Berit Hörnqvist: Framtidens läroplaner enligt Cambridgerapporten
Har vinden vänt? Är vi på väg mot en skola där testning, kontroll och central styrning inte längre tillåts dominera diskussionen om skolutveckling? Kanske inte i Sverige. Vi brukar ju vara lite efter. Men i England finns flera tecken på en vändning.
Slutrapporten från Cambridge Primary Review gör något så ovanligt som att ta ett helhetsgrepp på frågorna kring primary education. Rapporten heter som bok Children, their World, their Education och titeln speglar den utsiktspunkt från vilken skolan studeras, det är barnens värld som präglar perspektivet. I den omfångsrika rapporten har Bibbi Hörnqvist valt att koncentrera uppmärksamheten på rapportens förslag kring framtidens läroplaner. (red)
1988-års läroplan – plus och minus
Trots en massiv kritik när den nationella läroplanen kom 1988 (efter en lång period av stor lokal frihet) finns det nu en utbredd acceptans för en nationell läroplan och det positiva den har fört med sig. Samtidigt finns det kritik, framför allt kopplad till vad som hänt de senaste 10 åren. Kritiska synpunkter redovisas både från hearings med lärare, elever, skolledare m.fl. och från olika studier och forskningsrapporter. Även om de flesta vill ha en nationell läroplan så önskar man förändringar.
Rapporten lyfter fram en hel del gemensamma punkter i kritiken mot läroplanen: Den är överbelastad, det har bara tillförts nytt och inget har strukits. Den har blivit föremål för alltför mycket föreskrifter och detaljreglering. ”Questions about how to teach are not for Government to determine” sa utbildningsminister Kenneth Clarke 1991, men detta har man naggat i kanterna bl.a. genom de nationella strategierna för literacy (1998) och numeracy (1999). Den nationella strategin för literacy (läsa, skriva) specificerar innehåll, struktur och undervisningsprocesser för en daglig literacy-timme som varje primary school ska ha. Strategin för numeracy (matematik) har en liknande specificering. De olika strategierna har utgjort en kraftfull styrning vid sidan av läroplanen, de har inkräktat på bredden i undervisningen och gjort att andra områden fått minskat utrymme.
Strategierna tillsammans med ett intensivt testnings- och kontrollsystem har medfört att utrymmet för professionell utveckling och lokala professionella initiativ har blivit litet. Den breda läroplan som utlovats har inskränkts väsentligt. Framför allt har konst och humaniora fått stryka på foten liksom senare också science (som dock i början hade en starkare ställning). Även utrymmet för det slags lärande som kräver tid för samtal, problemlösning och ett mer tidkrävande undersökande arbetssätt har minskat kraftigt. Memorering och återgivande har kommit att värderas högre än förståelse och ifrågasättande och överföring av information mer än kunskapssökande i dess fulla mening. Följden har blivit en föreställning om att bredd i läroplanen är oförenligt med en satsning på standards (standardiserade bedömningar) i baskunskaper. Det finns många belägg, säger rapporten, inom både tidigare och senare forskning att denna föreställning inte stämmer – standards och bredd är tvärtom ofta positivt korrelerade. Den nationella kontrollnivån kan sägas ha blivit kontraproduktiv.
Även om det finns en bred enighet om vad som är fördelarna och problemen med den nationella läroplanen så finns ingen konsensus kring frågan hur man ska gå vidare.
Ett nytt sammanhängande system för primary education
Rapporten utformar förslag till ett nytt sammanhängande system för primary school underbyggt av en omfattande mängd forskning och resultat från hearings med olika grupper. Delvis gör man detta i polemik mot Rose Review som haft regeringens uppdrag att göra en revision av läroplanen för primary school (2008-2009). Det förslag som förs fram i Cambridge Primary Review skall garantera barnens rätt till bredd, djup och balans och hög standard inom alla läroplanens områden.
Rapporten menar att man måste ställa och besvara en del grundläggande frågor innan ett läroplansarbete kan påbörjas och en policy skapas. Vad är Primary school till för? Vilka behov och syften bör den inriktas mot de närmaste 20 åren? Vilka grundläggande värden och principer skall den upprätthålla och utveckla? Hur långt kan ett nationellt system reflektera och respektera värden och förväntningar från så många skilda grupper; kulturella, etniska, religiösa, politiska, ekonomiska, regionala, lokala?
