs. Med andra ord missar man hela poängen. De sammanställningar som finns grundas ofta i forskning OM lärare och skolor, vilket ger upphov till ett kategorimisstag. Läkare tittar inte på forskning om läkare, utan på den som handlar om patienter och sjukdomar. På samma sätt måste relevanta forskningssammanställningar för lärare grunda sig på forskning om de frågor som är viktiga för yrket. Men den forskningen finns ännu inte i nämnvärd utsträckning att sammanställa.

Sist, men inte minst viktigt, vore en rejäl satsning på sådan forskning bra för Sveriges lärarkår. Att lärarna själva forskar på sin verksamhet och blir ägare av kunskapsgenereringen skulle väsentligt höja yrkets status, något som alla skoldebattörer förstått vara av stor betydelse. Skolorna skulle i större omfattning än idag knytas till universitet och högskolor, vilket skulle underlätta kunskapsutbytet och öka kompetensen hos samtliga inblandade. Utbildningen i Sveriges skolor skulle också i högre utsträckning än idag vila på den vetenskapliga grund som förpliktigas i skolans styrdokument. Tidigare utvärderingar av forskarskolor för lärare har visat att de forskarutbildade lärarna är missnöjda med sina nya arbetsuppgifter på skolan då de kommer tillbaka i full tjänst efter sin utbildning. Många av rektorerna vet inte hur de ska nyttja lärarens nyvunna kompetens, vilket gör att hela forskarutbildningen ifrågasätts. Stat och kommun satsar alltså miljonbelopp på att ge lärare forskarkompetens, men när de väl är klara återgår de till sina vanliga tjänster. Med lärardriven forskning på skolorna skulle lektorerna få en tydlig roll och intressanta uppgifter på skolan. Själva tanken med en forskarutbildning är ju också att individen ska lära sig producera ny kunskap – inte bara tillägna sig gammal sådan.

Det behövs enligt vår uppfattning i dagsläget inte fler forskningssammanställningar om skolan. Vad som behövs är forskning om de frågor och problem som uppstår i undervisningen på alla nivåer inom alla ämnen. Lärardriven forskning kräver inga stora institut, inga laboratorier och ingen överdimensionerad administration. Lärarna finns, lektorerna finns, viljan finns. Det enda som saknas är tid till forskning. Arbetstid som skolhuvudmännen inte har råd att betala. Men resurserna finns inom ramen för det nya skolforskningsinstitutet och hos vetenskapsrådet. Det handlar bara om viljan att förändra och att avsätta resurser åt lärardriven skolforskning.

(Henning Bengtsson, forskarstuderande lärare / Jessica Berggren, lektor i grundskolan / Torben Freytag, forskarstuderande lärare / Anna-Karin Frisk, forskarstuderande lärare / Jenny Frohagen, forskarstuderande lärare
Verner Gerholm, forskarstuderande lärare / Kerstin Hudner Sidén, forskarstuderande lärare / Ann-Sofie Jägerskog, forskarstuderande lärare / Anna-Maija Norberg, forskarstuderande lärare / Anna-Karin Nordin, forskarstuderande lärare / Annika Nylén, forskarstuderande lärare / Cecilia Sträng, forskarstuderande lärare / Sanna Wettergren, lektor i grundskolan / Hans Ytterberg, forskarstuderande lärare)