Rapporten grundar sina svar på dessa frågor i forskning om barn och barns lärande och utveckling, behov och förmågor, i studier av det samhälle och den värld våra barn växer upp i nu och i framtiden samt i studier av skola och utbildning och av vilka faktorer som spelar roll för lärande.
Tanken är att de olika delarna i systemet för primary school ska hänga samman och utgå från en samlad bedömning och utifrån ett evidensbaserat synsätt. Det gäller läroplaner, mål, värden, principer, ämnen/domäner, fördelningen nationellt- lokalt, tester och utvärdering, pedagogik, lärarfördelning, lärarutbildning och lärarfortbildning. Rapporten har förslag och rekommendationer för alla dessa områden (sammanlagt 153 st). Det ska finnas en slags linje från målen genom hela systemet till barnens vardag i skolan och det lärande och den lärmiljö de får.
Jag ska kort försöka sammanfatta några av de förslag som rör läroplaner i vid mening och några punkter som hänger samman med det. Det kan inte bli annat än ett mindre urval.
Mål och principer
Även om det skulle kunna vara en fördel att ha en enda uppsättning mål för hela den obligatoriska skolan så finns det, hävdar rapporten, så mycket som är specifikt för primary-fasen att den behöver ytterligare mål och specifika mål med delvis en annan tonvikt än förskola respektive secondary school. Det krävs också att man hittar en balans mellan att förbereda för framtiden och att leva här och nu. Primary school är livet här och nu för barnen och alltså mycket mer än bara en förberedelse för secondary school eller för det framtida livet.
Mål måste vara mer än retoriska om de ska svara mot vad barnen ska uppleva i skolan, hävdar man. Det gäller att skapa meningsfulla och livskraftiga formuleringar som kan få hyfsat stort stöd i ett pluralistiskt samhälle. Och målen måste också ha bäring på övriga delar av systemet om de ska bli trovärdiga.
I Rapporten formuleras 12 mål inom 3 olika områden: individen (välmående, engagemang, ”empowerment”, autonomi), omvärlden (respekt och ömsesidighet, uthållighet och ömsesidigt beroende, lokalt, nationellt och globalt medborgarskap, lärande (kunnande, förståelse och ”making sense”, utveckla färdigheter, stimulera fantasin, skapa dialog). Det finns en beskrivande text till varje mål som är väl värd att läsa och nästan nödvändig för att förstå innebörderna.
Förutom målen ska skolan och lokala myndigheter vägledas av vissa principer så att målen för barnens utbildning inte motarbetas genom hur skolor sköts och fungerar. Det är principer som sätter ljuset på bl.a. rättigheter, kvalitet, rättvisa, bredd, balans mellan här och nu och framtiden, respekt för evidens, lokalt engagemang och vägledning i stället för föreskrifter, adekvata resurser och stöd.
Ämnen – domäner
Det råder enighet om att det finns en tydlig problematik med ämnen men oenighet om lösningarna på detta problem, menar rapporten. Läroplansdebatten och också läroplanens genomförande har hämmats av en rörig diskurs om ämnen, kunskaper och färdigheter, och diskussionen om ämnena och deras utrymme och plats har blivit onödigt polariserad. Rose-rapporten utgår från att tiden är det stora problemet och använder uttrycket ”quarts in pint pots” (ungefär litrar i halvliterskrus). Men Cambridgerapporten menar att eftersom en del skolor trots stor press klarar sitt uppdrag med goda resultat, så är det inte tiden i relation till läroplanen som är problemet. I stället pekar man på gapet mellan primary schools historiska personalmönster och bredden och komplexiteten i de uppdrag lärarna i primary school förväntas fullgöra idag och den kompetens dessa uppdrag kräver. Det historiska personalmönstret har att göra med hur man tidigare använde klasslärarsystemet för att möta de viktorianska kraven på en snäv läroplan, stora klasser, överföringspedagogik och utantillärande, allt så billigt som möjligt. Idag krävs ett annat sätt att tänka om hur man använder sig av personalresurser och kompetens och också om hur lärarutbildning och lärarfortbildning utformas. Det traditionella klasslärarsystemet kan ifrågasättas om man vill ha en bred utbildning av god kvalitet.
Rapporten har stannat för att beteckna de kunskapsområden som man föreslår för primary school för domäner. Domänerna är: konst och kreativitet, medborgarkunskap och etik, tro och religion, språk, oracy och literacy, matematik, fysisk och mental hälsa, tid och rum, science och teknologi. Det finns läsvärda beskrivningar av varje domän som ger förståelse för tankarna bakom.
Man frångår helt föreställningen att läroplanens kärna är ett fåtal ämnen och placerar alla 8 kunskapsdomänerna inom läroplanen. Varje domän ska ha nationella och lokala komponenter. Även om tidstilldelningen kommer att skilja sig åt så är alla domänerna väsentliga för barnens utbildning och allt måste undervisas till högsta standard. Bredd och standard går hand i hand.
Läroplanen utgör en matris av de 12 utbildningsmålen och de 8 domänerna (redovisade i en figur efter texten).
Nationellt – lokalt
Cambridgerapporten vill generellt ha mindre nationell styrning och reglering och mer lokalt och professionellt inflytande. De nationella strategierna vill man slopa helt. Nationellt ska man utforma läroplanens ramverk, d.v.s. en nationellt beslutad beskrivning och rational för läroplanen som helhet och för varje domän. Lokalt ska man bl a utforma program för den lokala komponenten för varje domän. De lokala myndigheternas roll bör förändras från att vara den nationella förlängda armen till att stödja skolor att fatta egna beslut om läroplan och pedagogik.
Skolorna ska bestämma hur domänerna ska utformas till en livskraftig skolläroplan och hur de ska benämnas, tidssättas och undervisas med målen som ständig referenspunkt. 70% av timplanetiden ska beslutas nationellt och 30% lokalt.
Kommentarer och reflektioner
”Sverige är inte England, men ett och annat känns igen”, skrev Jan Thavenius. Englands utbildningshistoria skiljer sig i mycket från Sveriges. Ändå är många av de aktuella frågeställningarna gemensamma. Vissa delar i rapporten är mer England än andra men en hel del frågor tar fatt i den svenska diskussionen – eller kanske snarare den diskussion som borde föras i Sverige. Skulle vi kanske behöva ett evidensbaserat verk av den här kalibern för att få en mer djupgående och seriös debatt med färre onödiga dikotomier och mindre av eländesbeskrivningar av svensk skola och lärarutbildning?
För mig var det mest slående att rapporten tar ett så starkt helhetsgrepp på området, att den söker få alla delar att hänga samman och styra åt samma håll – hela tiden med en stor respekt för barnen och deras kunnande, förmågor och liv, liksom för lärarna, det korstryck de lever i och vikten av utrymme för deras professionella utveckling och självständighet. Den balanserar evidens om vad som är med visionen av vad som skulle kunna bli. Den går verkligen, som någon kommentator uttryckte det, till hjärtat av vad utbildning är i en demokrati och den tar de väsentliga frågorna för skola och utbildning på djupaste allvar.
Det är förvånande men upplyftande att rapporten inte ger en eländesbeskrivning av primary school och dess lärare som motiv för sina förslag. Trots de mycket omfattande reformförslag man kommer med finns det en balanserad bild av en skola som i mycket fungerar bra och som har bra lärare, men som inte har fått de arbetsvillkor och möjligheter som skulle krävts. Förändringar krävs för att barnen ska få en bättre utbildning för framtiden och ett bättre liv här och nu, och för att lärarna ska få möjlighet till professionell flexibilitet och egna initiativ.
Relationen mellan baskunskaper och bredd i utbildningen har i England varit, och är kanske också här i Sverige, i mycket en politisk fråga. Cambridgerapporten hävdar mycket starkt att detta blivit en helt felaktig polarisering beroende på att man inte tagit forskningen på det här området på allvar.
Att gå ifrån ämnen till domäner är rapportens försök att lösa den svåra frågan om hur kunskap skall organiseras och hur undervisning skall organiseras utifrån det. Sista ordet är självklart inte sagt i denna fråga, men Cambridgerapportens försök till lösning är mycket intressant. Rapportens argumentation är sympatisk, den öppnar för kreativitet och lokala initiativ och tar bort ämnesinlåsningarna. Den möjliggör att organisera undervisning utifrån lokala villkor och förutsättningar.
Efter figur i Cambridgerapporten (dock utan de stora pilar i rapportens figur som förbinder aims och domains med varandra och som pekar fram mot ”A New Primary Curriculum”):
Elements in a new primarycurriculum
As proposed by the Cambridge Primary Review
|
The national curriculum
70% of teaching time overall framework
programmes of study
|
The community curriculum
30% of teaching time
overall frameworks and programmes of study
|
|
Aims
|
Domains
|
||
(Berit Hörnqvist har tidigare varit skolråd på Skolverket)
Äntligen kan vi få en verklig debatt varför vi egentligen har en skola! Redan år 1900 (!) så påtalade Ellen Key att det nu var ”Barnets Århundrade” i sin bok med denna titel. Tyvärr så klingade hennes fältrop alltför lågt i Sverige. Hennes devis att skolan är främst till för barnen och deras vuxenblivande har jag alltid ställt upp på. Vi har också stöd, anser jag, för detta synsätt genom skollagen som kom till redan år 1962. Där står det att undervisningens syft är att främja elevernas harmoniska utveckling till ” ansvarkännande människor och samhällsmedlemmar”. Vi behöver då en helhetssyn på hur detta ska ske med hjälp av föräldrar och lärare. I ”Moteld – boken för dig som vill påverka skolan”, utgiven år 2001 på Bilda förlag, finns på sidorna 321 – 323 ett konkret förslag från mig hur en sådan skola skulle kunna vara utformad. Dess första del – Barnskolan för åldrarna 4 – 9 år – har funnits sedan 1984 och även fått en kvalititativ utvärdering 1994. Men den ligger för lång ifrån ett universitet för att bli uppmärksammad, nämligen i Västervik. Dessutom har de flesta pedagogiska forskare inte kompetens att göra en sådan utvärdering. Alltsedan Bengt-Erik Andersson pensionerats saknar vi en röst som hävdar barnens verkliga behov! Kanske tiden nu är mogen för en verklig debatt istället för Jan Björklunds publikfriande argumentation!
Nils Westberg
Detta ska bli en mycket, mycket spännande läsning. Kopplingen till Ellen Key utmanande. Jag vill bara tacka och utveckla tänket vidare, med all respekt. Anne-Marie Körling
Har jag förstått rätt? Rapporten har identifierat att tidsbrist ligger bakom bristfällig lokal utveckling. Tidsbrist som orsakas av alltför snäva ramar och påbud (prov?) från myndigheter. Samtidigt refererar du till att rapporten pekar på att standards och bredd går att förena och att det dessutom kan bidra till positiv utveckling av skolan. Hur? Och hur hänger standards, bredd och ämnesdomäner ihop?
Jag kan uppleva att nationella prov i grundskolan har skapat en hel del positiv utveckling på skolorna. Avståndet mellan läroplaner, kursmål och praktisk undervisning har upplevts som så stort (på skolorna) att det har hämmat det konstruktiva utvecklingsarbetet. Det har helt enkelt funnits för många begrepp att konkretisera, och för lite tid. När de nationella proven dök upp skapades helt plötsligt konkreta tolkningar från myndigheter av hur olika moment i läroplanerna kan formuleras, i form av frågor och uppgifter på proven. Denna konkretisering har många lärare efterfrågat och man har fått något att utgå ifrån i sina diskussioner om den lokala undervisningen. På samma sätt tror jag att vi lärare skulle välkomna tanken på ämnesdomäner, men gärna kompletterat med exempel på hur de konkret skulle gestaltas i praktiken. Konkretiseringen fungerar ofta väldigt väl i att starta det praktiska arbetet i skolorna (jämför katalys). För visst är det där diskussionen behövs?!
Alexander Jaworowskis reflektioner visar tydlig hur många ser på skolan idag – utifrån ett abstarkt ”akademiskt” maktperspektiv, dvs. på samma sätt som Jan Björklund. Skolan är för många såväl elever som lärare alltför abstrakt istället för att anknyta till vardagen och barns egna upplevelser. Frågan är när tiden är mogen för en verklig förnyelse istället för att som Björklund m.fl. vill, återvända till gårdagen. Den partpolitisering vi fått av skolan och att alltför många lärare som håller tyst om sin egen vardag gör att man lätt blir modfälld. Denna politisering av skolan gäller såväl de borgliga och speciellt folkpartiet som socialdemokraterna. En tidigare riksdagsledamot från folkpartiet ansåg när Björklund blev talesman för skolan att han glömt eller var okunnig om det pedagogiska arvet från liberalen Fridtjuv Berg och hans krav på en”bottenskola” för alla. Det är snart 130 år sedan detta krav fördes fram av honom. Det är sådana krav som politiker ska ställa och inte som nu detaljstyra en årskurs/åldersstyrd skola utifrån ett centralistiskt maktperspektiv. Nu måste verkligen krav resas för en skola som verkligen är till för barnen och deras framtid, där föräldrar och lärare kan se till varje barns bästa och där relevanta forskningsresultat, som oftats saknas i Sverige, tas till vara, t.ex.vad den finlandssvenske prof. em. Matti Bergström, Helsingfors uttrycker menar när han anser att ”Barnet är den sista slaven”.. Professor Henning Johansson, nu Jönköping och tidigare Luleå konstaterade redan för snart tjugo år sedan vid en konferens i Västervik att av de mer än hundra pedagogiska forskningsrapporter och avhandlingar han läst inför en jubileumsskrift hade i princip ingen fört den svenska pedagogiken framåt. Han kallade därför sin institution i Luleå ”Centrum för lärande” för att tydligt markera hans egen syn på pedagogiken. Liknande konstaterande gjorde den norske forskaren Ola Stafsäng vid en konferens i Vadstena för ca tio år sedan, nämligen att den den svenska skolan inte förnyats sig nämnvärt de senaste femtio åren.
Nils Westberg
Jag vill förtydliga att det jag refererar till är egna erfarenheter från skolan. Jag upplever att den akademiska diskussionen missar det som många lärare efterfrågar – konkretisering av läroplanerna som underlättar utvecklingsarbetet ”på golvet”. Underlättar med tanke på strama tidsramar där man har begränsat med tid för att tolka alltför abstrakta formuleringar. Därmed inte sagt att läroplanens formuleringar är felaktiga. De behöver säkert vara abstrakta och generella för att fylla sitt syfte.
Alexander Jaworowski, du missar i ditt resonemang skolans övergripande uppgift precis som många andra gör tillsamman med utbildningsministern. Givetvis måste du utgå ifrån dina egna erfarenheter. Men de måste sättas in i ett samhällsperspektiv. Lärarnas uppgift är primärt att kunna stimulera barns lärande och kunnade för att bli en vuxen ansvarskännade människa och samhällsmedlem, inte att i första hand lära sig konkurrera med andra genom att klara av olika prov. Kunskaper och färdigheter är då ett medel för att utvecklas mot de demokratiska mål som skollagen säger genom bl.a. de arbetsformer och de arbetssätt som de möter i sitt lärande. Det är där den verkliga professionalismen finns hos lärarna som då oftast bygger på deras egna och kollegors erfarenheter. Men det är just detta synsätt som bl.a Björklund och hans gäng saknar. Man har helt tappat liberalen Fridtjuf Berg idé om ersätta parallellskolesystemet med en bottenskola för alla. Ju yngre barnen är, desto viktigare är det att ha sådana utgångspunker. Moderaten Britt Mogård, tidigare bl.a. skolminster och pensionerad som landshövding, uttryckte det på följande enkla men desto viktigare sätt: ”Skolan ska fostra!” Men Björklund sviker verkligen de mindre barnen, något jag hoppas ändras så snabbt som möjligt. Det är med verklig oro jag upplever hur man i bl.a. Stockholm och Malmö raserar något som var på väg att bli bra ifråga om en reformering av lärarutbildningen, något man nu med kraft sätter stopp för.. Det är som en norsk pedagog och psykolog med inriktning mot barn sa till mig för många år sedan: ”Man ska anpassa verksamheten efter barns olika utvecklingsfaser. Det var Åse Gruda Skard, känd i Sverige för den äldre generationen genom sin verksamhet i Sverige. Hjärnfysiologen Matti Bergström, prof em. i Helsingfors, uttryckte det på sitt sätt när han som nybliven pensionär besökte sin gamla skola.” Skolan och lokalerna är precis som när jag själv gick i skolan, likadant när det gäller lärarna. Men barnen är ett helt nytt släkte!”. För att fösrtå hur dagen och morgondagen kan te sig behövs därför en utbildningsminister som kan skilja mellan kaserngård och skolgård, något Björklund har mycket svårt för!
Nils Westberg
Min uppfattning om vad en lärares upgift är:
1. Intresse för sitt ämne så att man förhoppningsvis kan dela med sig av sin entusiasm
2. Kunskap om olika vägar att tillgodogöra sig ett ämne så att det upplevs som ”eget”
3. Ge återkopling och sätta kunskaper på prov
Efter en veckas frånvaro på grund av arbete med en jubilkeumsskrift vill jag ge följande kommentarer till Alexander Jaworowskis (AJ) senaste inlägg.
Vi har helt olika perspektiv när det gäller skolan. Jag utgår ifrån skolans övergripande uppgift enlig skollagens krav medan AJ enbart har ett snävt akademiskt lärar/maktperspektiv Hans perspektiv är viktigt men det måste underordnas skolans övergripande uppgifter som skall utgå från ett barn/elevperspektiv.
Nils Westberg